När visste ni att ni ej ville ha barn ?

Kom tillbaka när du är 40+... Sorry...

Jag har vetat hela livet att jag inte vill ha barn. Andras barn kan vara roliga i en 10 minuter, men det så långt mitt intresse för dem sträcker sig. Iaf tills de kommer upp över 10 års åldern. Då går de att umgås med lite längre. Så länge jag kan lämna tillbaka dem till sina förmyndare. Men varken jag eller min sambo på 30 är det minsta intresserad av att ha egna barn. Även om min sambo är underbar med barn. Men han vill inte heller ha egna.

Jag har aldrig bestämt mig för att jag inte vill ha barn, jag har bara aldrig känt att jag VILL ha barn.

När jag var 15 sa jag att jag aldrig skulle föda barn, aldrig. Sen tänkte jag inte så mycket på det. Ungefär 15 år senare, när jag var 30 och det precis tagit slut med mitt ex, tog jag mig en allvarlig funderare kring vad jag vill. Verkligen vill och inte vad det förväntas att jag vill. Sedan dess har jag vetat att nej, inga barn för mig. Har ju aldrig ens tyckt att barn är intressanta, roliga eller just något alls. Idag är jag helt övertygad om att mamma, det är inte något jag vill bli. Gillar mitt liv som det är och vill inte ändra på det på det sätt som krävs då barn tillkommer.

Det kan ibland vara jobbigt att gå emot en norm i samhället. Jag finner det extremt irriterande att behöva förklara mig.

Jag tycker om barn men vill inte ha något barn själv.

Jag håller med, jag hatar att behöva förklara mig!! Nu vet man hur vegetarianerna har det...

Sån är min sambo också, jättebra med barn. Han är lärare också. Borstar till och med håret på syrrans treåring, vår älskade lilla gris. <3 Vi torkar spya och snor och tröstar, vaknar aptidigt efter en orolig natt med nåt barns näsblod på kudden (löss hade hon tydligen då också, men vi klarade oss), vi tar hand om blöta kläder och tappar upp värmande bad och läser godnattsagor. Men på våra villkor. När VI vill.

Fast samtidigt... Skulle syskonbarnens föräldrar bli kidnappade av utomjordingar så skulle jag släppa ALLT och flytta hem till hålan och ägna mitt liv åt dem. Utan att tveka. Det är liksom lite grann "mina" barn. <3

Mycket märkligt hur folk kan påstå att jag är egoistisk, bara tänker på mig själv och fester och sprit, att jag inte vet vad som är viktigt i livet etc etc etc.

Ha aldrig fått nån längtan efter barn så som flera av mina vänner berättat att de fått. "Kroppen skriker efter barn." Kanske har detta berott på att de två sambor jag haft båda fått mig att känna mig som en mamma till dem. Osjälvständiga män som inte känts vuxna. Jag har verkligen velat undvika graviditet med dem och följaktligen också flyttat ifrån. Den ena partnern hade ett barn sedan tidigare och att vara bonusmamma trivdes jag inte med, trots att jag tyckte om barnet. Jag vet inte varför och jag får ofta frågan om varför jag inte har barn. Lite lätt oförskämd fråga och jag brukar svara att jag inte kan få barn, vilket delvis är sant. Jag har pco -s och har aldrig blivit gravid av misstag, så att säga. Svårt att veta om jag anpassat min känsla kring barn efter vetskapen att jag skulle ha svårt att få något. Jaja, längtan finns inte, jag är 40+ och utan partner. Jättenöjd med livet, eller... ödet får gärna slänga hit en /vuxen/ man. ;)

Har vetat sen typ jag var 30 att jag inte vill ha barn, innan dess var jag osäker. Tror nu att osäkerheten bottnade i att jag ville vara som alla andra och göra det "man ska" göra, dvs skaffa barn, villa och volvo.
Nu, 7 år senare vet jag med säkerhet att jag inte vill ha barn, och det enda som stör nu är alla andras jädra tyckande och tänkande. Blir mer än lovligt trött på att höra att jag skulle bli en sååå bra mamma, att ungen skulle bli sååå söt, att en inte är en riktig kvinna om en inte skaffar barn osv..

Inte en riktig kvinna?!? :O SA nån så?!

Har också fått höra det där om "riktig kvinna", detta var för ca 15 år sedan men jag minns det än. 

Jag är 34 och jag vill inte skaffa barn och inte min kille heller. 
När jag var i 20 års åldern så ville jag inte heller ha barn, men då trodde jag att det berodde på att jag var för ung och att jag skulle vilja det sen. Men så har åren tickat på och jag har aldrig fått nån känsla av att vilja. När jag fyllde 30 hade jag lite ångest över detta och funderade på om jag tagit rätt beslut eftersom alla andra fick barn, men sen gick det över. 
De flesta av mina kompisar och kusiner har barn och jag kan tycka att barn är gulliga i små doser men tycker det skulle vara för jobbigt att ha egna. Barn som är några år gamla kan vara kul att umgås med ibland eftersom man kan leka ihop och göra saker, men har aldrig gillat spädbarn, tycker det skulle vara enormt jobbigt att ta hand om en bebis. När kompisar fått barn och de frågar om man vill hålla etc. så brukar jag spela med och göra det för deras skull, men egentligen har jag inget intresse av att hålla ett spädbarn etc. 

Jag är konstnär och det allra viktigaste i mitt liv är mitt skapande och min karriär inom detta. Det känns som att ett barn alltid skulle komma i andra hand för mig och därför skulle det inte kännas schysst att skaffa några eftersom jag inte känner att jag skulle orka ge dem nog med uppmärksamhet. Dock vet jag en kompis som sa när vi var yngre att hon aldrig ville ha barn, nu har hon två stycken! Men jag är så pass "gammal" nu och känner mig ändå inte redo, så det får vara för min del. 

Jag har vetat att jag inte vill ha barn hela mitt liv. Är 35 nu och inget har ändrats. 

Kände det första gången när jag var 4 år gammal, och 19 år senare har jag fortfarande inte ändrat den inställningen.

Jag har varit väldigt växlande till barnfrågan. Minns när jag själv var barn så gillade jag inte yngre barn. Jag var aldrig bekväm med dem och störde mig på deras frågvishet. Sen ändrades det till att jag gillade väluppfostrade barn efter att ha lärt känna några. I tonåren var jag lite fascinerand av att vara en tonårsmamma. Men inget jag strävade efter att bli. Först när jag var i mitt först seriösa förhållande som 23 åring upplevde jag barnlöngtan för första gången. Det var väldigt förvirrande och mentalt tröttsamt. Efter det har barnlängtan gått i perioder med olika intensiteter. Det är vissa saker som jag kännt att jag var velat uppleva och jag har ett intresse för uppfostran.
Men nu när flera i min nära omgivning har barn och jag umgås med dem känner jag bara nej. Min bror har ett barn och hon är självklart helt fantastisk! Men jag är "mätt" efter att ha umgåtts med henne i en timme.
Jag känner heller inte att jag vill uppoffra mitt liv för barn. Det är så mycket jag vill göra och ett barn skulle sätta stopp för det eller skjuta på den 20 år fram. Sen kostar dem med, haha! Jag har dessutom mer längtan efter en hund! Skulle nån fråga mig så hade jag valt en valp framför ett barn. 
Sen vet jag att jag är en periodare och byte idéer och drömmar stup i kvarten, lite adhd varning. Men jag har aldrig varit så mentalt lugn sen jag och min sambo kom fram till att vi vill inte ha barn den närmaste tiden.