Missfall efter år av försök att bli gravida :'(

Usch så hemskt med en sådan upplevelse. Hoppas att du aldrig hamnar i den situationen igen. Men så skönt att du tagit dig ett steg på vägen! Jag håller tummarna att det blir ett litet friskt pyre som klänger sig kvar hela vägen till slut!

Tack för ditt stöd i dessa tider.
Hur går det för er då med allt?

Du e klok du kvinna!
Ja känner bara en positiv känsla i kroppen när jag läser hur stark du är trotts att du är rädd och fundersam.
Ja ska verkligen kämpa för att vara lika positiv som du även om de e svårt för mig.
Och dåligt självförtroende tycker inte min man är till så stor hjälp heller. Men men..

Jag hoppas också av hela mitt hjärta att vi alla i tråden ska få våra levande barn att hålla i famnen.
Att vi också ska kunna säga att vi har "världens" finaste barn som man så många gånger hör.

Lycka till

Kroppsligen är jag återställd. Smärtfri och utan blödningar, och näst intill negativt på graviditetstesterna. Uppe i skaftet är det en annan femma. Är deppad och apatisk på samma gång. Om jag trycker undan tankar på framtiden så kan jag fungera i alla fall, men när de tankarna kommer så dyker jag ner igen. Vi har dessutom tidspress på oss, "måste" lyckas igen innan nästa sommar på grund av min arbetssituation annars måste vi pausa försöken i 4 år. Min sambo försöker se ljust på framtiden, men jag ser bara mörker än så länge. Det kanske blir bättre med tiden. Hoppas på det iaf.

Hur går det för er? När ska ni börja nästa IVF-försök?

Pausa pågrund av jobb? Ska du ut och resa med jobbet eller varför behövs det paus?
Min man säger också att det löser sig och tänker inte på samma sätt som jag, han blir inte avundsjuk på andra som får barn och tänker inte som jag "varför får hon men inte jag".

Näst intill negativt på gravidetetstesten!? menas de att du är gravid då eller har jag missuppfattat det?

Vi ska väl börja snart med sprutorna och komma igång med allt men vi inväntade min mens som är hur konstig som helst.
Den kom trodde jag måndags men de va så ljust ljust rosa att de knappt syntes i bara en halvtimme eller nått.
sen i tisdags så trodde jag att det kom på riktigt eftersom de va rikligt, men de varade bara i ca. en timme om ens de sen va de slut.
och idag har jag fått lite till men ja vet inte hur länge de tänker hålla i sig.
Så här konstig mens har jag aldrig haft. jag har bara fått den och sen så har den tagit slut men den här kommer och går som bara den.

Så ska höra med läkarn sen om han anser att de e mens eller bara något annat vajs.
Får se vilken som räknas som första mensdag också innan vi kan börja med några sprutor.
men sen ska de va på gång iallafall.

Nej, jag är inte gravid. hCG finns ju kvar ett tag i blodet efter ett missfall, så det är på väg nedåt. Nu är testerna helt negativa. Det är 3,5 veckor sedan jag skrapades nu.

Vi måste pausa då min nuvarande anställning tar slut i februari 2015, och nio månader innan det så bör jag ju inte bli gravid. Efter det är jag arbetslös till januari 2016 då jag börjar på en utblidning som är 1,5 år lång. Efter det måste jag söka nytt jobb. Så det är därför vi måste lägga försöken på hyllan till förmodligen 2017-2018. Känns lagomt roligt som framtidsvision. Visst, vi skulle säkert få det att funka om jag blir gravid som arbetslös också, men jag vill helst ha ett fast jobb om jag blir gravid.

Jag hade önskat att jag kunde vara lika positiv som min sambo. Det hade varit skönt att ha hopp. Men han tycker också det är jobbigt. Han sa här om dagen att han tyckte det var så jobbigt att se alla som var gravida och går omkring med barnvagnar. Så han känner självklart av det jobbiga också.

Vad störande att det ska strula med mensen då man för en gångs skull vill att den ska fungera. Hoppas det löser sig och att ni får köra igång protokollet.

Är gärna med här i tråden om det är ok? Vore skönt att prata med några så att vi kan peppa varandra.

Vi hade försökt i två år när jag blev gravid. Var så lycklig att det inte går att beskriva. Det slutade dessvärre i ett tidigt missfall (v.6) och detta var i oktober. Kroppen återhämtade sig bra och jag har haft både mens och ägglossning som vanligt sedan dess.

Håller tummarna för mig och alla andra här i tråden att det ska ta sig snart och gå hela vägen den här gången!

Självklart är det ok, du är (tyvärr) välkommen! Man skulle ju önska att det inte behövdes, men nu när det är som det är är det ovärderligt att ha ett forum där man kan ventilera sorg, frustration och tankar.
Beklagar förlusten, men vad bra att kroppen återhämtat sig som den ska i alla fall. Jag håller tummarna för dig också!

Själv väntar jag på den första mensen efter missfallet. Skrapningen var för 3,5 veckor sedan och jag har börjat ta ägglossningstester men är inte så hoppfull. Har PCOs så det finns en stor möjlighet att det inte blir ägglossning alls. Innan missfallet hade jag 10 månader av regelbunden ägglossning, men man vet ju inte vad den avbrutna graviditeten har haft för effekt på min redan störda hormonbalans.

Tack! :) Ja, det är skönt att kunna älta eländet någonstans där andra vet vad man går igenom.

Jag är inte helt insatt i PCOs, innebär det fler komplikationer än att det kan störa ägglossningen? Det finns väl bra mediciner som hjälper sådant, använde du något sådant innan när du hade regelbunden ägglossning eller fungerade det av sig självt då? Håller tummarna för att din kropp återhämtar sig lika bra som min. Nu har de iofs inte hittat något fel på mig (oss) när vi utredde oss, men uppenbarligen är inte allt som det ska ändå (då hade det väl inte tagit så lång tid för oss att bli gravida menar jag).

Tog 3 år att lyckas med första, missfall v 7 och det är 2 år sedan, har inte lyckats än... Så inga solskenshistorier.. ännu ;)

Okej då förstår jag.
Tyvärr så blir det inget IVF för oss än, förhoppningsvis till sommaren men inte säkert med det heller eftersom jag fått cellförändringar som har tagits bort nu. Avvaktar 2-3 mån innan vi ska kolla så det inte finns några cellförändringar kvar. Finns de kvar är det nytt borttag och ytterligare 2-3 mån av väntan. Därefter får vi påbörja ett nytt IVF försök.

Det kom som en chock för oss det här med cellfärndringen eftersom jag tog det provet tidigt i höstas och de sa att har du inte hört något inom några veckor är det ingen och så kom det ett brev dagen innan vi skulle påbörja våra sprutor för ett IVF försök.
Och där efter har jag inte orkat tänka på något.
Blev så knäckt av ytterligare väntan så jag bryt ihop.
Återbygger mig nu igen men känns som att jag hänger på en lös tråd hela tiden.

Nä, det är ägglossningen som är det största problemet när man har PCOs. Det är ju en hormonstörning som man tror ligger i grunden, många har för höga testosteronvärden vilket kan ge ökad kroppsbehåring och en minskad känslighet för insulin vilket kan ge ökat sötsug och viktuppgång. Jag har "bara" för höga testosteronvärden. Sen har jag en teori om att det kan vara större risk att få tvillingar om man har PCOs då man har så många äggblåsor. Större risk att två skulle mogna samtidigt, även utan fertilitetsbehandling. Och vid en tvillinggraviditet är det ju större risk för missfall :/
Något positivt med PCOs är att klimakteriet ofta kommer senare än för andra. Eftersom man inte släpper lika många ägg per år så får man fler år på sig liksom.
Jag får inte utskrivet några mediciner då jag är överviktig. Måste gå ner många kilo innan det kan bli aktuellt med behandling hos landstinget. Jag skulle kunna göra det privat, men det kommer kosta ca  5000 per månad som vi håller på med mediciner och undersökningar. Och eftersom jag ägglossar på egen hand så känns inte det aktuellt.
Jag fick äntligen ägglossning i veckan som var! 33 dagar efter skrapningen och 12 dagar efter att graviditetshormonerna gått ur kroppen. Så nu är jag inne i två-veckors-väntan igen...

Det måste vara jobbigt att inte veta vad som är fel på kroppen. Sjukt frustrerande. Jag vet att jag tyckte det innan jag fick diagnosen. Även nu efteråt då det trots regelbunden äl tar väldigt lång tid så börjar man ju tro att det kan vara något utöver PCOs som är galet.

Beklagar :(
Skickar en kram och håller alla mina tummar för er!

Nej men vad fan. Ska man aldrig få nog med skit? Det räcker väl att ha fertilitetsproblem, man behöver inget extra utöver det.
Hoppas att de fått bort allt och att det ser bra ut vid nästa kontroll så ni kan köra igång!
Jag förstår att det trycker ner en, att ha den starka längtan och inte ens få försöka göra något. Skit är vad det är. Skickar en kram i alla fall, vad nu det kan vara värt.

Ah, ok. Då är jag med.  Skönt att du har fått tillbaka din ägglossning igen iaf!

Jag har gett mig på att testa Pergotime igen, även om det inte borde göra någon skillnad eftersom jag har ägglossning av mig själv, men de verkar ju inte helt säkra på om det kan hjälpa till och "förstärka" den eller så. Är väl lika bra att testa. När jag blev gravid har jag inte ätit pergo i den cykeln, däremot i cykeln innan och de tror ju att det kan sitta i i mer än bara en cykel, så det kan ju ha varit det som hjälpte till...

Vore skönt om man fick höra någon solskenshistoria från någon här i tråden snart, det skulle inbringa lite hopp och det känner jag att jag behöver. 

Nej men fy... jag väntar också på att få påbörja IVF, tog mina cellförändringar i mitten av dec. ungefär. Jag som har trott att det är lugnt, men det kan alltså vara så försenat.. fasen, varför frågade jag inte när jag var hos gyn för två veckor sedan.. :s

Ja alltså jag hoppas för guds skull att det inte är så för någon annan, men ja det var väldigt mycket försenat och han sa det Ove också att han tyckte det var ytterst märkligt att jag fick det svaret nu.
Det var ju ändå några månader för sent enligt honom.
Men just nu är det inte så mycket att göra något åt, men när Ove tog bort förändringarna på mig så tog han
bedövning som han sa de flesta inte kände av när det stack till.. Men för de flesta gäller alltså INTE mig.
Kände de som tusan kan ja säga.
Så när människor säger till mig att det inte brukar kännas vad det än är så känner jag det 1000 000 ggr mer.
så jag hade jätte ont där jätte länge.

Men nu börjar de kännas bättre och jag hoppas också att han fick bort allt vilket jag inte tror att han fick eftersom han brände lite också.
Han trodde han hade fått bort allt men man vet ju inte säkert sa han. Så vi räknar med ett borttag till så kan det inte bli så mycket sämre iallafall.

Hoppas på bättre tider vet jag inte om jag ska sluta tro på just nu, men jag ska iallafall se till att vara glad för stunden, så får vi se hur länge det håller.

Tack för ditt stöd Vattenmelon, det värmer.

Beklagar sorgen!

Vi har gått igenom liknande.
Vi hade precis påbörjat en utredning då lyckan var total. Vi var gravida! Missfall i vecka 12 (11+1) och en total tomhet. Missfallet skedde i höstas och vi är fortfarande inte gravida igen, så det där med att det är lätt att bli gravid direkt efter missfall tar jag med en nypa salt. Min cykel var lite ur spel direkt efter missfallet också, Dock verkar den biten ha återhämtat sig då förra cykeln var ungefär så lång som innan graviditeten.

Nu har jag några dagar kvar till ÄL. Hoppas att det går denna cykel. 

Jag har också bokat in en tid hos en gynekolog i slutet av februari. Jag vill kolla att jag inte har några konstiga bakterier...

Hoppas det går vägen för oss båda inom kort! *KRAM* 

Tack för stödet!
Ojämn menscykel efter ms det hade jag också. Och den blev ojämn efter vårt första IVF också så att det där med att det skulle vara lättare att bli gravid direkt efter ms eller något liknande det tror jag inte alls på.
Möjligtvis för andra men inte för oss.

Önskar dig lycka till nu inför äl, hoppas det verkligen lyckas nu.