Att föda en ängel

Jag litar inte ett skit på dem.. jo, en del ur personalstyrkan.. men det är fan inte många! Jag hade möte med avdelningschefen på Kvinnokliniken samt läkaren som uttryckte sig om att vår prins vart frisk. Hon blånekar totalt denna gång. Sist vi samtalade (då chefen inte deltog) så erkände hon och bad så hemskt mycket om ursäkt..

Dem teorier som vi fått från specialistteamet i Köpenhamn är sådana syndrom som han hade kunnat leva med.. Visst han hade behövt operera sin gomspalt ca 8 ggr, men han hade kunnat leva och vi hade fått ha vår ängel och glädjas av honom. De andra i släkten tänker som så att han har det bättre där han är nu, men inget barn ska behöva vara utan sin mamma och pappa!

Jag är bara 26, sambon 25. Så vi har ju inte heller någon riskålder. Men däremot har jag nu ett förflutet med 15 missfall och två friska barn. Jag fick veta för 5 år sedan att det är någonting med min livmoder och (men dem visste inte vad) det bestämdes att jag skulle behandlas med hormoner för att kunna behålla både dottern som nu är 4 och för vår ängel..

Styrkekramar till dig från mig! 
Läste din berättelse och bara grät... Så hemskt!
Finns inga ord...

/Änglamamma till vår ängel Emil med trisomi 18.  

Ja som min bm som också blånekar att hon gjort något fel, fast än utredningen kommit fram till att hon gjort många fel. Jaha hon bad om ursäkt, vad hjälper en ursäkt en sån där gång. Nej hon skulle ha skött sitt jobb ordentligt eller skaffat ett nytt jobb. 

Vår lille kille skulle inte vara som alla andra och det är jag väl medveten om men han är mitt barn och jag älskar honom oavsett, det är meningen att han ska vara här med oss inte någon annan stans. Jag vet att mitt barn inte har det bättre där han är nu. För det bästa stället för honom skulle vara här hos mig.  

Oj 15 missfall! Usch vad jobbigt för er. Vad konstigt att dom kan säga att det är fel på¨din livmoder och sen vet dom inte vad det är för fel. Jag har själv inte haft något missfall men jag har däremot svårt att bli gravid och har fått behandlats med hormoner för att kunna bli gravid. Nu är  jag rädd för att jag kanske inte kommer lyckas bli gravid igen, vi känner att vi vill ha ett till barn ganska fort men vi vet ju att det kan ta lång tid som sist 2,5 år. Inget kommer kunna ersätta vår ängel, den sorgen kommer alltid att finnas kvar men sorgen över att vara barnlös skulle ju försvinna om jag fick ett till barn men just nu är den sorgen en droppe i havet om man jämför men sorgen över att förlora ett barn. 

Tack, och styrka till er också!
Hur länge sen blev ni änglaföräldrar?
KramAtt dem inte bara kan stå för det dem gjort.. Jag har jobbat flera år inom sjukvården och har fått lära mig att man MÅSTE stå för de misstag man gör. Man måste rätta till sina misstag, det funkar inte att låtsas som om det regnar! Det är hemskt när någons brister eller oaktsamhet leder till dödsfall.. jag fattar inte att såna människor kan sova om nätterna!

Nej, vår kille skulle inte heller vara som alla andra. Han skulle inte kunna prata eller gå. Men han skulle kunna skratta och må gott! Han skulle ha hela sin familj som älskar honom.. <3

Jag hoppas kunna få mer svar om min livmoder, dem har bara sina teorier.. teorier är dem jävligt duktiga på att komma med men inte några svar! MIN teori är att jag är överfertil (blir gravid även om jag använder minipiller, p-piller eller p-stav) och att mina dåliga ägg befruktas även om dem inte borde göra det.. därav 15 mf..

Jag tycker att det är starkt av er att kunna tänka på framtida barn. Jag är som i ett töcken, jag vill ha en bebis.. hela min kropp skriker efter en bebis.. men jag vill bara ha min lille kille som inte finns..
Detta var min sambos första barn, och jag vet hur mycket han vill ha någon som säger pappa till honom.. och det gör ont i mig att inte kunnat ge honom det..

När du var på utredningen ang missfallen var det via landstinget eller privat? Privata kliniker brukar ju vara mer villiga att verkligen hjälpa folk och hitta vad som verkligen är fel. Ja men det låter ju som att det skulle kunna vara så att din kropp inte "rensar bort" de dåliga äggen förrän senare när dom redan fäst i livmoder. 

Jag förstår hur du menar med att du vara vill ha din lille kille som inte finns. Det är precis så för mig, jag vill inte ha något annat barn än just han. Just nu känns det som jag inte ens skulle kunna älska ett annat barn, men jag tror att den dagen man sitter där med stor mage och bebisen sparkar så kommer man känna samma enorma kärlek för nästa barn. Kärleken växer ju fram under graviditeten. 
Varken jag eller min sambo har barn sen tidigare och det gör ont i mig med att jag inte kunde ge honom det här barnet, men jag vet ju att det som hänt inte är mitt fel på något sätt men ändå känner man sig så skyldig.

Du ska inte ge din sambo ett barn ni ska ge ett barn ett liv tillsammans :) och det tror jag att ni kommer göra i framtiden! Man får aldrig ge upp! Ger man upp får man inte veta hur det kommer bli. Den dagen ni sitter där med en till liten bebis kommer allt kämpande vara värt det, även om en liten person alltid kommer fattas. 

Jo, längtan är ju så enorm efter en liten bebis.. men den längtan blir så frustrerande på något sätt. Jag längtar efter någon som egentligen redan finns, bara att han inte finns här fysiskt. Obeskrivlig känsla! Jag har sagt ända sedan jag fick veta att vi väntade Nilas att det var sista barnet. Jag har alltid bara tänkt mig 2 barn, han blev det tredje. att skaffa ett till gör mig till fyrabarnsmor.. vilket jag har svårt att se mig som! Men den senaste tiden har jag funderat mer och mer på en till.. men jag vågar inte prata med sambon om det eftersom jag inte är säker på om det är vad hjärtat vill eller om det bara är just mina hormoner. Jag ska till barnmorskan på måndag och tänkte prata med henne om det då.. Hon har varit med hela graviditeten, förlossningen och tiden efter.

Nä, det låter ju dumt.. Ge sin sambo ett barn.. men som kvinna ser jag det som en gåva (och ett biologiskt faktum) att kunna ge sin man barn. Det är ju det kvinnans kropp är till för!

Det är Landstinget som gjort utredningen på mig.. den bestod av blodprover och en vanlig ultraljudsundersökning.. Väldigt tafatt!

Den där skulden är nog svår att bli kvitt.. Alla säger att det inte är mitt fel, och någonstans långt, långt inne i en dunkel vrå vet jag att det är så.. men jag har ändå skulden kvar!

vilket vackert namn (hade själv det på förslag och blev ett liknande till vår son).
Det här med skulden man känner är något hos oss människor tyvärr... när min pappa dog var det ju mitt fel så klart. när min svärfar dog var det ju också mitt fel. jag hade kunnat rädda dem (eller hur?)... kan fortfarande få såna tankar än idag och tyvärr är det normalt. Men oerhört jobbigt. Stor kram!

Jo, jag tog på mig skulden redan som 10 åring då min kusin dog 2.5 år gammal. Men denna skulden är annorlunda, starkare på något sätt. Han låg i MIN mage alltså var det JAG som skulle veta om något hände. Dem har frågat mig på mottagningen om jag kände något särskilt den dagen då han dog. Jag kände ett hugg och sen vägrade han flytta på sig resten av dagen.. men anledningen till att jag nonchalerade det var sjukvårdens sätt att prata bort min oro hela tiden.. dem lyssnade inte riktigt på min oro om att han var svag..
Tack, vi (jag) kallade honom för Nilas hela tiden i magen så när vi sen fick se honom så var det ju självklart att han var en Nilas. det var ju det barnen kallade honom också!
Kram

Stötte kramar ts. Förlorade min dotter i v 20 efter plötslig vatten avgång. vattnet gick söndag kväll och hon föddes måndag kväll. Något som jag önskar ingen skulle behöva uppleva. Orsaken var att min livmoderhals är försvag för att bära barn. Blev gravid i gen några månader senare och fick då ett cerklage för att hålla i hop. Resulterade i att jag nu denna gånh kunde gå till vecka 26 innan min dotter föddes, som nu snart är 6 månader och värdens goaste

Har en dikt som jag tycker är så fin och säger mycket om hur jag känner det.

Do you remember me? I know my mom

does… She cries every night when she goes

to bed… I know she is sad… I had to leave… I

was called home… She is afraid no one will

remember me… No one mentions my name to

her… They are afraid it will upset her… But

she longs to hear my name from anyone

else… Just to know they haven´t forgotten I

was here… I wish I could have stayed but that

wasn´t in the plans for me… Just let my mom

know you remember me… She may smile

once in awhile but I know the truth… She can

fool a lot of people but she can´t fool me or

Jesus… We know she is sad all the time…

Wishing for me to be back home… I watch

Over her all the time… I know she can feel me

With her… She talks to me all the time… She is

Always telling me how much she loves and

Misses me… So please let her know you

remember me… Ease her pain and mention

me once in awhile… It would mean so much

to her… And Mom I love and miss you too…

We will be together again one day… I love you

Very much…

Du är inte ensammen. 

 

Usch, fy vad hemskt! Min dotter var påväg att födas i v 23 första gången så jag förstår vilken panik du måste ha känt då vattnet gick.. *Kram*
Hade ni någon begravning för henne, eller hur gjorde ni?

Tack, det var en jättefin text!

Vad roligt att höra att ni kunde få en liten prinsessa ändå, trots att livmodertappen är försvagad! Tänk vad man kan åstadkomma idag.

Fler änglaföräldrar som vill prata?!
Jag känner att det är bra om man kan stötta varandra och att få prata av sig med andra som känner likadant!
<3

Hej igen, har haft lite fullt upp så jag harminte fått nån tid över att kika på familjeliv. Hur går det för dig med allt? Och gick det bra hos barnmorskan när du var dit?

Hej, tänkte bara tipsa om att det finns en hemlig facebook-grupp för oss som förlorat barn och som är mycket bra. Där får man mycket stöd och kan ventilera med andra som också varit med om detta hemska. Finns info om gruppen  i forumet sorg, "hemlig facebook-grupp" heter tråden.

  

Hej!
Ingen fara, jag är inte så jätteaktiv på FL heller som jag var förr.
Besöket hos BM gick bra. Hon rådde mig att prata med min psykolog om mina kluvna känslor så det har jag gjort. Psykologen svarade mig att hormonerna efter graviditeten finns omöjligt kvar i kroppen, så längtan efter en ny graviditet är en ny längtan och sen blandas det med saknaden av Nilas vilket gör mig förvirrad. Längtan efter en bebis växer varje dag och barnen frågar när dem ska få ett syskon till.. så det känns som att familjen börjar bli redo. Men jag vill genomgå den genetiska utredningen först innan jag säger till sambon hur tankarna går.. eftersom det finns en risk på 50% att vi får en till sjuk bebis.
Tack så mycket för förslaget. Ska kika upp den! :)

DU, jag är väl ganska "sent ute" men jag måste bara säga: Gud vad stark du är! 15 missfall...Jag hade aldrig klarat det! Jag hade brytit ihop och inte  ens vågat försöka.
Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste kännas för dig. Jag vet att jag skulle dö om något hände min lilla ängel. Livet är så orättvis ibland...
Jag önskar dig och din fina familj all lycka och sänder varma, bamsekramar åt ditt håll!  
Jag vill också beklaga den stora sorgen för din lilla ängel, må hen villa i frid.  

Det har inte varit lätt, varje missfall har varit en sorg och ett nederlag. Jag har haft svåra depressioner pga att jag känt mig "okvinnlig" eftersom min kropp inte klarar av den biologiska upgift som den har: att föda barn. Men jag har två mirakelbarn. Dottern, som nu är 4 år, fick jag samma hjälp på traven med som jag fick med vår lille kung Nilas, gulkroppshormoner i 3 månader. Hon skulle varit tvilling, men tvillingen klarade sig oförklarligt bara till v 12-13.
Alla mina tidigare missfall har varit innan v 14, bara Nilas som klarat sig såhär långt.
Tack för din omtanke!
Kram