MÄN, hur tänker ni??

Finns inget bättre än lojalitet. Enda sättet att veta att en kvinna tycker om en är ju om hon faktiskt stannar kvar hos en vad man än hittar på för något.

Jag vet inte hur er relation ser ut och hur ni brukar göra. Du kanske inte brukar vara den som bestämmer vad och hur han ska göra med läkarbesök och annat sånt som är hans eget. Nu verkar det vara så att han inte själv klarar av att ta tag i sitt eget liv och då kan han i efterhand vara glad att du gjorde det även om han obstruerar just nu.

Om ni skulle ta något slags "paus" kommer han troligen inte gör ett dugg åt det och inget blir bättre.

Jag tycker det låter som han lindar in att han inte vill forsätta, skyller på saker som gör att han slipper vara tydlig, att han vill få dig att ledsna så han slipper ta steget att göra slut..

Nja, han är väldigt "egen" och fixar sånt själv. Vi har ju varit särbos hela tiden och han har aldrig varit sambo tidigare. Han erfarenheter av andra kvinnor har varit s¨nna med "issues" och destruktivitet så det har aldrgi slutat bra. Jo jag håller med dig om det, det är så det borde vara.. Men samtidigt känns det som att han var mer försälskad i dessa tjejer som behandlade honom som skit än vad han är i mig just nu. Men det kanske bara beror på den här jevla depressionen och sjukdomen han haft.

Ja, det kan ju vara så.. Jag har flertalet gåger dock frågat om han inte vill det här MÅSTE han säga det, för då vill jag absolut inte fortsätta heller. Han har fått många chanser att faktiskt säga att han itne tror på det, men aldrig gjort det. Skulle bli mäkta ledsen och arg om det visade sig att han inte trott på det här och bara hållit mig på sträckbänken.

Ja jag vet inte annars varför han håller på så där, det kommer ju till slut ändå innebära att du får nog å ger upp, å drar din väg..

Det är ju inte första gången det dyker upp en sån här person i FLs historia. Människor som är så inställda på att det kommer skita sig att de ständigt förbereder sig för det och därmed i princip verkar för att det ska bli så. Människor som har svårt att tillåta sig att vara lyckliga och därmed aldrig kan känna lycka förutom ett kort ögonblick tills eländesappen i hjärnan kickar in.

Läste en tråd för någon dag sedan om en kvinna som var bekymrad över att hennes man inte njöt lika mycket som hon av sexet. När de hade haft skönt sex var hon lycklig ett ögonblick men började sedan fundera på om han njutit av det, om han ens tyckt om det osv.

Mannen verkar ju också ha en historia av att välja kvinnor som hjälper honom att upprätthålla den här föreställningen han har om livet. Nu är det annorlunda och det gör honom säkert rädd. Tillåter han sig att vara lycklig och nära blir ju fallet så mycket större när han blir övergiven, vilket i hans värld är oundvikligt.

Din fråga, TS, är hur du ska kunna få honom att få modet att känna att ett bra liv är möjligt även för honom.

Det som brister i väldigt många relationer är ju kommunikation. Ingen vågar säga vad de tycker. Och börja man säga vad man tycker blir det skit av det med...

Håller med om allt du skriver Trust Me =)
Eftersom hans förhållanden varit som dom varit och han har en viss föreställning om hur passion och kärlek ska vara så är det nog väldigt annorlunda från det vi har nu, som på många sätt är mycket starkare än det han haft förut.
Tyvärr önskar man ju att han kunde uppskatta det mer och ta vara på det. Fallet kan ju även vara så att han tycker mycket om mig och inte vill förlora mig, men trots det inte är kär i mig längre. Vi har pratat om det men han säger klart och tydligt att om han itne trodde nånting på det här skulle han tala om det. Så jag har valt att tro på det. Men kan ändå inte bli besviken varje gång vi ses och det inte "blir nått". Skittrist. Svårt också när man älskar nån så mycket att det gör ont i hjärtat av att tänka sig livet utan denna person.

Men handlar det verkligen om att du vill mer än han? Det jag menar är att han säkert vill men inte har verktygen för det, han mår ju dåligt och det tar nog så mycket på krafterna.

Att du finns där är nog vad han behöver.

Min sambo fanns för mig under ett års tid när jag inte var mig själv efter en fruktansvärd sorg. Han la allt som hade med honom att göra, åt sidan. Han bara fanns för mig, till slut visste han inte om han var där av riktigt kärlek eller måste-kärlek om du förstår vad jag menar. Han hade sexlust men jag var ju i min egen bubbla och bara sörjde och sörjde. Till slut försvann ju hans lust. När jag sen mådde bättre och fått min lust tillbaka, ja då var han i sin bubbla för att bearbeta det HAN gått igenom.

Vad jag menar är att en relation inte bara är svart eller vit. Tänk dig att du ska leva med en människa för resten av livet, vad är då några jobbiga år? Jag har många gånger undrat hur jag ska hitta tillbaka till mina känslor för sambon när det varit som jobbigast, men har insett att det är så mycket yttre omständigheter som påverkat att jag fan inte tänker ge upp.

Du har ju känslor för den här mannen och han är i ett känsligt läge där han mår dåligt och inte kan bidra med så mycket. Då får du bidra mer, för både hans och ert förhållande skull.

Om han vill att du ska vänta, finnas där och du känner att det är värt det, så stanna kvar. Lägg det sexuella helt åt sidan och ägna dig åt det som känns bra.

Han kanske behöver höra: "Jag älskar dig och jag kommer finnas där för dig, jag vill ge dig den tid du behöver utan någon press på att det sexuella ska bli bra för jag tror på att du kommer må bra igen och då får vi ta det därifrån sedan. Vill du att jag ska finnas här för dig så gör jag det. Jag vill att du ska känna dig bekväm med att vara med mig och när jag kramar dig, pussar dig och håller om dig så är det av kärlek till dig, inte för att jag vill tvinga fram något".

Att orka med detta kan bli tufft men det är ditt val. I bästa fall mår han sakta med säkert bättre och till slut så har ni kommit igenom en lång strapats och står där starkare än tidigare.

Du skriver att han ska få hjälp och det är jättebra, ett steg på vägen. Tänk på att även om han är sån som inte vill behöva jobba på det sexuella så är det ju också så nu att han inte klarar av det i vilket fall som helst.

Ps. det var jag som skrev det första inlägget

Det där tror jag är viktigt. Alldeles särskilt som ni är särbo. Tyck om honom för den han är på det sätt han kan förstå och uppskatta.

Jag hoppas att det räcker..=)

Klart det gör.
Kärlek, respekt, omtanke. Räcker inte det så är det inte så mycket man kan göra.
Lycka till nu

Nej precis..

det jag tänkt mycket på är just det här med att inte vara för "på".. Det jag själv erfarat när killar eller dåvarande pojkvänner vara föööör snälla och föööör lojala så har det lixom blivit..tråkigt? Men i detta fall är det ganska mycket mer till bilden. Jag har övervägt att vara "svårare" att låta honom höra av sig, ställa mot väggen etc. Vet inte om det skulle funka dock.. Men att inte vara allt för tillgänglig, ha andra saker för sig, ha ett "liv" kanske inte är helt fel..

Pojkar är svåra att förstå sig på ibland =)..

Egentligen, väldigt kort sagt; Går det att få tillbaka en passion attraktion om det dalat/försvunnit för en tid?

Kanske, men knappast genom att aktivt försöka hitta tillbaka, känslor brukar inte fungera så.. 

Hmm..njae kanske inte.. Men aktivit, är det att träffas utan krav? Eller är det överhuvud taget att träffast..? Jag föreslog sist att vi ska träffas och sova med varann, och att vi ska bestämma att vi INTE ska ligga, att vi inte får ligga, oavsett, att vi bara ska sova och vara nära. Med en liiiten baktanke att när bestämt att man inte ska så kanske det kommer ändå.. Men också för att slippa pressen påt..

Jag tog mig igenom sorgen genom bearbetning och tack vare min sambo så klarade jag det ganska bra. Utan honom vet jag inte hur det gått alls faktiskt. Han fanns där hela tiden och det var fruktansvärt jobbigt för honom. Jag var ju inte deprimerad, jag sörjde, och det hjälper inte mediciner mot.

När jag mådde bättre kom min lust tillbaka som ett brev på posten typ. Av sig själv.

Jag såg inte min sambo alls om jag ska vara ärlig. Jag var så inne i min sorg. Sex fanns inte på kartan, knappt nån närhet alls förutom när han tröstade mig. Det var som om någon lagt ett lock på alla känslor jag hade, jag kunde inte känna annat än sorg. Men jag kan säga som så här att nu i efterhand så inser jag ju vilken fantastisk människa han är och även om jag inte orkade se det då, så har det ju byggt upp en enorm trygghet. Vi går igenom eld och vatten för varandra.

Och sen när jag mådde bättre så var det som att en knut lösts upp och jag insåg ju att känslorna fanns där men att det helt enkelt inte funnits utrymme.

För min sambo fanns det inget säkert svar heller. Han visste ju inte om hans kärlek var ett måste som han kände och han visste inte hur länge jag skulle må dåligt. Men han stannade.

Jag visste inte heller vad mina känslor för sambon bestod av under en tid. Om det var tryggheten att han alltid finns eller om det faktiskt var riktig  kärlek. Och det var inte bara under den där sorgeperioden, vi har haft det kämpigt av andra anledningar också. Vi har helt enkelt inte varit synkade förrän efter lång tid.

Många hade nog gett upp och tänkt att det inte är nån idé men vi valde att inte göra det. Valde att tänka att om det inte var för alla dessa hinder och dålig tajming med saker och ting så hade det varit hur bra som helst så vi såg till att ta oss igenom allt istället. När vi trodde att allt var på väg att verkligen bli bra efter jobbiga perioder (efter att jag mått dåligt) så dog hans pappa. Och då fanns jag där för honom.

Vi blev tillsammans 2009 och under dessa år har det hänt mycket, en berg och dalbana hela tiden, vi har liksom gått lite baklänges känns det som.

Och det har varit värt varenda sekund.

Vad hans känslor för dig innebär är omöjligt att svara på, han själv vet kanske inte det. Och OM du väljer att fortsätta så är det något du får acceptera och se som en del av själva processen. Antingen blir utkomsten av allt att han mår bättre och att han älskar dig som flickvän och då har du fått lön för mödan. Eller så blir han inte bättre och till slut orkar du inte mer. Eller så mår han bättre men har kommit för långt bort.

Det GÅR inte att veta, alltså ingen idé att älta. Du måste helt enkelt (jag vet, INTE enkelt) bestämma dig för om du vill ta risken.

Man kan tänka "tänk om.." tusen gånger. Men det hjälper inte så mycket.

För vår del har det blivit så att vi redan nu vet att vi finns där för varandra i nöd och lust, efter det här klarar vi vad som helst.

Vad du än väljer så finns det ett "tänk om". Det blir sällan som man tänkt sig och livet kan vara väldigt svårt ibland med beslut man behöver fatta. Dock  så kan du aldrig veta om ditt beslut är rätt eller inte förrän efteråt, oavsett om du får lida för det eller inte.

Just närheten betyder mycket. Och att acceptera hur den andre är och mår. Gör du det så kommer det underlätta för honom och gynna både dig och relationen i längden.

Vet inte, men jag antar det känns med tiden vad ni vill, om ni är ifrån varandra ett tag.., men jag vet inte, har aldrig försökt skapa några känslor, utan bara låtit dom komma, har svårt att tro att det går att påverka så mycket själv..

Tack så mycket! Jag är så himla glad för er skull att ni har det bra och att ni klarade er igenom allt! =)

Jag hoppas att det blir så för oss också. Just nu är jag ju väldigt inne i det hela så jag kommer nog inte avsluta det hela. Om han däremot inte vill längre och inte har nån lust så förutsätter jag att han säger det och då är beslutet hans och då finns det inte mycket jag kan göra. Sen får väl tiden utvisa hur länge jag orkar "vänta". Någonting måste ju såklart ändras/bli bättre efter en tid, speciellt nu om han går och pratar med någon, för hoppningsvis någon som kanske får honom att tänka över att han faktiskt har en tjej här som älskar honom och som finns här och alltid kommer göra.
Men det är ju så att man inte kan tvinga fram käsnlor, hur mycket man än vill. Jag har ju föreslagit att vi ska dela säng då och då, och att jag vill att vi bestämmer innan att vi INTE ska ha sex,utan BARA sova. Kanske få honom att slappna av lite.

Mina funderingar är ju att han kanske skulle må bäst av att vara "ensam" i sin "misär" och att vi kanske möts upp igen när och om han mår bättre, för att få en nystart. Men risken finns ju att känslor dör ut av bara tiden..