P30 skrev 2012-06-26 11:14:10 följande:
Nu stod det ju i trådstarten att mamman säger att det går hyfsat i skolan? Är inte det lite skillnad mot att han klarar skolan alldeles utmärkt?
Det finns två skillnader ju:
A. Mamman säger... Om hon nu inte klarar att se sanningen när hennes bästa vänner flera gånger försökt att prata med henne, vad får dig att tro att hon skulle vara helt transparant här?
B. Går hyfsat i skolan - klara skolan alldeles utmärkt... I min värld innebär hyfsat att det finns problem, men att de inte är större än att det varit hanterbart hittills.
Jag är för övrigt lite besviken på att du inte svarade på mina andra frågor. Jag kan ställa dem igen och numrera så att det blir lättare för dig.
1. Om man en gång pratat med en förälder vars barn har stora problem och föräldern inte bekräftar att hen ser problemet, inte tar tag i det och bara låter tiden gå. Skall man då strunta i att barnet behöver hjälp?
2. Om alla i bekantskapskretsen är överens om att något är fel, alla har pratat med föräldrarna under närmare tio års tid i olika omgångar och ingenting ändå händer, skall man då strunta i att barnet behöver hjälp?
I min värld är du så osäker kring din egen roll som mamma till ett barn med diagnos så att du tycker att alla skall sköta sig själva och att det är din rätt som mamma att bedöma vad du skall göra och inte, ingen annan skall lägga sig i hur du hanterar ditt barn. I det här fallet är det klart att det är jobbigt för föräldrarna, men det är ju BARNET som behöver hjälp. Så:
3. Vem är viktigast: barnet som mår dåligt och inte förstår sin omgivning eller föräldern som inte vill se att ens barn mår illa?
Kan vi vara överens om att barnets väl är det som måste vara det viktiga?
Om ja kanske dina svar på frågorna i trådstarten - att det är föräldern som skall styra till hundra procent och att omgivningen inte skall lägga sig i, att det är skolans ansvar att ta upp det med föräldrarna kommer i en annan dager?
Aj då, skall försöka svara nu då.
1) Det är svårt, far barnet illa är det via soc man kan gå, med att fara illa räknar jag även att barnet mår dåligt exempelvis pga han blir retad för sin brist på samspel, om man är osäker kan man iaf ringa och rådfråga.
2) Inte strunta i det men heller inte gå bakom ryggen på föräldrarna. Istället kanske man får ändra attityd och förhållningsätt gentemot dem.
3) Självklart skall barnet inte fara illa, däremot blir det ofta resultatet när anhöriga ger sig på problemet på fel sätt.
"I min värld är du så osäker kring din egen roll som mamma till ett barn med diagnos så att du tycker att alla skall sköta sig själva och att det är din rätt som mamma att bedöma vad du skall göra och inte, ingen annan skall lägga sig i hur du hanterar ditt barn. I det här fallet är det klart att det är jobbigt för föräldrarna, men det är ju BARNET som behöver hjälp. "
Du vet inte mycket du, dels jobbar jag proffesionellt bla med att bemöta just anhöriga eftersom de är en del i det jag jobbar med så jag vet mycket väl hur de kan vara, dessutom vet alla att mitt barn har diagnos däremot har jag erfarenhet av att sitta helt förkrossad den dagen diagnosen fastställdes då jag verkligen behövde smäta informationen och planera framåt då allt verkligen vändes ut och in, detta var dock 3 år sedan. Lite patetiskt att du tror dig veta något om min föräldra roll/säkerhet i den. Mitt barn har alltid fått det stöd han behöver. jag umgås, träffar och diskuterar också ofta med föräldrar vars barn har diagnos och alla är olika men för väldigt många är det känsligt, speciellt i början av beskedet eller under utredningen för att inte tala om strax innan utredning då de märker att barnet inte är som alla andra.
Att påtala problemet som utomstående KAN man göra däremot bör det göras försiktigt och man bör ha förälderns förtroende. Återigen i detta fallet vet varken vi eller TS vad som gjorts och vad skolan pratat med TS vän om eftersom föräldrarna i många fall inte pratar om det till en början. Så där vet man ju inget som utomstående både på gott och på ont.