Äta gulliga djur!

Fast det blir ju bara överdrivet att hålla på sådär, du gör det till en så stor grej fast det inte är det!

Inget mindre barn förstår innebörden av död, det betyder inte att de inte kan få veta vad de äter! Runt 5-årsåldern brukar de flesta få en djupare insikt om döden och då blir ju allt kring döden väldigt stort och "traumatiskt" så förstår inte riktigt kopplingen till att man måste vänta att berätta att vi äter döda djur bara för att de inte förstår begreppet döden. Den insikten kommer ju vare sig du berättat om att någon dödat fisken vi äter eller ej.

Det är väl bättre då att de fått höra en hel del om sånt innan så det inte blir världens värsta chock när de plötsligt inser vad döden är och allt vad det i sin tur innebär. Så att det blir något naturligt för barnet.

Jag tror att man ska vara ärlig med det från början. Annars blir det ju jobbigt om man som femåring plötsligt får reda på sanningen. Det gör inget om man inte är gammal nog att förstå, man ska ändå veta grundläggande saker om livet: att köttätare äter kött, att människor ofta är köttätare, att människor (blir gamla och) dör, att bebisar kommer från pappafrö och mammaägg och att de ligger i mammans mage och kommer ut genom snippan.

Det kan ändå bli jobbigt för barnet när det börjar förstå vad allt detta innebär. Men har de hört det många gånger och i alla fall på någon nivå vetat om det länge, så tror jag att chocken blir mildare.   

Har era barn aldrig följt med ut och metat? Eller fiskat med kastspö? Har ni aldrig köpt en fryst hel höna och tillagat den? Handlar ni all er mat i portionsförpackningar så att det inte syns vad det är?

Vi bor norrut, i en mellanstor stad.När barnen var små följde de alltid med ut i skogen, plockade bär och svamp, tittade på fåglar och studerade hur myrstackar växer. Vi lärde dem att ta sig fram med karta och kompass, visade dem att naturen inte var farlig. De fick fiska från stand, båt, kaj och pimpelfiska på is. Maken jagar, så när han kom hem med byte, var de med när vi flådde och styckade. När de blev större följde de med och stödutfodrade tex rådjuren när vintrarna var bistra. Satte ut saltstenar till älgarna och passade på att städa efter tältande stadsbor som lämnat allt från gamla engångsgrillar till plastskräp i naturen.
 
VI har lärt våra barn att respektera naturen och vad den ger. Vi har lärt dem varifrån maten på bordet kommer, hur den kommer dit och vad som krävs för att maten ska fortsätta att finnas. Dvs naturens kretslopp. Allt som lever dör, för att förmultna och ge upphov till liv igen. Det är inge svåra tankar, inte ens för barn. Det är vi vuxna som gör det svårt och ohanterligt för att vi blandar in så mycket annat, särskilt våra egna rädslor. Barn hanterar såna saker mycket mer rättframt.
Óch det är inte farligt för barn att sörja.  Vare sig de sörjer strömmingsfileer eller gamla hunden, sin döda kanin eller sin farmor. Det vore mycket värre om de inte sörjde alls.

     

Krossad kossa! Så underbart! Håller med om att vara ärlig och saklig måste vara det bästa.

Det fanns en anledning varför jag kompletterade inlägget med "Det finns ingen chans att ett mindre barn kan förstå kopplingen bara för att den vuxna säger att det är så" och jag gjorde det av den här anledningen, att det finns de som inte förstår det som inte skrivs.

Den insikten en 5-åring har är inte särskilt djup, de förstår att något är dött men inte så mycket mer än så. Därifrån är steget långt till maten.
Jag har inte sagt något om att vänta med att berätta om dödandet utan jag skrev att det är generellt, man ska ge information när mottagaren är mottaglig för det. Det gäller stora som små (och synnerligen på FL).

Hujedamig!

Jag är så dubbelmoralisk att jag gärna äter fisk men avskyr att fiska. Jag har faktiskt i sann pedagogisk anda försökt fiska med barnen för att de ska få uppleva nöjet med att döda fisk. Tack och lov fick vi aldrig napp, då hade jag hellre dött.

Visst har du rätt i att vi vuxna blandar in våra egna rädslor, tack och lov faktiskt, för annars om vi aldrig någonsin skulle göra det, så vore vi psykopater. Det är inte svårare än att man förklarar som det är, varför jag som vuxen reagerar som jag gör men det kräver ett ganska stort mått av självinsikt och det lär snarare vara där skon klämmer än svårigheten med att förklara att man är en vanlig människa med vanligt emotionellt liv med allt vad det innebär.

Appropå att barn hanterar det bättre håller jag inte med. Man hanterar det utefter erfarenhet, för att man blir blasé efter ett tag och tar lätt på dödandet. Det barn som inte har något emot att döda djur är inte ett friskt barn.

Jag uppfattade det (liksom TS) som att du tyckte att man skulle vänta med att berätta om något som i själva verket är så fullkomligt naturligt att jag inte ens fattar att det är en diskussionsfråga över huvudtaget. Om vi missuppfattat dig så var det ju bra, men särskilt tydligt skrivet var det ju inte i så fall. Det lät som att din erfarenhet skulle vara en orsak till att inte berätta för barn förrän de är "mogna" och att detta alltså betyder att TS ska vänta så att det inte blir så "traumatiskt".

Insikten om döden hos en 5-6 åring är djup jo. Däremot inte hos en 3-4 åring. Min äldsta dotter förstår i allra högsta grad vad döden faktiskt innebär och pratar oerhört mycket om döden just nu.

Hur tänkte du att man ska veta som förälder när barnet är moget nog då?

Jag drog kopplingen själv när jag blev äldre, mina föräldrar behövde aldrig ta det snacket med mig... :p

Det är skillnad på att ha känslor, men kunna hantera dem och att sakna känslor.

Och barn dödar djur, av nyfikenhet, av misstag, av ilska..... Inte av elakhet eller begynnande mordlust, utan för att de har svårt att relatera till andra varelser. Barn mosar maskar, rycker benen av flugor och samlar grodyngel. De är knappast psykopater för det, inte är det onormala heller, även om man inte ska hantera någon levande varlse så.

Och det är skillnad att förklara olika saker för barn, och att överföra ens egna rädslor. Att skrämma barn leder ingenstans.  

Om jag ska tolka dig rätt så har jag lärt upp ett antal mentalt störda numera vuxna individer som släppts lösa på gator och torg.

  
   

Nej, naturligtvis tolkar du inte rätt. Jag har inte nämnt något om dina barn utan svarar lika generellt som du skriver dina inlägg. Sluta vara så lättkränkt...

Eftersom du skriver om överförda rädslor är av ondo så finns det faktiskt bara ett sätt att tackla det.

Trots allt är det skillnad på insekt och djur, inte minst i barnens värld.  Det händer att barn mosar insekter av upptäckslusta men mer sällan större djur som fisk eller sånt med päls på. Där är expertisen eniga, de barn som gör det i "upptäckarlusta" är störda barn.

Hur du uppfostrat dina barn och resultatet därav eller hur du är som person låter jag åter vara osagt, du gör det så bra själv.

Det händer att barn dödar pälsdjur med, i affekt, av misstag, eller av vad du kallar upptäckarlusta. Och det är inte stört, såvida de inte gör det regelbundet. Och det finns miljoner barn som dödar pälsdjur av så basala skäl som hunger. 

Det är vi i västvärlden som lyckats distansera oss från all sorts matproduktion. Man vill inte låtsas om att köttet man äter kommer från ett djur. Samtidigt som man upprörs över att djuren far illa under uppfödning, transport och slakt, köper man bara utvalda bitar av djuren. Det går åt många kycklingar om man bara vill ha fileerna.  

Jag blir inte kränkt av att någon har en annorlunda uppfattningen än mig. Det är liksom meningen med en diskussion att man utbyter åsikter. Man behöver inte ens "vinna", det räcker med att förstå den andres ståndpunkt även om man inte håller med. Iallafall för mig.  

Men jag nöjer mig med att vi uppenbarligen inte förstår varandra när det handlar om överförda rädslor. Vem som missförstår är oväsentligt.

Om du uppfattat något av vad jag skrivit som ett personangrepp så ber jag om ursäkt, det var aldrig min mening.     

                

Jag har definitivt inte uppfattat det som ett personangrepp, att du har gjort det är däremot mycket tydligt med tanke på din sista syrliga kommentar i inlägg 32. Lär dig skilja på sak och person, det är det du ivrar så mycket för...

Din definition av upptäckarlusta delar du inte med experterna och när allt kommer kring litar jag mer på dem än på någon okänd på FL.

Precis som jag skrev (och det du besvarade) så handlar det mycket om rutin, att döda på rutin gör vem som helst blasé, även barn. Att hunger är den drivande faktorn är tämligen ointressant eftersom diskussionen tar avspark i Sverige med svenska barn och svensk mathushållning och inte den som finns runt omkring i världen. Eftersom det handlar om normala svenska barn i normala svenska amiljer skulle det barn som dödar pälsdjur på rutin snabbt bli omhändertaget och satt i terapi. Dels pga hemförhållandena men även pga dödandet.

Visst har vi i västvärlden distanserat oss från maten, från ax till limpa, från ko till biff. Det handlar öht inte vad vi har "lust" till utan pga att vi nu mer har en välfärd där vi inte längre tvingas leva ur hand i mun på det naturen eventuellt kan ge oss, vi gör helt enkelt andra saker och överlåter då också till andra att mer effektivt skaffa födan åt så många fler än bara familjen.

Nog om det, vi ser saken från olika håll och jag har ingen lust att tjafsa om bagateller när jag finner nedanstående mycket mer angeläget att diskutera:

----------------------------------------------------------

Men jag håller med dig om överkonsumtionen är helt åt helvete, att vi bara väljer fina bitar, men det här går igenom i allt vad vi konsumerar. Eftersom vi bygger ekonomiskt utveckling och välfärd på konsumtion så köper vi nya mobiler så fort abonnemanget gått ut, river ut hela fungerande kök till senaste modell  osv osv.

Det här kan man koppla till dina tankar om ko->biff. Hur många funderar på vem som skruvar ihop mobilen? Väver tyget till gardinerna man köper nya för 5:e gången i år?
Ganska få...

Själv insåg jag för 2-3 år sedan hur mycket jag konsumerar som är rent utsagt onödigt.  Jag älskar alla tekniska prylar och skulle kunna handla ihjäl mig, men hur mycket använder jag dem efter ha kommit över nyhetens behag? Inte särskilt mycket...
Nu för tiden så tänker jag ständigt "det där ska jag köpa" och låter bli. *klappar mig själv på axeln*
För att inte snacka om att jag börjar köpa hela kycklingar och styckar själv, det är ungefär det vidrigaste jag vet men gör det just bara för att inte bara välja de fina bitarna...