blir galen snart, ingen ordning på någonting!

Du kan glömma på en gång sjukskrivning - du blir INTE per automatik sjukskriven bara för att du går o pratar med någon! 

Du behöver hjälp helt klart - och du ska börja med att hitta någon att prata med 

Om din son är under utredning så tycker jag du i första hand ska söka hjälpen där - dom är till för dig också som förälder där du får chans att hitta nån som förstår att du har massa tankar och frågor och rädslor. 

Kan du hitta forum på nätet som handlar om din sons svårigheter? Kan du gå med i föräldragrupper kanske där dom har barn med samma diagnos?

 

Jag tror att du kanske ställer lite för höga krav i din mammaroll. Det du beskriver låter som en ganska normal dag när man känner sig less. Du kanske ska börja jobba mer och lämna över mer barnansvar på din man. När jag var hemma med min dotter blev jag psykiskt helt utmattad av att bara vara mamma. När jag kom tillbaka till jobbet och fick vara bara mig på dagarna så fick jag direkt en massa mer energi att vara positiv och glad med dottern.

Vi fick förresten en inbjudan om COPE-metod, är det något som någon kan rekommendera? Det är i kommunens regi och man får barnpassning på förskolan under tiden om man väljer att gå (så vi skulle kunna gå båda två). När jag läser så står det mest om timeout och sådant och det är vi inte positiva till jag och min man, därför tänkte vi inte gå, men det kanske finns andra fördelar som väger upp. Man bör väl kunna välja bort delar man inte gillar tänker jag och använda verktyg som känns vettiga?

Hej, jag har tvillingar på sex år och en treåring. Ena tvillingen har autism. Jag känner igen mig en hel del i din beskrivning. När minstingen var ett drygt halvår stod jag inte ut längre utan sökte hjälp (via företagshälsovård, då jag samtidigt haft problem på jobbet). Jag fick diagnos utmattningsdepression faktiskt och gick på regelbundna samtal hos kurator och läkare, kombinerat med medicinering. Idag mår jag övervägande bra och medicineringen håller jag på att avsluta. Däremot har jag fortfarande dåliga dagar då jag inte orkar med barnen, men dessa är tack och lov inte så många. Att hantera ett barn med asperger/autism/adhd är inte lätt. Min son har högfungerande autism och vi kämpar mycket med träning och förhållningssätt etc. I grunden så har vi ett TBA baserat förhållningssätt  (liknande det som COPE lär ut) och det har funkat bra när det gäller många saker. Men det har givetvis inte löst alla problem. (Vi kör inte timeout och ignorering, utan har valt det från TBAn som passar oss). För att överleva som förälder måste man verkligen sätta sig in i barnets problem och inse att det är förenat med stark ångest för barnet att tex. avbryta en ritual eller en fix ide´. När man inser det så har man lättare att stå ut med att barnet tex. måste blåsa i sugröret exakt fjorton gånger innan man börjar dricka, eller vägrar sätta på sig kläder eftersom alla randiga tröjor är i tvätten. För oss har det hjälpt att försöka sätta sig in i funktionshindret i alla fall. Vi väljer noga vad som är värt att "strida" om, resten accepterar vi. Året före och efter diagnosen sörjde jag endel men inte längre. Viktigt är att hitta balans så att man orkar ha lite kul ihop med sina barn. Jag älskar att pyssla och bygga med lego så sådana lekar kan jag leka med barnen. Men jag gillar inte rollekar som affär och dylikt. Det är sambon bättre på. Vi har också mycket avlastning och tack vare detta orkar jag numera med familjen. Vi fick fullt VB för sonens diagnos och har därför råd med städhjälp en gång i veckan (som gör allt, golv, kök, toalett, stryker etc). Sonen har kortidsboende en helg i månaden och vi har en avlösare som kommer en gång i veckan och leker och tränar honom. Jag tror att medicineringen,samtalen och att vi sökt avlastning verkligen har hjälpt mig otroligt mycket .

Vill bara tillägga att barn inom autismspektrum ofta tjatar mycket pga att de har svårt att byta spår och har problem med flexibelt tänkande så det är inte alls säkert att din son tjatar pga dig. Om din son får någon typ av adhd/autismdiagnos så kan jag starkt rekommendera böcker som Problemskapande beteende av Bo Heilskov eller boken Talkability av Fern Sussman. Jag mådde som sämst tiden under sonens utredning. Jag fattade att han hade autism innerst inne men det var svårt att ta till sig. Jag kunde tex inte alls leka med vår pojke och hade ständigt dåligt samvete över det, då barn med autism i allra högsta grad behöver träna på lek. Handlingsförlamningen släppte när sonen fick sin dignos. Då började jag läsa på, sätta igång med sonens träning etc. Som förälder så kommer man alltid göra en massa fel. Vissa saker lär man sig att förbättra, men även om man har ett barn med funktionshinder så blir man aldrig perfekt, fast man tror att man måste vara det. Nu försöker jag fokusera på det som jag gör bra och göra mer av det.

Gissar någon redan skrivit men för säkerhetsskull. Om er pojk får diagnos får ni komma till habiliterimgen och möjlighet till samtal. Ta det! Och sluta lägga energi på att döma dig själv, gör ditt bästa och var rädd om dig

Glömde. Sök vårbidrag också vid diagnos så kan ni kanske gå ner lite i arbetstid!

jag måste bara fråga. Stora killen på 4,5 - han kan aldrig vara tyst! Munnen går hela tiden som att han hela tiden måste ha något att säga, oavsett om andra pratar eller är upptagna. Man måste även svara ja eller nej säga hans namn samt en förklaring - annars fortsätter tjatet (gissa om det är frustrerande när man försöker klara av ett viktigt telefonsamtal och en ljudvägg ligger "får jag prata med mormor" hela.

Jag har nyss sövt lillebror och stora kille bara pratar konstant! Tillslut lyckades lillebror att somna men det tar så mycket längre tid och går åt så mycket energi just för att jag inte bara kan säga. "Nu får du leka i lekrummet medan jag lägger lillebror" eller "du kan vara med och lyssna när jag läser saga men du får vara tyst då". Det går liksom inte, det ska bubblas konstant - eller hoppas i sängen. 

Så här blir det

Jag lägger lillebror

Jag - nu får du titta i din bok och vara tyst tills lillebror somnat.
Sonen  -  (tittar i en bok) men vad är det här för någonting?
Jag - det är en bromskloss till en bil.
Sonen - ska man bygga med den?
Jag - nej den behövs för att bilen ska kunna bromsa.
Sonen - men kan man bygga med den?
Jag - du skulle vara tyst när lillebror försöker att sova.
Sonen - men vad ska jag bygga med?
Jag - nej  den bygger man inte med, läs boken tyst nu.
Sonen - kan jag få en muffin?
Jag - nej vi ska äta när pappa kommer hem som fredagsgott.
Sonen - men varför då.
jag - för att vi inte ska småäta
Sonen - varför får jag inte ha någon muffins?
Jag - var tyst nu eller gå till lekrummet.
Sonen - jag vill ha en muffins?
Jag - När pappa kommer hem, försök att vara tyst nu.
Sonen - men varför får jag ingen *börjar gråta högt* MUUUUUFFFIIIN?
Jag - Tyst tyst tyst någon gång. Du kan inte få någon nu, gå till lekrummet.
Sonen - men jag vill ha.
Jag - Du får en när pappa kommer, lillebror sover snart så gå ut i hallen och rita.
Sonen - men jag skulle ju läsa min bok.
Jag - ta med boken till hallen.
Sonen - jag vill vara här.
Jag - då får du vara tyst.
Sonen - kan vi äta muffins?

Så fortsätter det liksom och jag blir så frustrerad. Sen vet jag att 16.05 när hans pappa kommer hem sliter sonen upp dörren och ropar - Nu ska vi äta muffins pappa. Och serverar jag då inte muffins senast 16.06 så är det ett stort utbrott på gång. 

 

kan tillägga att vi innan alltså bakat muffins och att barnen och jag smakat varsin och att jag efter det sagt att dessa ska vi äta med pappa när pappa kommer hem som lite fredagsgott. Ändå tjatas det hela tiden om dessa muffins. Det räcker inte med en han "måste" äta tre och så vidare. Och svarar jag inte varje tjat så kommer det ett utbrott. Alltså jag tröttnar på att ens försöka känner jag. Barnen gillar att baka och det gör jag med så därför bakar jag ofta med barnen. Men när det blir så här, då känner jag bara för att istället sms:a min man och säga, köp chips och cola... 

Åh, varför kan det inte fungera när jag försöker att förbereda? Jag tycker att jag ställer upp reglerna innan men jag gör säkert fel. Kanske är det får många instruktioner? Borde jag inte ge någon muffin alls utan säga "vi äter när pappa kommer" istället för "vi provsmakar varsin nu och sedan äter vi igen när pappa kommer"? 

Och nu slog det mig "bromskloss" kloss - bygga. Så trög jag är, jag vet ju att han tolkar mycket bokstavligt, nu först fattade jag!

Men det är väl inte så konstigt att du är trött och har för lite energi? På vad du skriver så tycker jag att det låter som att du sörjer över att din stora son antagligen kommer att få någon diagnos, att han inte är som alla andra. För alla jag har träffat som tar sina barn till utredning skulle helst vilja höra att det bara är en fas och går över och att allt blir bra, med en enkel liten åtgärd. Istället får du höra att han behöver resurs. Och det sörjer du över, samtidigt som du antagligen fortsätter älska din son lika ohejdat som tidigare. 

Ge dig själv lite tid och lite medkänsla - det kommer att bli bättre.