Hur länge ska man orka?
Idag är det fredag. Vi närmar oss slutet på januari, det är den 25:e. Jag kan inte riktigt förstå att det snart har gått ett helt år sen vår prins anlände. Den 16:e februari 2012 föddes han, lilla Fred. Tänk att jag och Sebastian har skapat något så fint tillsammans, ett helt nytt liv.Det började i Juni 2011. Någon vecka före midsommar fick vi ett överraskande besked, jag var gravid! I min lilla mage växte det en liten, liten människa som skulle göra oss till en riktig liten familj, lyckan var total! Jag och Sebastian gick runt och log så där fånigt hela första månaden, vi kunde inte riktigt smälta det. En bebis, ett barn, ofattbart!
Veckorna gick och allt eftersom magen började växa så kände jag hur jag började bli öm i ländryggen. Så fort jag böjde mig lite framåt eller försökte vända mig om i sängen så gjorde det ont. Det stack till och strålade ut i benen och upp i ryggen. Jag jobbar inom vården och har ganska tunga arbetsuppgifter så det blev ett enormt obehag att jobba redan i vecka 12.
Jag kontaktade min familjeläkare när jag kommit till vecka 17 i graviditeten. Då hade jag stora problem med att klä på mig själv och Sebastian, min man, fick vända mig på nätterna eftersom jag inte kunde lyfta höfterna en endaste millimeter från madrassen. Min läkare konstaterade snabbt att jag hade foglossning, han sjukskrev mig på fläcken. Han menade på att om jag fortsatte mitt arbete så skulle jag snart vara sängliggandes och vara det resten av graviditeten. Lite besviken och frustrerad åkte jag hemåt med beskedet och underrättade kontoret om att jag antagligen inte skulle komma tillbaka till arbetet alls under graviditeten. Det antecknades och jag fick prata med en tjej på kontoret som förklarade för mig vad jag behövde göra för att vara sjukskriven. Hon hade stenkoll på allt vad gäller försäkringskassan och alla papper som behövdes, hon hade själv haft mycket med dom att göra eftersom hon också hade barn och led av foglossning under graviditeten. Hon förberedde mig också på att det inte skulle vara lätt att ha med försäkringskassan att göra, vilket jag tog till mig men inte la någon större vikt vid.
2 veckor senare skickade jag in ansökan om sjukpenning till försäkringskassan och bifogade läkarintyget. Jag var lite osäker på om jag hade gjort rätt, det är ju inte helt lätt med alla papper, eftersom jag aldrig hade sökt sjukpenning tidigare.
Efter några veckor fick jag tillbaka min ansökan. Jag fick avslag. Det medicinska underlaget var inte tillräckligt. Jag ringde min läkare på en gång som mer än gärna skrev ett nytt, mycket tydligare läkarintyg. Jag skickade in det och kände mig ganska säker på att det skulle gå igenom denna gång.
Några veckor senare kom även det tillbaka, det medicinska underlaget var inte tillräckligt denna gången heller.
Vid den här tidpunkten började jag bli lite nervös. Hur ska det gå med alla räkningar? Hur ska vi kunna köpa mat och bensin? Varför får jag inga pengar? Misstror dom mig och min läkare? Tror dom verkligen att vi försöker luras? Tack och lov har vi fina nära och kära som ställde upp ekonomiskt så att vi kunde betala det allra viktigaste.
Jag ringer min läkare igen varpå han skriver ytterligare ett intyg. I min överklagan bifogar jag det nya intyget och ansöker sjukpenning för nästa period, jag fick även ett intyg av min arbetsgivare där mina arbetsuppgifter var tydligt uppskrivna och hur tunga dom faktiskt är. Jag fick avslag på både överklagan och den nya ansökan.
Där satt jag, med min stora mage i luften, och storgrät. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag blev inte trodd, min läkare kämpade men blev heller inte trodd. Min läkare ringde försäkringskassan för att få mer information och min arbetsledare på jobbet ringde och förklarade att jag inte kunde utföra mitt arbete. Jag ringde försäkringskassan flera gånger för att förklara min situation men blev ofta illa bemött eftersom jag inte kunde hålla mig från att gråta och ofta lät min frustration gå ut över den stackaren som svarade i telefonen. Jag tycker uppriktigt synd om handläggarna som får ta emot så mycket klagomål per telefon, det kan inte vara lätt, det är ju ändå inte deras fel.
Allt jag skickade in avslogs, gång på gång. Jag blev mer och mer deprimerad och när det sista avslaget kom, en vecka efter Freds födelse och 5 månader efter min sjukskrivning, så bröt jag ihop totalt. Jag grät och grät och grät. Jag kunde inte göra någonting utan att gråta. Jag åt och grät. Jag ammade och grät. Jag bytte blöja och grät. Jag bara grät, hela tiden. All ångest som sakta men säkert hade samlats ihop i mitt sinne svämmade över.
Jag skickade in en överklagan till Förvaltningsrätten samma vecka som jag fick det slutgiltiga avslaget, i Februari 2012.
Idag är det alltså Januari, den 25:e, 2013. Jag fick ett brev från Förvaltningsrätten idag. Jag fick avslag även där. Dom ansåg inte heller att det fanns något belägg för att jag skulle ha varit sjukskriven. Jag har möjlighet att gå vidare till Kammarrätten men är rädd för att skuldsätta mig ytterligare. Tänk om jag inte vinner? Då blir jag betalningsskyldig och med vilka pengar ska jag betala det? Jag har ju inga pengar?
Om jag ska vara helt ärlig så är det inte dom uteblivna pengarna som svider i mitt hjärta. Det är känslan av att inte bli betrodd. Känslan av att vara helt hjälplös. Känslan av att bli behandlad känslokallt och helt utan empati och sympati. Känslan av att inte betyda något alls. Känslan av att vara ett nummer på ett papper, inte en människa. Känslan av att inte vara någon alls.
Jag känner mig snuvad på konfekten. Denna tid som skulle ha varit förväntansfull och glädjerik fylldes av ångest, depression och ilska. Vart ansöker jag om ersättning för det?
Så nu sitter jag här med ett brev i handen. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte vad jag vill göra. Jag gör det jag kan bäst, jag skriver. Jag skriver så mycket jag kan. Jag skulle kunna skriva så mycket mer. Jag skriver för min skull, jag skriver för allas skull. Det är inte meningen att det ska gå till på det här sättet. Det KAN inte vara meningen att det ska gå till på det här sättet.
Hur ska lilla jag kunna göra mig hörd i den här stora världen? Jo, jag skriver.
Eleonor Pedro
