Min 3åring förstör vår familj snart!!

Dalejo - självklart låser jag inte in barnet stup i kvarten så fort han trotsar. Har gjort det i desperata lägen 3 ggr på 1 år. Men ibland får man som förälder nog o då är kanske stänga in barnet på rummet bättre än det världskrig som skulle bryta ut om man inte gör det. Och då menar jag inte att jag står för världskriget utan han. Han blir helt tokig o kastar saker, slår personer (inklusive sig själv när han tex springer o snubblar) osv. Igår när han kastade bilen snuddade den vid bäbisen som jag hade i famnen men bilen träffade som tur var mitt huvud istället för bäbisens mjuka skalle. Om jag kastade bilar på min chef eller på min man i önskan att göra illa så tycker inte jag det är märkligt om de låste in mig i 5 min eftersom de, liksom inte jag heller kan med min son, inte kan vrålhålla mig tills jag blev lugn. Och ärligt talat skulle jag bli ännu argare, precis som sonen, om någon vrålhöll mig (som mågon ovan föreslår). Det tycker jag är inkräktande o kränkande.

Om han bara hade lyssnat på mig de 100 ggr jag bett honom att själv lämna rummet när han spårar ur vore väl det bra, men det gör han aldrig eftersom han är just 3 år o trotsig.

Och innan han kastade bilen hade jag lugnt o sansat flera ggr sagt till honom att han inte skulle kasta bilen, eftersom han stod o siktade i typ 2 min. Och bilkastandet var bara droppen av det trots han pysslat med kvarten innan som bara gick ut på att provocera o få uppmärksamhet (som jag för övrigt givit honom hela dagen då vi lekt med tåg o byggt järnväg i hela finrummet, vi hade haft en jättetrevlig dag innan). Så nej tack, du behöver inte säga att jag är en dålig o kränkande mamma. Jag är pedagogisk, lugn o ordentlig. Men ibland kan en helvild 3-åring även reta gallfeber på en bil-i-huvet-skadad mamma. ;)

Efteråt pratade vi några minuter om vad som hänt och kramades o myste i soffan, när han var lugn o sansad.

Jag tror att alla som skriver att man alltid ska vara lugn o harmonisk o pedagogisk inte har mött så här trotsiga barn. Klart att man kan få spunk ibland när man innan på sitt bästa pedagogiska sätt har pratat med barnet och det inte går in överhuvudtaget utan snarare triggar barnet. Jag försöker att avleda med något för att komma bort från bråket. Det funkar ibland. Jag ger också barnet en konsekvens om det inte slutar med det dumma tex att barnet får gå in på rummet en stund (dock alltid med öppen dörr) eller kanske stänga av tvn om hon inte sitter i soffan osv. Det fungerar bra men ibland som sagt blir man nästan vansinnig. Försöker tänka att det måste vara ännu jobbigare för barnet som verkligen inte vet vad det vill. Barn vet också vilka knappar man ska trycka på för att få full uppmärksamhet. Om min dotter tänkte kasta en bil på mig hade jag sagt att om du inte lägger ner bilen på en gång så tar jag bort den och du får inte tillbaka den på hela dagen, sen hade jag tagit bilen o genomfört hotet om barnet inte slutade. Sen hade jag väntat tills barnet lugnat ner sig o pratat om vad som kan hända när man kastar saker. Hjälper inte det hade det nog blivit rummet fast med öppen dörr. Min dotter vet att hon inte får gå utanför tröskeln. Det händer dock sällan att vi får hota med det då hon lyssnar. Usch det här kändes inte så kul att skriva.. Men för det mesta är vi glada och sams här hemma.

Bonsai - i hear u. Håller helt med. ;)

I mitt fall nådde jag inte sonen o satt fast i soffan ammandes en desperat hungrig (som de ju alltid är, hehe) bäbis. Så kunde inte ta bilen utan att ha skapat ännu mer kaos. Och önskar att jag kunde be honom stanna på sitt rum med öppen/stängd dörr. Men det funkar verkligen inte. Han vägrar vara där inne då o ligger på tröskeln i en evighet o gråter hysteriskt tills man ger sig. Har testat det flera ggr o givit upp efter 30-60 min. Under denna tid har jag försökt prata, lugna, trösta, muta, men oftast hörs man inte ens o han är inte mottaglig. Han lugnar helt enkelt inte ner sig. Och att ha en sån hysterisk unge gynnar ju varken honom eller mig, efteråt blir han ju helt slutkörd (jag med). Ta saker skiter han i, då hämtar han bara något nytt eller ligger på golvet o bölar/skriker i evigheter. Han är envis som få... Hehe...

Att låsa in mig själv tex på toan har jag åxå gjort nån gång i desperation. Men då blir det nästan motsatt verkan, då ska ju sonen absolut in på toan. Han ska lixom bara bestämma, det är inte mig han vill in till, bara ha upp dörren som en fixidé.

Jag har en 2,5 åring och en 3,5 åring hemma och båda trotsar allt. Vi har ett helvete hemma och jag har brutit ihop flera gånger. Har gått på BUP och fått en mängd tips men inget hjälpte. MEN, det finns en bok som heter "5 gånger mer kärlek" som man kan tycka vad man vill om. För vår famlilj har det hjälp. Det är en KBT bok för barnfamiljer och många av övningarna och de konkreta exempel som anges där har verkligen underlättat vår vardag.

I stort sett går det ut på att ge barnen 5 gånger mer kärlek än tillsägelser. Välj dina strider och tänk på att all uppmärksamhet för ett barn, även negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls!!!

När jag tappar kontrollen brukar jag skrika in i garderoben så högt jag kan, sedan tar jag 10 djupa andetag och sen börjar jag om igen! 2,5 åringens utbrott kommer ca 2 gånger per dygn (ibland mitt i natten) och varar oftast mellan 30-45 minuter. Efter det brukar hon vara så utmattad och vill ha närhet.

Bit ihop och kämpa! Ingen är ensam om det här även om man i stundens hetta känner sig ensammast i hela världen!       

Jag känner igen mig såååååååå väl! Min dotter är 3 och det har tärt
på både mitt förhålande (lever ej med biopappan) så jag är helt slutkörd,
har ingen ork eler lust till någonting, därav är jag singel nu. Trevligt?

Vet precis hur du har det. 

Att låsa in barn bryter mot anti-agalagen som kom 1979 där inlåsning /rumsarrest rämnas som "annan kränkande behandling". Att låsa in ett barn är alltså olagligt, precis om att aga ett barn och du skulle faktiskt kunna bli anmäld för det. Försök att hitta andra sätt att hantera situationen. Jag vet hur j-ligt det kan vara med trotsande barn och de kan verkligen driva en till vansinne, men inlåsning är aldrig OK. Läs gärna Lars H Gustafssons böcker !

Sluta häng upp er på ''låsa in i rummet'' grejen. 
Kom ist med tips på hur hon ska göra.
Har själv en 4.a åring här hemma som har trotsat i snart 2 år precis om du berättar. Han slåss på dagis, hemma och kastar grejer, skriker , svär osv.
Vi sätter honom i hallen när han gör något dumt. han får sitta där tills han slutat skrika.
sen frågar vi honom vad han gjort och har han varit dum mot någon säger han förlåt.

Arg får alla barn vara. men då brukar vi bara säga att '' är du arg så är det okej, men det är inte kul för någon annan att umgås med någon som är arg, så vill du fortsätta vara arg kan du leka inne på ditt rum en stund tills du känner att du vill umgås med oss andra''
Då får han välja.
För de är samma för oss. Om jag är arg vill ingen umgås med mig heller och då drar jag mig undan.

Vi har även delad vårdnad och ja tror de är en bidragande faktor till trotsen.  

Jag tror också på det där med positiv uppmuntran, man försöker ignorera dåligt beteende och uppmuntra positivt beteende. Dock måste man ju alltid ta tag i farliga beteenden direkt. Men det är så svårt att ändra sig o komma ihåg hur man ska bete sig själv mot barnet i situationen. Gör det något om barnet ligger på tröskeln o skriker i stället för innanför tex? Jag försöker också välja strider, spelar det egentligen någon roll om barnet har pyjamas på förskolan? Han vill nog ha sina medhavda vanliga kläder efter ett tag, det är inte skönt att gå barfota i snön eller bli blöt o kall utan galonisar:) dom provar oftast bara en gång. Dottern skulle promt ha min starka tandkräm igår. Det var tydligen inte så gott, men hon har slutat tjata efter den:) en annan sak är mataffären. Jag köper ofta godiset o chipsen mitt i veckan och dottern är oftast med. Inte en enda gång har hon bråkat om att hon vill ha det på en gång. Frågar hon så är det till fredagsmys och lördagsgodis. Sen är det bra. Jag har alltid varit stenhård på den punkten. Inget tjafs i affären! Idag har det varit en bra dag!

Åh vad jag känner igen det här. Två tjejer här hemma på 1 respektive 3 år och sen lillasyster kom så har storasyster trotsat och varit svartsjuk. Nu har hon dessutom varit sjuk i en vecka och hemma från förskolan och hon är INTE rolig att ha och göra med. Hon nyps, bits och slåss och mitt tålamod börjar ta slut. Hon har alltid tidigare hjälpt till mycket att duka och så men nu säger hon bara "kan inte det nu" om man ber henne göra något. Jag och min man kan inte föra ett samtal vid matbordet utan att hon ska börja "jävlas" med något och jag är såååå trött på detta.
Det är lätt att säga att man ska vara så pedagogisk och ignorera de felaktiga grejerna, men det är inte lätt alla gånger. Vi har alltid varit konsekventa och stått för det vi bestämt och har vi "hotat" med att vi inte gör något om hon inte slutar så har vi genomfört det vilket hon vet, men vad hjälper det. 

Men ni som har öppen dörr och att de inte får gå över tröskeln... Vad håller ungarna inne i rummet? Handlar det om trotsiga ungar på riktigt skiter de ju i regler... Min treåring skulle inte stanna kvar på rummet en sekund. Han struntar i precis allt om när han sätter igång på allvar och det är ju de stunderna/den sortens trots som denna tråden handlar om eller?

Att få en leksaksbil på sig är ju en sak, att barnet kommer med en sax innebär ju att det är vuxna som felat. Det har hänt här med, men då har vi snabbt tagit den. Här är det syskonen som strider mest numera. Yngste är 2,5 år och blir riktigt arg. 

Det funkar inte att barnet får sitta bredvid vid amning och mysa/läsa en bok/se på film eller vad som fungerar? För att mota Olle i grind så att säga. Sedan har vi gett två alternativ många gånger för barnet vill ju få bestämma i lagom dos. Vill du ha smörgås eller yoghurt, mjölk eller vatten, den röda eller gröna tröjan typ. 

Här har den första trotsiga 3-åringen hunnit bli 7,5 år och hon får härdsmälta då och då fortfarande. När hon var yngre följde hon efter och skulle slå, nypa, riva, bita och slå mig. Så enda chansen att klara sig var som man inte ska, att hålla fast henne så hon inte skadade någon.

Jag har också läst en massa för jag lyckades ju aldrig förebygga de värsta striderna. Numera rymmer hon ut ur lägenheten och sätter sig i trapphuset istället. Ut ur huset får hon inte gå i vredesmod, så det är att hålla koll med jämna mellanrum. I efterhand kan vi prata om det som hänt och då är hon ledsen och vill gärna sitta i knät. Så det har hänt att jag fått släppa in syskonen i trapphuset för att jaga ikapp henne när hon stuckit när vi har kommit hem. På förskolan/skolan har det funkat bra med kompisar (utan konflikter) även om hon i många fall väljer att gå sina egna vägar.

Det vi har försökt med är att ge henne mycket tid och berömma det som hon gör rätt. Det känns som att det går i skov med tuffa perioder. 

Det låter riktigt tufft för er alla men framförallt för er lille son. Jag tycker det låter som det vore bra med hjälp. Ni vuxna mår dåligt i det här, men er lille son mår sannolikt ännu sämre. Det finns föräldrastödsprogram i många kommuner, tycker också ni ska be att få prata med BVC barnpsykolog.

Ju tidigare ni hittar till ett positivt samspel, desto lättare kommer det bli för er som att utvecklas optimalt och lära sig att hantera sina känslor.

Några konkreta tips

- acceptera att detta är er utmaning just nu och lägg tid på att fundera ut vad som fungerar. Vilka situationer fungerar bra, vad kännetecknar dem? Vilka fungerar dåligt och vad kännetecknar dem?

Plocka bort alla farliga saker som kan kastas, se till att barnsäkra huset ordentligt.

-Det verkar som er pojke är i situationer han inte klarar av. Kan ni förändra betingelserna / minska svårighetsgraden så han får lyckas oftare?

Vissa barn har svårt i stökiga miljöer. Vissa behöver tydligt förberedas på vad som ska hända. Då kan bildstod vara bra, tex en bildserie som beskriver kvällsrutinen eller vad barnet har svårt med. Vissa klarar inte av för mycket valsituationer.

- Vilka behov är det er son inte fått mötta i dessa situationer och generellt? Jag menar inte vad han vill, utan de bakomliggande behoven. Det kan vara fysiska som hunger, trötthet, rörelse. Motoriska eller sensoriska som att klättra, kasta, kladda. Men det allra viktigaste behovet som till och med trumfar mat och sömn, är det känslomässiga behovet av anknytning och kontakt med sina anknytningspersoner. Får han egentid där du bara fokuserar på positiv och kärleksfull interaktion med honom? 15 minuter om dagen kan göra skillnad.

- Att få syskon är jobbigt för de flesta små barn. Plötsligt är en annan där i mammas / pappas famn och ofta blir det också så att äldsta barnet förväntas klara av mycket mer. Hur bekräftar ni hans känslor och hjälper honom att sätta ord på dem? Tex *det är tufft att vara storebror ibland. Du vill leka och så har jag inte tid. Känner du dig ledsen för det?*

*jag ser att du blir arg nu. Du vill slå. Det kan kännas skönt att slå något när man är arg. Jag vill inte att du slår mig men du kan slå på den här kudden*

- Bekräfta de saker han gör bea * jag blir så glad när du hjälper mig med Xxx* *Nu klarade du att sätta på dig jackan själv!* *Lillasyster blir så glad när du ger henne nappen. Vilken fin och omtänksam storebror du är* *Ser du hur glad lillasyster blir när du kommer?*

- Jättebra boktips är *Barn som bråkar* av Bo Hejlskov .

- Tänk på att en 3-årings hjärna är extremt omogen. Vissa delar av hjärnan saknas nästan helt, tex den del som ger impulskontroll och förmåga att se konsekvenser av sitt handlande. Dessa delar utvecklas, men det är hur han blir bemött som avgör hur välutvecklade dessa delar blir. En kärleksfull miljö med mycket kontakt och bekräftelse avsvimmad hans känslor, samtidigt som gränser och ramar sätts mjukt och tydligt, är det bästa för hjärnans utveckling.

- Fundera på om han tittar på något på tv som är för överstimulerade eller våldsamt. Skulle begränsa tv generellt.

Hoppas något var användbart.

Hoppas det gick att läsa, skriver på telefonen och det blev en hel del autocorrect-fel ser jag.

Visar du att du är arg när du skickar honom till sitt rum?

Det är det som håller kvar min 3 -åring, att vi visar tydligt att nu har hon gått över gränsen och mamma/pappa är arg.

Ja, men det hjälper inte.