"Man ångrar aldrig ett barn", stämmer det?

Jag känner mig ofta frustrerad i föräldraskapet, Känner mycket sorg över mitt eget förlorade liv, och ångrar att vi skaffade barn. Jag är ingen dålig förälder för det! Mina barn har det jättebra. Men JAG har det inte så bra. Det är väldigt stor skillnad. Jag ångrar inte mina barn, men jag ångrar att jag är förälder. 

Känner sorg över alla mina drömmar och alla begränsningar. Allting jag inte kan göra. Är detta allt livet är nu? Vi hade ett väldigt rikt liv innan vi skaffade barn, ingenting saknades. Visst har nya positiva saker adderats i livet, barnen är fantastiska, fina, underbara. Men det är så otroligt mycket som har RADERATS ur vårt och mitt liv! Jag har inget liv känns det som. (och det har även adderats mycket jobbiga saker och vardagsbestyr). 

Många blir upprörda av att höra en förälder prata om ånger, och avfärdar det som att man är en dålig förälder. Dom kan inte förstå hur en förälder INTE Kan känna samma lycka och glädje som de själva känner. 

Själv har jag svårt att förstå att fler föräldrar INTE saknar sina gamla liv!? Hur kan man inte saknar det? Nöjda föräldrar pratar ofta om ovillkorlig kärlek, att vara behövd, söta små leenden osv. Det är fint! Men jag hade kärlek i mitt liv innan också. Och även sömn, matro, pengar, drömmar, ett underbart förhållande med min man, TID, FRIHET osv. Det vore ju underbart om man kunde leva på endast kärleken till sina barn. Men jag kan inte det. Kanske om jag varit väldigt olycklig innan vi skaffade barn. Men det var jag inte. Jag saknar det. Och tycker inte att plussidan väger tyngre än minussidan På ett så självklart sätt som många har glädjen att känna. 

Ofta när jag läser här när det frågas om ifall man ska behålla fröet i mage eller göra abort så är det endel som skriver "man ångrar aldrig ett barn, men en abort", stämmer verkligen det?

Vi valde att behålla barnet och fick en extremt svår förlossning och start, första året var ett rent helvete med ett sjukt barn och vi föräldrar blev också sjuka pga. situationen. Vi fick professionell hjälp och de sa att vårat fall var ett av de svåraste de haft, så mycket hände och relationen mellan oss föräldrar blev sämre och sämre, vi hade aldrig någon ork eller tid över att glädjas. Allt kretsade kring alla svårigheter barnet och framförallt förlossningen orsakade.

Flera gånger i början så ångrade jag allt, när jag mådde riktigt dåligt pga. förlossningsdepression så önskade jag att soc kom och tog barnet så vi skulle få tillbaka våra liv, även nu när jag är frisk från den så kan jag tänka på allt som gått förlorat och inte alls blivit kul och mysigt så som alla andra skriver om med sina barn.

Nu har saker vänt ordentligt och jag skulle inte lämna bort mitt barn för allt i världen, och ångrar inte en sekund men jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag känt att jag ångat allt. När vi fick hjälp så träffade jag flera som hade samma känslor som vi men när man läser här så verkar ingen ha känt så. Är det så eller kan man ångra ett barn?

Med ångra så tänker jag inte på att man tröttnat och vill sälja barnet när det ligger på golvet på ica och gallskriker över att den inte får en glass utan lite djupare. Jag lämnade aldrig mitt barn så någonting såg till att känslorna att sälja barnet inte genomfördes och det är jag extremt tacksam över.

Ofta när jag läser här när det frågas om ifall man ska behålla fröet i mage eller göra abort så är det endel som skriver "man ångrar aldrig ett barn, men en abort", stämmer verkligen det?

Vi valde att behålla barnet och fick en extremt svår förlossning och start, första året var ett rent helvete med ett sjukt barn och vi föräldrar blev också sjuka pga. situationen. Vi fick professionell hjälp och de sa att vårat fall var ett av de svåraste de haft, så mycket hände och relationen mellan oss föräldrar blev sämre och sämre, vi hade aldrig någon ork eller tid över att glädjas. Allt kretsade kring alla svårigheter barnet och framförallt förlossningen orsakade.

Flera gånger i början så ångrade jag allt, när jag mådde riktigt dåligt pga. förlossningsdepression så önskade jag att soc kom och tog barnet så vi skulle få tillbaka våra liv, även nu när jag är frisk från den så kan jag tänka på allt som gått förlorat och inte alls blivit kul och mysigt så som alla andra skriver om med sina barn.

Nu har saker vänt ordentligt och jag skulle inte lämna bort mitt barn för allt i världen, och ångrar inte en sekund men jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag känt att jag ångat allt. När vi fick hjälp så träffade jag flera som hade samma känslor som vi men när man läser här så verkar ingen ha känt så. Är det så eller kan man ångra ett barn?

Med ångra så tänker jag inte på att man tröttnat och vill sälja barnet när det ligger på golvet på ica och gallskriker över att den inte får en glass utan lite djupare. Jag lämnade aldrig mitt barn så någonting såg till att känslorna att sälja barnet inte genomfördes och det är jag extremt tacksam över.