Vill så gärna, vill han?
I mina tonår var jag livrädd för barn och tyckte inte om barn alls. Men någonting har förändrats det senaste året sen jag träffade världens underbaraste man.
Helt plötsligt vill jag ha barn och jag vill ha det NU, helst blivit gravid igår.
och så kommer vi till det där kända ordet "MEN"...
Jag är "bara 23" men jag har inte de bästa förutsättningarna, killen jobbar på Gotland och jag bor i Göteborg, hemma på stor gård eftersom jag har djur och hästar.
Jag pluggar fortfarande och försöker hitta rätt val av utbildning för just mig. tror jag har lyckats klura ut 2 st som jag skulle vilja jobba med, men då är vi där igen. Det tar tid att utbilda sig till detta och jag vill vara en ung första gångs mamma, helst innan 25, Helst igår.
Så just nu har jag inget jobb heller utan har precis sökt till en kurs som verkar intressant men jag har gjort saken klar för mig själv att jag ska klara av studier och även att skaffa barn och det är någonting jag verkligen är fast beslutsam om att jag ska klara av.
MEN. Jag och killen har varit ihop i 1 år bara. Men eftersom jag haft så tråkiga förhållanden så har jag lärt mig att se vad som är äkta och inte. Han har pratat om drömmen om barn osv så jag vet att han vill, men vill han det nu? För jag vill nu. Inte om 1,2,3,4 år.
Jag älskar denna mannen, och jag vill att han blir pappa till mitt/mina barn.
Frågan är bara om han skulle kunna tänka sig det snart typ om 9 månader.
Jag vet att både mina föräldrar och hans föräldrar ställer upp till 110% med barnvakt och stöttning och allt möjligt. Detta kommer bli världens mest bortskämda barn tror jag. Killen skulle bli en sån otroligt underbar pappa.
Jag försökte så sent som igår prata lite om barn osv men jag får liksom inte riktigt något svar från honom, som en annan tjej jag läste om här så skojar han gärna bort allvarliga saker och fjantar sig. Är han lite osäker eller är det lite skrämmande för honom? Han som i ca 6 månader nu gått och skrämt skiten ur mig när jag haft ont i magen om att "du är nog gravid"
Till slut har jag ju vant mig vid tanken att, ja jo jag kanske är det, och hur skulle det vara. Hur skulle jag reagera, Hur skulle det vara?
Vad är era reaktioner? Är det för tidigt för förhållandet? Även om jag är tvärsäker på att varken jag eller han någonsin skulle bara ge upp och skita i vilket?
Skall jag vänta tills studierna är över? Då lär jag ju vara jätte gammal första gångs mamma och det vill jag inte.
Sen den sista saken som gör mig väldigt ledsen är att jag äter mini piller men har slarvat lite mycket det senaste. Gjorde ett test idag och har även gjort tidigare men dom har varit negativa. Men denna gången blev jag väldigt ledsen. ville gråta. Jag vill så gärna ha ett barn. inte för att så många andra i min närhet har det utan för att jag vill ha ett barn, mitt barn, jag vill byta blöjor och gå upp mitt i natten och amma. Se mitt barn växa upp och bli en egen individ och bara vara en mamma. Jag känner mig mer än redo.
Vad skall jag göra?
