Fördomar mot bisexuella?

Din attityd är precis anledningen till att jag inte VILL vara del av ett kollektiv där det finns folk som du som aktivt utesluter såna som jag. Jag är bi och blir ytterligt förnärmad av din attityd som insinuerar att jag på något sätt tar något ifrån dig genom att försöka leva som den jag faktiskt är. Du tar något från mig, med din inställning.

En annan fördom jag tycker är värd att nämna är den att "man blir kär i en person, inte ett kön".

Javisst, så är det för vissa, men inte för alla. Jag kan bli kär i en kvinna och i en man, samtidigt. Det är för mig olika saker. Jag vet inte varför men det ÄR så. Närhet med en kvinna resp en man slår an helt olika saker inom mig, och det är ingen konflikt för mig på annat sätt än att jag förstås inte kan leva ut båda samtidigt såvida inte alla inblandade är oK med det. Att brist på moral är ett bi-drag är ytterligare en fördom förresten. 

Klart dom kan vara asexuella. Personer som lever i förhållanden kan också vara asexuella.

Det är precis det här jag menar med att det lilla ordet "sex" i t.ex heterosexuell leder tanken helt fel. Jag är vad man kallar heterosexuell. Det säger däremot inte så mycket som vi tror att det gör då begreppet handlar om minst tre saker.

1. Jag är en sexuell person vilket betyder att jag har sexuell lust och för mig är denna lust riktad mot personer av det andra könet.
2. Mitt emotionella liv (affektion?) är sådant att jag kan bli kär i personer av det andra könet.
3. Jag kan bilda kärleksrelationer med personer av det andra könet som syftar till att leva ett gemensamt liv.

Jag är alltså heterosexuell, heteroemotionell och heterorelationell. Utöver detta så är jag polyamorös.
Man blir kär i en person vilket inte ska förväxlas med uppfattningen att man bara kan vara kär i EN person i taget.

Du är alltså bisexuell, biemotionell och polyamorös. Om du kan tänka dig att leva med en kvinna framgår inte.
 

Ja, detta hör man kanske främst från tonårstjejer som "vill vara bi". Även om de menar väl, så stör jag mig på det. För jag tror att monosexuella också faller för en personlighet, snarare än ett kön. Det är bara att de utesluter en viss kategori, de tänder inte på ett visst kön. Precis som att bara för att jag aldrig skulle bli attraherad av barn eller åldringar över 80, så innebär det inte att jag "blir kär i en ålder, inte en personlighet". Olika människor blir avtända av olika saker, helt enkelt.

Låt mig förtydliga att jag menade att det är rätt vanligt att man hör att bisexualitet förklaras av ovanstående citat - medan jag hävdar att det inte gör det. Tesen kan vara sann men den begränsar sig i så fall inte till att gälla endast bisexuella. Så ja alltså jag håller med dig om det du skriver, men tänker att mitt inlägg kanske inte var tillräckligt tydligt, så ville lägga till några rader.

Jag tror på skalan 1 till 10.  Kvinnor kan uppfattas som lättare bi, accepterade som bi,eftersom kvinnor kramas mer  Men män kan tassa inne i gränstrakterna dom med.
gemensam onani bland män ,utan att ha sex med varandra. Men även där finns en skala ett till tio

par man kvinna som vandrar omkring på Pride ,kan uppfattas som om vad har dom där att göra, när sanningen är att de är fria

Mannen har accepterat kvinnans bi sexualitet, eller båda accepterat bådas bi sida

Man kan inte tvingas välja som ett bi. Men jag förstår varför många ser det så. Sårade kvinnor som bi kvinnor har kul med , en tid . Kvinnor som inte kan välja.
Men många ÄR bisexuella.även om de har en man. Det paret har gjort är att acceptera.Problemet är om det sker på nästa kvinnas bekostnad.

Kvinnan har accepterat sina sidor. Skall  bisexuella  ta nöjet utav båda världarna?Pride dejterna, festerna under Pride? , samtidigt som hon lever ihop med killen.
Det finns denna skala. samtidigt ifrån tas homosexuella sina rättigheter i hela världen.Att på allvar gå in i en relation  att välja.

Varför kan inte bisexuella göra det?  Just för att de d v s jag med är bin 

 det finns lika många olika människor,viljor,öden,läggningar som det finns människor

Man kan vara troende och bi, man kan vara bi och leva med en man, man kan vara homo och präst.
 

Jag blir lite störd av detta. Eftersom jag går under regnbågsparaplyet vill jag inte uteslutas därifrån varje gång jag har en olikkönad relation. Tvärtom känner jag ofta behov av MERA HBT-sammanhang när det inte omedelbart syns att jag hör hemma där. Min identitet är alltid queer.

Låter minst komplicerat att vara hetero verkar det som..

Det är skillnad på bisexuell samt biemotionell, det ena utesluter inte det andra. Man kan vara bara det ena eller vara både och....
Jag tror att alla är bi men en del 1% och kallar sig då hetero och en del 99% och är då homo..
Sen har vi alla spektran däremellan, som kan variera med åren och året...

Varför måste man tillhöra en speciell nisch? varför kan man inte bara få vara sexuell?
Sen med vem spelar väl inte så stor roll.

 

Att det är så, tror jag, beror på att normen är tvåsamhet och monogami. Man lever som par, och man ska inte ha andra sexpartners vid sidan om.
Att leva så, går ju (rent teoretiskt iaf) för heterosexuella och homosexuella par. Men för de som är bisexuella går det inte, utan att välja. 

Själv är jag hetero, men önskar skrota denna norm och moral. Det finns många sätt att leva, och flera förhållandealternativ, oavsett man är hetero-, homo- eller bisexuell. 

Fick idag höra av en psykolog att man inom psykologin inte tar det seriöst om en 16-17-åring säger att hen är bisexuell, utan bara ser det som om hen inte bestämt sig. "Bestämt sig". Jag tar det ändå med en nypa salt, jag har gått till flera psykologer i många år och diskuterat bl.a. min sexuella läggning och aldrig hört något sådant förut.

Jag saknar också det där som homo- och heterosexuella verkar ha, den där självklarheten och att tillhöra något sammanhang. Visst är jag en del av queercommunityn, men jag känner mig ändå sällan helt accepterad. HBTQ-kretsar som ska vara så öppna och accepterande har tyvärr många medlemmar med en arrogant och uteslutande "du är antingen med oss eller emot oss"-attityd.

Lite off topic; men en grej som verkligen upprört mig då jag har varit i en mer homosexuell fas är att lesbiska som aldrig haft sex med män kallas "gold star lesbians". What.

En kort men brilliant serie av illustratören Kate or Die, som behandlar ett problem med bisexualitet:

kateordie.tumblr.com/post/19410157486/new-comic-day-bisexuality-fits-pretty-neatly-into

Ja, det är jag med på. Klart att din identitet alltid är queer - men det betyder inte att dina barn automatiskt hör hemma bland regnbågsbarnen på ÖF.

Jag menar så här: Om jag åker till regnbågs-ÖF med mitt barn så är det för att hon ska få vara självklar, för att vi båda ska slippa frågor, slippa blickar, slippa vara "de där". Det är vår fristad. Om du är där gör det varken till eller från, men jag är där för att träffa andra föräldrar som vet hur det är att vara två mammor eller två pappor, och för att mitt barn ska få träffa andra barn i samma sits. Jag är inte intresserad av att åka dit för att träffa barn som har en mamma och en pappa - oavsett hur bisexuella sagda föräldrar är, och oavsett hur självklart de tycker att det är att familjer ser olika ut - och skulle de här barnen vara i majoritet skulle jag lika gärna kunna strunta i det. Det handlar inte om att utesluta folk, utan om att jag är där för att dela gemensamma erfarenheter, erfarenheter som någon som har barn i en olikkönad tvåsamhet saknar.

Jag hade alltså inte alls reagerat om du deltog i ett queersammanhang med ett annat fokus, det är detta specifika sammanhang jag menar.

Är det sen så att du lever flersamt, att barnet de facto har fler än två föräldrar, så är det en helt annan femma.

Nu är vi ju just en polyfamilj, men även när det gäller en olikkönad parrelation kan det vara poäng att träffa människor som inte (ytligt) tillhör normen. Dels är det nyttigt för barnen att se att alla barn inte har en mamma och en pappa  (på regnbågs-ÖF så blir det ju dessutom de med olikkönade föräldrar som blir udda och "utpekade") och sedan kan det ju hända att vi senare i livet skaffar andra relationer och att det därför skulle underlätta för våra barn att även få de referensramarna.

Jag har träffat flera personer som sagt att de absolut inte har några problem med homosexuella, däremot tycker de att bisexualitet är äckligt. När jag frågat varför har de förklarat det som så att "man gillar ju antingen det ena eller det andra och håller sig till det. Men en bisexuell kan ju ha varit med vem som helst. Tänk bara om du skulle bli ihop med en kille och så visar det sig att han legat med en annan kille innan?"

I sak har de ju helt rätt; en bisexuell person kan ha haft sex med både män och kvinnor, vilket i deras ögon är "vem som helst". Men uttalandet får mig att känna att de trots allt, längst där inne, faktiskt tycker att homosexualitet är äckligt också eftersom det är den aspekten som stör dem. Att din kille haft sex med en annan tjej innan dig är naturligt, men att han skulle ha gjort det med en kille innan blir fel, liksom 

Och precis som att en del menar att bisexualitet är en fas du går igenom innan du träffar rätt man (om du är kvinna), har jag även upplevt motsatsen, att folk menar att bisexualitet är en fas man går igenom innan man accepterar för sig själv att man faktiskt är homosexuell. En sorts "homosexuell light" som är lättare att ta till sig i början.

Gammal tråd, men hittade den och känner för att kommentera en sak. Just det här med queer, att det att vara bisexuell inte kvalificerar till att kalla sig queer.

Jag är starkt oenig, håller inte med. Men då, jag som är bisexuell kvinna som lever med en man som är "binyfiken" eller van man nu kallar det, och har en öppen relation där vi båda har sex med andra, av båda kön? Det är vad jag vet inte normen vare sig bland hetero- eller homosexuella. Monogami är ju det vanligaste.

Queer handlar ju inte enbart om sexuell läggning även fast de flesta som definierar dig som queer är antingen bi- eller homo.

Jag måste säga att min bisexualitet är lika "verklig" och aktuell även fast jag lever med en man. Jag upplever det som att trots att jag älskar min man, så saknar jag ständigt något när jag levt monogamt. Det är en del av mig som inte bara försvinner.

Och det är inte alltid enkelt att komma ut som bisexuell kvinna heller. Mina föräldrar är kristna, lite konservative, och det har tagit mig måååånga år att säga något till mamma. Pappa har jag inte berättat det för...