Hur många gånger varnar ni era treåringar innan ni tycker de ska lyda

MalinEddie: hoppas du skojar?
Vårat förhållande (föräldrar och barn) baseras enbart på respekt.
Konstigt att man kan bli bedömd för EN sak man gör som förälder.
Tex har vi ALDRIG låtit henne somna ledsen (hatar metoder som Anna Wahlgren kör med)
Vi får beröm för hur tryggt barn vi har, hon är nästan aldrig ledsen (förutom de vanliga sakerna typ ramlat eller bråk med andra barn osv.)
Ser INTE mitt barn som en fiende som måste kuvas usch vad hemska saker folk skriver här!
Att ta bort saker från barnet när dom gjort fel, alt ta bort barnet från ekvationen är ju i sig ett straff lika hårt då kan jag tycka.

Ångrar lite att jag ens svarade i tråden då den enbart går ut på en sak. Att ge andra mammor (och pappor) dåligt samvete.
Detta är (har blivit) en tråd om vem som är den "duktigaste" mamman, fy för det!

Lämnar denna tråden med gott samvete över att vi gör det som är rätt för vårat barn och hoppas att ni som låter era barn härja fritt utan konsekvenser inte kommer klaga om några år när det börjar bli besvärligt!

För mig är konsekvens och straff två ord för samma sak men med den skillnad att "konsekvens"låter bättre.

Jag tycker inte att barnuppfostran ska handla om att barnet får en konsekvens/ett straff om hen gör något jag finner olämpligt. Detta lär ju egentligen bara barnet att inte göra på ett visst sätt för att hen vet att handlingen i fråga kommer att leda till nåt otrevligt/tråkigt/förnedrande, och inte för att barnet vet att handlingen i sig är fel.

Grunden i uppfostran ska väl ändå vara att faktiskt lära barnet en känsla för vad som är rätt och fel så att barnet av den anledningen inte gör något "olämpligt". Det bästa sättet att lära barnet detta är inte genom konsekvenser/straff utan genom att föra en jämbördig dialog med barnet.

Konsekvens: häller man vatten på golvet får man torka upp det. Busas det för mycket på kvällen hinner man inte se tv. Slår man sin lillasyster med ridspö är man inte tillräckligt stor för att ha ett sådant, det åker upp i ett skåp. Klipper man sönder sin nalle har man ingen nalle längre.... osv. Det är inte något så ologiskt som att sitta stilla i en trapp lr att inte få något lördagsgodis.

Känner inte riktigt att jag hittar rätt svar för mig...

Det beror ju helt och hållet på vad det handlar om.
Balanserar min son på trottoarkanter vill jag att han lyssnar på första tillsägelsen, men det gör han oftast.
Annars sätter jag honom på fotstödet på vagnen om det skulle krisa. 
Handlar det om att han bankar för livligt på en kastrull eller plaskar för mycket i badkaret så räknar jag nog med att han inte lyssnar, men vill ändå säga till att det vore trevlig om han kunde banka lite tystare eller plaska lite mindre.

Häromdagen var jag i telefon med min läkare, utan telefontid, och precis då ville min son testa hur livligt och ljudligt han kunde cirkulera vardagsrummet och tuta samtidigt på lillasysters gåbil innan jag sade ifrån ordentligt.
Det var så roligt att han bestämde sig för att fortsätta halva dagen.
Efter att ha bett honom att ta det lugnt flera gånger sade jag tillslut att nu blir det ingen mer bil.
Bar ner den i källaren.
Han blev väl lite grinig men de senaste dagarna har han faktiskt lyssnat. (Tog upp den igen samma dag senare på eftermiddagen)
Räknas det som straff?
Jag vet inte.

Jag följer ingen bestämd princip. Det beror ju helt och hållet på vad saken gäller och hur allvarligt det är.
Tror inte på straff lika mycket som jag tror på att visa glädje och stolthet när de faktiskt lyssnar.
Som när min son idag klädde sig helt själv och kom ut och överraskade mig. Låter honom stolt berätta att det inte alls var svårt och att han klarade det alldeles själv och jag spelar förvånad och VÄLDIGT imponerad.
Så man ser att det verkligen lyser om honom.        

Först en kommentar om din pappa:

Så länge din son inte gör något som direkt påverkar honom (tex slår morfar, säger otrevliga saker till honom eller annat som direkt påverkar morfar) så ska han enbart vara tyst och inte lägga sig i. Du får helt enkelt räta på ryggen och tala om för morfar att du inte uppskattar att han går runt och "extraskäller" på din son för att han inte tycker att ditt sätt räcker. Han får säga till när sonen gör något mot honom, och vid risksituationer som om sonen riskerar att skada sig eller andra, och isf får han lägga ner när du har situationen under kontroll.

Det går faktiskt att visa vuxna människor på dörren också om de inte uppför sig bättre än så, tex med orden "Nu är det dags att morfar går hem och hittar sitt goda humör" och så ler du soligt och håller upp dörren ;)

..................

Jag har svårt att rösta eftersom jag agerar väldigt olika beroende på vad det handlar om.

Om det handlar om att jag vill att sonen ska sluta sparka på mig (dvs något han uppenbart förstår att han inte får) så säger jag till en gång eller två mycket bestämt och fångar upp benet/armen och hindrar honom och säger ifrån bestämt en gång till. Om han sitter i mitt knä säger jag att han får gå ner på golvet om han fortsätter, gör han då det så lyfter jag ner honom. Ibland erbjuder jag redan vid första tillsägelsen att "Vi kan kramas istället" och har jag tur så funkar det och han lägger ner direkt.
Slutar han inte trots 2-3 bestämda tillsägelser (eller kanske även går efter mig och slår om jag flyttat mig, eller står bredvid vid soffan efter att jag lyft ner honom) ja då blir jag rejält arg. Men då är ju konsekvensen redan förbi så att säga, jag har redan lyft ner honom och nästa konsekvens blir då att jag blir arg eftersom det tenderar folk att bli om man slår dem.

Om det handlar om enklare saker som "lek inte med fjärrkontrollen" så säger jag till 1-2 gånger, sen tar jag bort den. Och om han skulle gå och hämta den igen (och mina försök  att erbjuda vettigare saker att peta på inte fungerat) så ja då blir jag arg.

Enkelt förklarat så visst blir vi arga när han inte lyssnar och gör som vi säger. men det gäller ju då att han dels har fått förklarat för sig varför det vi säger är viktigt  och att vi vet att han förstått det. Vi försöker alltid att prata och förklara varför vi blir arga osv. Tex upprepa om och om igen att man måste hålla handen på parkeringen, eftersom man annars riskerar att bli påkörd av bilarna osv. Han vet så väl att den regeln gäller och varför den är viktig, och om han då inte lyssnar så är vår toleransnivå givetvis lägre.

Men jag skäller inte för skällandets skull.

Jag svarade lyda på en gång...men bara för att det inte fanns något mer passande.

Jag tycker man ska sträva mot att inte tjata och lyssna på varandra på en gång. Helst vill jag inte låta arg, och att "hämnas" genom att straffa är löjligt, även om jag ibland har gjort det...

Men målet är inte att mitt barn ska lära sig lyda, även om det är viktigt att kunna göra det. Jag är emot metoder, men jag anser att man ska vägleda barnen med fast och kärleksfull hand. Det som ngn här kallade logiska konsekvenser är bra, och tillämpas utan att fundera så mycket på det härhemma.

Arga röster och barnsliga hämnder förekommer, jag är inte mer än människa...men jag vet att de inte tillför något mer än att jag får visa min ilska.

Wut? Jag förväntar mig inte att en treåring ska lyda mig och jag ger inte ut varningar. När min stora son var tre år och gjorde något han inte fick eller något som var dumt så sa vi till honom, om han gjorde något som gjorde oss arga så vart vi ju arga (nej, man får inte gorma och skälla och skrika elaka saker om man är arg, faktiskt!) och om det behövdes tog vi honom bort från situationen eller tog ifrån honom det han använde fel.

Ex - om han slog på tv:n tog vi honom därifrån samtidigt som vi sa till, det kan ju bli farligt. Om han slog på oss eller en kompis så blev vi ju arga. Ibland räckte det ju att säga ifrån och ibland fick vi avbryta leken.

Jag tycker det verkar så ohyggligt konstlat att ge barnet varningar innan en konsekvens ska infalla. Det närmaste vi har kommit är väl när han var liten och gick och bankade med pinne på saker så sa vi åt honom att han inte fick banka i golvet eller på tv:n och påminde honom om att det gick bra att banka på soffan eller stolen. Om han fortsatte banka i golvet så sa vi ungefär "du, inte banka på golvet - om du fortsätter med det så tar jag pinnen ifrån dig". Och då gjorde vi det om det behövdes, men inte fick han någon time-out eller liknande.     

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, beror helt på situationen.
Om han tex slåss så blir jag givetvis arg direkt, det är en ganska naturlig reaktion anser jag. Om han tex kastar grus på sin lillebror i sandlådan så säger jag åt honom att sluta. Lyssnar han inte tar jag tag i hans händer och förklarar ordentligt varför jag inte vill att han kastar grus och att han inte får vara med och leka om han fortsätter. Tredje eller kanske fjärde gången han gör det lyfer jag helt enkelt bort honom från sandlådan. Det brukar funka, och sen får han lov att komma tillbaka och leka om han inte kastar mer och så är det inte mer med det.
Om han tex ritar på bordet istället för på pappret så får han inte rita mer, om han slåss med bandyklubban får han inte ha den osv. Den sortens logiska konsekvenser tycker jag är rimligt. Och då har vi förklarat och sagt åt honom ett par gånger innan "konsekvensen" kommer, och han får alltid en chans att göra rätt sen. Upprepar han det åker tex bandyklubban upp på hatthyllan och så får ha helt enkelt leka med något annat istället. 
 

För mig beror det helt på vad han gör. Vi fick till exempel ett akvarium för inte så länge sedan och där finns det många nej och ajabaja men det var ju samtidigt något helt nytt så där förväntade jag mig att få säga till många gånger innan han lärt sig.

Häller han däremot ut hela sin mugg med mjölk på tv-bänken blir jag arg för det gör han med flit, det vet han mycket väl om att han inte får!

Biter han mig då får han inte vara med längre, "time out" fungerar inte så bra men istället ledar jag honom till ett annat rum säger till på skarpen och lämnar honom där, går iväg med arga steg (läs lämnar inte stänger in). Det är inte meningen att han ska stanna där i två minuter eller så det är mer för att tydligt visa att beter man sig så får man inte vara med.     

Vet inte om någon blev klokare av det här men man får väl vara lite anpassningsbar tycker jag.  

Nej jag tjatar mig inte blå. Vi kör med metoden att be henne några gånger 2-3 gånger sedan säger vi om du inte kommer nu (tex vi ska äta hon leker) så kommer jag och hämtar dig. Jag räknar till tre, 1... 2... 3! Kommer hon inte då så går jag helt enkelt och hämtar henne och bär henne dit.
Nu mer räcker det oftast med att be henne eller säga att jag kommer börja räkna.

Time out är inget vi använder utan konsekvensen blir omedelbar. Tex jag hämtar henne, jag klär på henne, jag bär henne osv.

I övrigt försöker vi alltid förklara saker hon inte får göra eller ska hon måste göra osv.

Hon är 4 år nu och detta har vi hållt på med sedan hon var ungefär 2 år.

Det jag gör annorlunda än dig TS är att jag inte skickar in mina barn på sitt rum.

Jag tar mitt barn i famnen om barnet tex slår mig och så håller jag om barnet och börjar prata när barnet har lugnat sig.