Människan är det enda djur som lägger sin unge under ett träd och sedan går och lägger sig under ett annat.

Människan är det enda djur som skriver blogg också.

Vi gör massor av saker som "strider mot naturen" och har gjort det i tusentals år. Vi använder inte våra kroppar på samma sätt som vi gjorde för 30 000 år sedan. Vi lever längre, föder barn senare och sover annorlunda (i avgrnsade sängar med höga ben, t. ex). Inte heller behöver vi kura ihop oss i grupp runt elden för värmen och trygghetens skull. Det är faktiskt inte så underligt att samsovning inte längre passar alla.

Vill man samsova och tycker att det funkar bra är det väl toppen. Men uttalanden som bloggcitatet i ts är ju bara absurda.

Självklart har vi varit duktiga  på att ändra på människans ursprungliga beteenden. Men jag syftar på är hysterin om att barnen ska sova i egen säng, ser inte det som något absurt  i att samsova om barnet nu vill det....

Älskar att ha barnen nära. Haft alla i famnen eller bärsjal på dagen och i samma säng på natten. Men varken honppå nio år eller han på tre år vill ha den närheten längre. De sover i egna sängar och vill inte vara i famnen hos mig jämt och ständigt. De har visat när de varit redo för det och det kommer vår tvåmånaders också göra. Tiden då de vill vara mycket nära är så kort så jag njuter av den medans det går.

Varför inte bara låta folk göra det som funkar bäst i DERAS familj?

Jag har respekt för att alla gör som de vill men det jag inte förstår är hur man som nybliven förälder klarar av att sova - eller knappt existera - utan att ha sin lilla bebis nära intill. Jag hade känt det som om någon slitit hjärtat ur kroppen på mig om mitt spädbarn sov i ett annat rum eller ens utom nåhåll.

Samma här. Jag var så nojig att dottern skulle sova i egen säng och rum, vilket hon också gjorde- det 2 första åren. Nu kommer hon in då och då till oss och somnar om i vår säng eller så somnar en av oss på golvet hos henne. Jag har kommit på att det inte är viktigt vart vi sover utan ATT vi sover.

Dessa djur...

Vi har en 6-åring som samsover. Känner ingen stress.

Jag samsover INTE med mina barn. Jo så länge jag ammar gör jag det. Men sen får dom sova i sina egna sängar. Varför? Jo för att vi alla sover bättre när man har plats att röra sig.

Här sov sonen i egen säng/vagga/vagn de första 1,5 åren typ. Nu är han 2 år och 9 månader och antalet nätter han sovit hela natten i sin egen säng det senaste året går nog att räkna på 2 händer. Men det gör oss inget alls, det är mysigt och vi sover alla bättre (med färre uppvak åtminstone) när han väl kommit över till vår säng på natten. De få nätter han inte kommer till oss känns det jättekonstigt när man vaknar, tomt och omysigt liksom.

Och jag som trodde att jag aldrig skulle samsova

Med andra ord så har människan domesticerat sig själv. Va duktiga vi är!

Nu när min dotter är liten sover hon bredvid min säng i en babykorg så jag kan sova med en hand hos henne och klappa/smeka när hon vaknar så hon vet att jag är där. När hon blir 4 månader tänker jag försöka se ifall hon kan sova i sin spjälsäng i hennes rum, funkar det fortsätter vi så, annars får hon fortsätta sova inne hos mig.

Ja och så finns det djur som äter sina egna ungar, mkt sympatiskt

Samma här. Härom kvällen så sov sonen på 16 månader så gott i dubbelsängen, så när jag och min man ville gå och lägga oss så la vi oss i gästrummet för att inte störa sonen. Jag låg väl där i en kvart eller så, på helspänn och lyssnade efter ljud från andra sovrummet. Sen gick det inte längre, jag gick in och kröp ner hos sonen i dubbelsängen och sov tätt intill honom resten av natten, jag saknar verkligen ihjäl mig när jag inte sover med honom. Mannen fick ligga ensam kvar i gästrummet resten av natten

Nu missförstod du min mening. jag menade inte att det var absurt att samsova. Det som är knasigt är att hänvisa till vad som är natuuuurligt (i betydelsen "som djuren och de tidiga människorna") när det gäller moderna människor. Att sitta inne i ett uppvärmt hus framför datorn och skriva på internet för att häckla folk som inte lever som på stenåldern blir ju liksom lite... bakvänt.

Jag tycker att det är kanon om folk vill samsova, det var bara argumentationstekniken jag vände mig mot.

Vissa barn sover ju fint själv ensamma.. Jag har 2 barn, varav första tvingades att sova själv (NEO 5 veckor) och fortsatte sova i egen säng när han väl fick komma hem. Dottern sov också skönt själv.. Aldrig gråt eller skrik, så då har det naturligt blivit så att de sovit själva.

Jag ser inga fel på att samsova, ser heller inget fel på att ha barnet att sova själva (såvida de är som mina och aldrig protesterat). Enda gången de sover hos oss är när de är sjuka eller haft mardrömmar.. 

Jag kan bara instämma! 

Ska jag tillägga några av mina egna tankar så är det att det verkar lika avigt att i förväg bestämma sig för att _inte_ samsova som att i förväga bestämma sig för att till varje pris samsova. Varför inte lyssna av barnet och se vad som verkar behövas för att det ska må bra? Varför inte känna av själv vad man vill när barnet väl är fött? Vad funkar och inte?

Varför krångla till allt? Man lyssnar på ungen, man lyssnar på sig själv och ev övriga familjemedlemmar, och kommer fram till vad som är bäst för alla parter. Alla ska må bra och helst få så mycket sömn som varje individ behöver. 

Sen måste jag ju bara påpeka att det räknas som samsovning även att sova i samma rum, fast i olika sängar.  Jag gillar bättre de engelska begreppen "co-sleeping" och "bedsharing", eftersom de är tydligare. I Sverige går båda begreppen under "samsovning", vilket kan förvirra ibland. 

Vi har en 6-åring och samsover i dubbel bemärkelse. Barnet har sin säng i vårt sovrum och kan välja om hon vill sova i samma säng som oss eller egen säng. Oftast sover hon i vår säng.