Mig är det mest synd om!

Vi försökte jätte länge innan vi äntligen gjorde icsi och döm till vår förvåning då vi lyckades på första försöket. Det tog oss nästan exakt 5 år för att lyckas bli gravid den tiden har varit väldigt jobbig med denna mens som kom varje månad.

Av olika anledningar blev det inga syskonförsök gjorda utan nu vi gjorde vårat första försök nu i vår ca 5 år senare och det första ägget som tinades överlevde och fäste är i 9 veckan nu.

Har dock inte känt att andra tycker att vi har haft det för lätt, men däremot vill jag inte riktigt tala om att vi har haft det så "lätt" känns som det har gått för lätt, så jag väntar mig nästan att det ska missfall även fast vi sätt hjärtat slå.

Jag har full förståelse för att det är jobbigt att gå igenom ivf efter ivf. Har stor respekt för de som orkar göra det för jag känner att det skulle inte jag orka göra.

Tyvärr är det så som Orkide skriver, önskar att det inte var så men det är inget ställe att söka råd och stöd på för man kommer bara kastas ner i soporna av präktiga typer som bara ska ha uppmärksamhet, det är skittråkigt men försök skaka av dig deras kommentarer och skriv bara med dom som har nått vettigt att säga, till sist önskar jag er ett jättestort grattis ts.

Grattis!!!

Fick veta igår att vårt första IVF har misslyckats, men vi har fem eskimåer i frysen så jag räknar det ändå som bättre utgångsläge än innan, vi vet ju inte om det någonsin skett en befruktning på våra snart fem år av bebisverkstad!

Jag älskar solskenshistorier!

Är en stark person som sällan tycker synd om mig själv. Visst kämpar vi, men ännu har vi inte åkt på de riktiga bakslagen (t.ex. att det hittas något tecken på att vi inte kan bli gravida, tvärtom så ser allt superbra ut hela tiden! Vi har inte heller drabbats av missfall som ju hade varit fruktansvärt). Jag inser att för varje misslyckande glider vi längre och längre upp på en skala över hur synd det är om en, men jag väljer att se det som att vi hela tiden är på väg mot att lyckas till slut.

när jag först kom hit, trodde jag att denna sajt var en stöttasida, men jag blev väldigt besviken! är man med barn, ja då hoppas folk att oj, är du säker, nej jag ser inget, du hittar på, fast typ tiost har kollat på samma test och sagt grattis tex så kanske jag säger likadant ,då e det jag som är knäpp! likadant när man svarar på tex katttrådar vad man matar med för mat, ja då är man djurdödare för att man ger det och det fodret! och ber man om hjälp i en tråd, får man påhoppa att, va skojjar du, trolltråd eller än värre, varför kan man ej låta bli att spy galla över folk? man vill ju få stöttning, ej skit! ok, det finns väl såna som kanske gillar att starta skittrådar, men inte jag!

ps dessutom fick jag MF och då fanns det några som var snälla, men likamånga var tvungna om skriva nått fult.

Ja ibland undrar man vad det är för intelligensnivå på de som sitter på FL? Och om brist på empati är så vanligt som det verkar här.

Sedan på senare tid har det påståtts att det finns folk som sitter och skriver elakheter för att få ingång diskussionerna bättre, så att det blir mer trafik på forumet, och de kan sälja mer reklam. Men det tror jag inte på! Hade ju varit helt sjukt! Nej jag tror att det i många fall är ganska unga personer som sitter och spyr ur sig elakheter för att de gillar att se hur folk reagerar. Empatilöst! Och jag slås ofta av hur kort folk som är seriösa tänker, t.ex. om det är mer synd om mig för att jag gjort två IVF och du "bara" gjort ett, ja då är ju min sorg inget alls jämfört med nån som misslyckats fem gånger.... Dumt, korkat, idiotiskt!

Hej,
jag tror tyvärr att många är frustrerade efter sina misslyckade IVF-försök och därför mår bättre av att ösa ur sig galla och kasta skit anonymt på ett forum.

Håller med om att det kan vara en del sådant här på FL, dock känner jag att jag fått väldigt mycket stöttning också, så  man får helt enkelt sålla mellan kommentarerna.

Vi lyckades själva bli gravida på tredje IVF-försöket (efter ett misslyckat ET och ett misslyckat FET, så fastnade det tredje embryot. :) Innan dess hade vi försökt i ca 3 år... så jag vet att vi lyckades relativt snabbt i dessa sammanhang.

 Jag kan säga såhär att periodvis var jag mycket inne på FL, periodvis inte alls. Ibland tyckte jag det var bra, ibland blev det bara för jobbigt...

Också: När man är mitt inne i sin egen sorg, (kanske precis vid ett misslyckat försök) så orkar man inte riktigt läsa om andras gravidlycka, men sedan när man efter några dagar kommit över den värsta besvikelsen så är det roligt att gå in och läsa om solskenshistorier igen. Så man får försöka förstå de elaka kommentarerna och tänka på att personen nog några dagar senare hade skrivit annorlunda. Det är vad jag tror i alla fall.

Grattis till er graviditet!  

jadu TS, förstår ej vad man får ut av att typ din pappa e dum , min e snällare attityden, konstig jämnförelse kanske, men här e det ofta sandlådenivå tycker jag. själv skulle jag aldrig slänga skit på någon som råkat ut för nått sorgligt! men om nån tex gjort nått urbota dumt och säger tex buhu jag sabbar min bästa klänning, då tycker jag ej synd om dom alls eller såna som försover sej inför student för att don ej kan ställa en klocka, mm det e inte andras fel när du klantar dej! hur långt gången är du? jag vill så gärna försöka igen, men har ej killen kavr då han dumpa mej=(

ÅH!

Måste bara skriva här för vi är i samma läga du och jag TS. Vi lyckades också på första försöket och ibland kännes det ´verkligen som om ALL frustration och besvikelse som andra IVFare känner efter sina misslyckanden riktas mot de som faktiskt lyckats. Jag trodde också att det skulle trösta att höra om lyckanden, men jag tror att förtvivlan över den egna situationen gör en avundsjuk och man ser chansen att vräka ur sig all sin ilska på någon som egentligen inte alls förtjänar det. Ta det inte personligt!

Vi sökte dessutom hjälp redan efter ett år och fick hjälp omgående. När andra lämnade återbud ringdes vi in och hela processen skyndades på. Drygt åtta månader efter att utredningen startat så väntar vi nu barn.Det har irriterat många. Samtidigt som vi undrat vad det är att vara avundsjuk på, vi har på kort tid fått ta emot besked som vänt upp och ner på vårat liv och satt oss i djup kris. Ingen spermieproduktion och blockerade äggledare. Enda utvägen vi erbjöds var därför IVF med donerade spermier. Insemination funkar ju såklart inte om äggen inte kommer fram. Sen har det resulterat i en graviditet och det är såklart underbart. Men det är som sagt ett barn som kommit till via IVF och spermadonation. Så det är verkligen inte det lyckliga slut vi hoppats på, även om vi är överlyckliga över att vi nu får vår familj.

Fertilitetsutredningar och behandlingar  hadlar om  så mycket mer än att bara bli gravid tycker jag. Det är hela ens föreställning om hur det ska gå till, att ens partner plötsligt kanske inte blir biologisk förälder.... Det är ju en stor sorg att längta och vänta efter något som tycks hopplöst och omöjligt! Därför är det så viktigt att få vara GLAD åt det som faktiskt går bra! Låt ingen ta det ifrån dig.

Ja ursäkta men det är nästan lite skrattretande om man tänker på vilket perspektiv man har som kallar detta "första försöket"! De flesta brukar referera till första planerade ägglossningssexet, men här är det provrör och donation som räknas... Igår tänkte jag av någon anledning tillbaka på vårt riktiga första försök, hemma i sängen i vad som känns som ett helt annat liv. De som får behålla det som första försöket ska vara glada, och vi andra borde verkligen stötta varandra mer!

En tanke som har smugit sig in i hjärnan på mig nu när vårt första IVF har misslyckats (har till och med blivit överstimulerad och mår skit) är att det kanske hade varit för enkelt annars, så det är säkert såhär det ska vara. Fatta va sjukt!

Grattis till bebisen i magen!!!

Ja visst känns det konstigt att tänka "första försöket" när man trots allt börjat försöka för länge sedan? Att någon som själv upplevt besvikelsen när mensen kommer månad efter månad trots ihärdiga försök (och kontroller med älstickor, huskurer och naturläkemedel och allt vad man nu kan tänka sig) ändå kan ha så svårt att unna någon annan att bli gravid tycker jag är ännu konstigare. Inte vill man väl att alla andra ska behöva uppleva samma helvete?! Man borde visa förståelse oavsett hur lätt man har att bli gravid. För tyvärr är det så att det inte är en självklarhet att det ska fungera, lika lite som det på någpt sätt skulle vara så att de som är lämpliga föräldrar automatiskt har det lättare (jo jag har faktiskt fått höra det, att det skulle vara beviset på att man är en bra förälder).

Det rör sig många tankar i huvudet när man är mitt inne i cirkusen! Jag mådde också skit om det är någon tröst. Först av sprutorna, sen efter äp och första veckorna av graviditeten hade jag så ont i ryggen att jag inte kunde ta mig ur sängen eller soffan utan draghjälp från sambon. Tänkte också att "jamen jag kan ju inte klaga, vi får ju hjälp..." eller "jamen jag är ju gravid och det var ju det jag ville så nu gör jag nog bäst i att hålla käften, annars får jag säkert missfall".

Kanske är det så att man inte törs ta något för givet när allt bara tycks gå åt skogen? Att om man förbereder sig på det värsta så blir man inte lika ledsen? Det har nog varit mitt försvar... Nu när jag är gravid vågar jag inte heller slappna av. Jag kommer antagligen inte vara lugn förrän barnet fyller 8 ;)

Hoppas att du snart mår bättre! Och att ni snart får uppleva glädje och förväntan istället för alla tråkiga tankar. När man väl är där så glömmer man hur man mått under behandlingen - trösta dig med det! Och det finns faktiskt de som unnar er den bäst möjliga vägen ur allt detta. Jag till expempel.

Tack, känns fint att höra! Och bra på nått sätt att man kan ha samma knäppa tankar och ändå bli gravid... Jag är också väldigt mycket inne på det där med att aldrig ta något för givet för att inte bli besviken efteråt, och kan verkligen känna mig som värsta pessimisten när jag pratar med någon som inte tänker så. T.ex. jag säger att vi ska göra IVF, personen reagerar med jaha vad kul att ni ska ha barn, jag säger nej nej man vet aldrig om det funkar, joooo det är klart att det funkar! osv. Ett problem är nog faktiskt att jag har läst lite för mycket här på FL och att jag har ett superminne för tragiska historier...

Grattis TS.

Har nog inte märkt det du skriver om, förutom en gång men då var det faktiskt rätt. Var en tjej som beklagade sig för att hon inte blev gravid trots att de försökt över 30 gånger. Då trodde man ju att de försökt i runt 2,5 år men det visade sig att de försökt i en månad, men de hade ju haft sex varje dag och varje samlag räknades tydligen som ett försök....

Själv så tyckte jag det var rätt jobbigt att läsa om just såna solskenshistorer som din, varje tråd jag var med i så gick en och en och blev gravida. Kvar var jag... Men trots att man kände att livet var orättvist och man blev avundsjuk på de som lyckades "snabbt" så var det ju inget man skrev. Trots att jag nog tyckte att det var bra mycket mer synd om mig än andra...hehe.  De enda solskenshistorer som jag fann tröst att läsa var de som försökt ungefär lika länge med likande problem och som äntligen lyckades.

Men nu har vi äntligen vår bäbis, tog "bara" 5 år och 7 IVF försök (4 ET och 3 FET), så nu anser jag att det inte är det minsta synd om oss längre

Grattis till er dotter & grattis till henne som fyller ett år idag ser jag!!!

Tack! 

Vi har gjort sex IVF-försök med till synes perfekta embryon utan att lyckas, men inte sitter jag och tycker synd om mig själv för det. Till vilken nytta liksom? 

självklart måste man få vara glad när det äntligen lyckas! När jag var inne i den svåraste perioden med massa ivf försök och mf så var det solskenshistorier som höll mig flytande. Då visste jag att det fanns hopp! Grattis i massa =)