Hur får jag hem mitt barn?? (Gemensam vårdnad)

Han har ju inte slitit barnet ur mammans armar. Hon har däremot förvägrat umgänge i två månader för ett litet barn. Det är tragiskt. Och konstigt att samhället inte kan hjälpa fortare. Tycker jag.

Barnet behöver båda sina föräldrar. Nej, det överlever utan men mår bäst av bägge så då måste tyvärr dessa två kunna prata med varandra - eller åtminstone kommunicera så att barnets bästa ses i första rummet. Men vad hjälper det att jag tycker så?

Hoppas det löser sig snarast i alla fall.

Precis det jag också tänkte säga.

Och ja, det är bevisat att barn som är med om separation mår bäst av att ha föräldrarna 50/50.
Och det är då också viktigt att föräldrarna kan kommunicera. Även om "hatet" finns där.

Tack! Jag hoppas också att det löser sig snart.

Grejen e den att jag vet att sonen kommer att bli som mig när han blir äldre.
Och utan mig så kommer det gå käpprätt åt helvete, precis som för mig.
Han visar redan extremt stora likheter med hur jag var alltså.

Jag växte inte upp med en pappa eller mamma. Det gick bra, men jag är fortfarande extremt skadad av det, rent emotionellt.
Jag är nästintill en mammapappa åt sonen.
Jag närar och ger han kärlek som en mamma, och disciplinerar och uppfostrar honom som en pappa helt enkelt.

Önskar bara att jag får finnas där för sonen.. Det är många pappor som säger att dom vill, men av egoistiska skäl. Mina skäl är enbart för sonens.

Oj Hjälp! så fel. Här fick du mig verkligen orolig.

Att det skulle vara bevisat att barn mår bäst av att ha bägge föräldrarna 50/50 är bevisligen rent skitsnack! Det har du nog fått från den kvinnohatande papparättsrörelsen. Det finns massor med barn som växt upp med enbart en förälder och det har gått hur bra som helst. Det finns barn som växt upp med två mammor och det har också gått hur bra som helst. Det som är bevisat är att ekonomisk utsatthet påverkar barn negativt. Ensamstående mammor brukar ha dålig ekonomi men annars finns egentligen inga problem. Att föräldrar ska dela lika har med militanta feminister politiska krav på kvoteringar av allt att göra.

Du vet att sonen kommer bli som du skriver du. Det jag tycker mig se är att du har svårt att skilja på dina egna behov och sonen. Du verkar ha svårt att se sonen som en egen individ och inte en förlängning av dig.

Du verkar ha läskigt konservativa åsikter om könsroller. Älskar som en mamma, disciplinerar som en pappa skriver du. Jisses jag får faktiskt kalla kårar!

Du är fortfarande extremt skadad av din uppväxt, rent emotionellt, skriver du. Jag vill faktiskt råda dig att ta itur med dina egna problem innan du försöker tvinga dig till att vara förälder. Du måste få tid att läka själv. Det kan man inte göra genom ett barn. Ditt barn får inte bli ett redskap, en terapi, för att du ska bli hel.

Du verkar må bra och har en rättvis syn på föräldraskap osv! Inte alls.
Hur blind är du egentligen?

Det är inga åsikter, och nej, jag har inte läst nånting på nån "papparättsrörelse" som du beskriver.

Antar att du är feminist..?
Och det säger rätt mycket om varför jag inte kommer att svara dig nått mer än detta.

TS: Jag börjar mer och mer önska att ditt barns mamma kunde skriva i denna tråd.
Jag misstänker att hon inte alls anser att du är den fantastiska pappa som du utgör dig för.

Ingenting du hittills skrivit om får mig att tro att du tänker på och förstår ditt barns bästa.   

Hon vet mycket väl om att jag är en bra pappa.
Sen vad du tror är för mig ointressant.
Du får fortsätta anta det värsta, ignoranta människor råder det ingen bot på tyvärr.

Eftersom du känner mitt barn rätt bra så kanske du kan förklara vad mitt barns bästa är då..?

Äh, fortsätt lev i en dröm du. Hade du känt mig hade du inte varit lika ignorant i dina argument och åsikter som du lägger fram på ett otroligt dumstridigt sätt.

Min fråga är hur jag får hem mitt barn, inte om jag är en dålig förälder eller ej.

Hade barnets mamma sett brister i pappans foräldraskap kunde hon via rätten fått bade enskild vårdnad och
barnet boende hos sig. Inget av det har hon gjort. Tvärtom, har hon betett sig rent ut sagt kriminellt.

Tack..! =)

Som sagt. Det är svårt att förstå situationen om man inte vet vad detta handlar om.
Jag är ingen präktig människa.

Men är det en sak jag är så är det banne mig en bra förälder.
Det roliga och det bästa med det uttalandet är att det finns på papper, klart och tydligt.
Men det är oväsentligt med min fråga egentligen.

Fast nu tänker ts bete sig kriminellt han också.

Mamman har iaf inte utsatt barnet för en uppslitande och våldsam tvist - något som ts inte säger sig vara främmande för (han tänker ta barnet från mamman och gå därifrån utan att bry sig om ifall mamman skriker och slåss och givetvis VET han att barnet inte kommer vara upprört när det nu, 18 månader gammalt eller ngt liknande, kommer att jubla över att äntligen vara i trygghet hos sin älskade pappa som han har en nära och förträfflig relation till - trots att de inte setts alls på 2 månader - typ 10 % av barnets hela levnad, dvs jämförbart med 3-4 år för oss vuxna).

TS: Jag känner inte dig och givetvis inte ditt barn, men jag vet ganska väl hur barn i den åldern reagerar och jag kan garantera dig att din son kommer att lida men av att slitas ifrån sin mor.
Du verkar inte heller tänka på de juridiska konsekvenserna av ditt agerande.

Hur tror du att domstolen ser på termen "för barnets bästa" om du "kidnappar" ett barn som faktiskt kanske inte alls längre känner igen dig (även om det är troligt att han gör det och även om du förstås inte kan tänka dig något annat, men du VET INTE.)  Barn i den åldern rekommenderas att bara vara ifrån sin boendeförälder i ett till två dygn i taget och givetvis har mamman gjort fel, men varför kontrar du med att också göra fel?

Varför inte få till ett vh-umgänge för att sen, efter en kortare tid stämma på vv-boende eller rentav hela boendet? Då har du ju gjort allt på rätt sätt och det gagnar dig, medan mamman inte har mycket att komma med då hon faktiskt både bryter umgänges-överenskommelsen samt även undanhåller barnet från dig.
Om man ska se till en del tidigare rättsfall så har du t o m stor chans att få ensam vårdnad, men INTE om du kidnappar tillbaka ditt barn under uppslitande former. Vem vet - barnet kanske får växa upp i familjehem pga sina föräldrars oförmåga att tillgodose barnets behov och oförmåga att sätta sig in i och tillgodosätta barnets behov av kontinuitet, stabilitet och trygghet. 

Jag bryr mig inte ett smack om ifall du får tillbaka din son eller inte - jag har ju ingen relation till varken dig eller mamman, MEN jag tycker synd om din lille pojk som inte har gjort något ont och som förtjänar att få leva ett tryggt liv  utan en massa bråk och elände.          

Så det är OK att mamman för på det viset, men om jag gör det så är det ännu mer fel?
Och nej. Barn i den åldern glömmer inte bort någon på 1-2 dygn.. Du har ju uppenbarligen 0 koll.

Och nej, han skulle inte lida av att bli "sliten" från sin mamma som du så "fint" skriver det...

Orkar inte ens läsa allting du skriver, för det du skriver är inte baserat på fakta, utan enbart antaganden.
Så jadu, det är tråkigt att det finns såna som dig.

Jag hade aldrig nekat min son att träffa sin mamma som du OCKSÅ antar.
Hon hade fått träffa honom hemma hos mig. Men aldrig ta med ut själv då det är hon som kidnappat barnet, eller vad det är för slags ord du nu vill använda. (absurt ordval, även juridisk inkorrekt)

Allt det juridiska som du nämner är fel. Bara så du vet det.
Och när jag skriver allt, så menar jag allt.

Kolla gamla domar. Om du förhindras umgänge utan någon som helst anledning är det inte alls bra för ditt barn! Vilket i sin tur kan drabba barnet åt andra hållet med att mamman kanske får betydligt mindre umgänge. Eller t o m blir av med vårdnaden då det verkar handla om grava samarbetsproblem?

Jag har inte läst alla svar men tips på vad du ska trycka på i tingsrätten och familjerätten (begär samarbetssamtal på familjerätten).

Barn behöver bägge föräldrarna; din inställning till detta.
Att du förvägras kontakt med din son.
Spara alla kallelser med tider etcetera och skriv gärna dagbok med dina tankar och vad som händer (kommer mamman till FR? Varför? Varför inte? Etcetera).
Spara all kommunikation (SMS, e-post) för att visa på hur ni jobbar med saken.

Sist; lita på att de som arbetar inom FR och TR kommer att besluta rätt oavsett; att vad än utgången blir så kommer det att bli bättre för ditt barn som är det centrala i allt!  

Oavsett vad som sker så är det enda acceptabla en 50/50 umgänge för sonen. Allt annat är oacceptabelt för mig.

Hon avbröt umgänget utan anledning (hon har haft en plan att göra på detta vis ett bra tag, och det är något jag vetat om länge nu)
Lögnerna flödar såklart, och polisanmälningar sker också. Men dessa går givetvis inte igenom.

Min fokus är sonen, och inget annat. Och jag har även tjatat och tjatat om att vi MÅSTE ha en ordnad kommunikation när det gäller sonen. Sen att hon är ett psykfall (jag menar inget illa, det är ett de facto i det här fallet tyvärr) spelar ingen roll.

Huvudsaken är sonen, sonen och sonen..

Hon ansöker om ensam vårdnad, jag om fortsatt gemensam. Men om det fortsätter har jag inget val, och jag kommer då börja spela det här fulspelet på en personlig nivå och stämma om ensam vårdnad och sen inte bry mig om 50/50 grejen jag vill ha. Det är det enda jag är rädd för, att det går så långt att jag börjar spåela på en personlig nivå. Det är inte bra alls.

Tack för det 'braiga' svaret! =)
Att jag frågar hur jag ska få hem min son är ju inte det största "problemet" egentligen. Det är mer ett "HJÄLP JAG VET INTE VAD JAG SKA TA MIG TILL!!!" egentligen. Det antar jag att du förstod också, så tack för svaret! Verkligen.