Ladybug99

Äldre 28 Feb 23:21

12 svar

Min man funderar på om vår relation är värd att rädda...

Hej,

Länge sen jag var här på familjeliv...jag hoppas på lite kloka ord antar jag.

Som rubriken låter så är vår relation i sitt sämsta skick just nu.
Vi har ett liv tillsammans sedan många år med två döttrar i lägre skolåldern.
Det är så här att jag har kännt sedan ca 2-3 år tillbaka att intresset för oss två som par har varit mindre och mindre från min man. Jag har försökt med mycket, weekendsresor och bio/restaurangbesök på tumanhand och en långpromenad, middag för oss själva hemma när barnen somnat osv...
Jag har alltid vetat om att min man inte är särkilt initiativrik, inte ens i sängen faktiskt men det har inte varit någon issue för mig. Jag har kännt att det varit ok, eftersom han alltid varit på och glad och visat uppskattning för det. Men som sagt, det försvann mer och mer.
Han vill helst inte prata om att det är dåligt, han har tyckt att det blir bra, att vi har barnen som gör att vi inte hinner med varandra och att det får vara så, det vänder ju äldre de blir osv.
Så har jag inte sett det alls, jag har ju hittat på saker för oss två just för att hålla lågan vid liv och inte trycka på ngn pausknapp bara för att vi har barn.
Eftersom jag behöver få reda på mer om vad som inte stämmer och om jag överreagerar så gick jag själv till en familjerådgivare. Efter tre besök så tyckte rådgivaren att även min man skulle vara med.
Efter ytterligare tre besök så har min man nu "erkännt" att han också har sett att vårt förhållande inte är bra men har väldigt svårt att se hur han skall bidra. Efter sista besöket förra veckan var det han som drog upp ämnet att skiljas, att han skulle fundera över vad det innebär. Vi var och har tills förra veckan bestämda mot det faktum att vi klarar allt och ingen av oss ville skiljsmässa men nu sitter han och ska fundera på det.
Jag blev rejält snopen att han tog upp detta då jag trodde att det inte skulle vara vår utväg utan att jobba på det, lära oss förstå varandra mer och det var syftet för familjerådgivningen. Blir faktiskt lite irriterad och arg när jag tänker på det. När han sa det så sa jag att då får väl jag också göra det...dvs tänka på vad en skiljsmässa innebär.
Jag tyckte inte heller att vi skall dra på det utan nämnde att det vore bra med en hint innan vår stora släktträff och den var nu i helgen. Det kom ingen hint, inget beslut eller yttrande om tankarna kring skiljsmässa alls...jag fråga inte heller utan antar att han borde säga till mig vad han kommer fram till.
Jag har också sen förra besöket sagt återigen att jag vill inte ge upp och skiljas, jag vill hitta tillbaka och längtar efter att få visa hur mycket jag tycker om honom. Jag vågar inte nu för att bli avvisad (igen).
Komiken i detta är att vi pratar med varandra nu och kan skratta ihop, är trevliga de stunder vi har ihop och jag har sagt att jag är tyst nu, låter oss slappna av för att se vad det kan ge...
Men nu till era kloka ord...vad tror ni om vår prognos? Och vad tänker en man på i denna situationen om ni får spekulera....jag vågar inte fråga honom än, måste låta honom vara ett tag.

Fanny b

Äldre 28 Feb 23:33

#1

Ladybug99 skrev 2013-02-28 23:21:31 följande:

Hej,

Länge sen jag var här på familjeliv...jag hoppas på lite kloka ord antar jag.

Som rubriken låter så är vår relation i sitt sämsta skick just nu.
Vi har ett liv tillsammans sedan många år med två döttrar i lägre skolåldern.
Det är så här att jag har kännt sedan ca 2-3 år tillbaka att intresset för oss två som par har varit mindre och mindre från min man. Jag har försökt med mycket, weekendsresor och bio/restaurangbesök på tumanhand och en långpromenad, middag för oss själva hemma när barnen somnat osv...
Jag har alltid vetat om att min man inte är särkilt initiativrik, inte ens i sängen faktiskt men det har inte varit någon issue för mig. Jag har kännt att det varit ok, eftersom han alltid varit på och glad och visat uppskattning för det. Men som sagt, det försvann mer och mer.
Han vill helst inte prata om att det är dåligt, han har tyckt att det blir bra, att vi har barnen som gör att vi inte hinner med varandra och att det får vara så, det vänder ju äldre de blir osv.
Så har jag inte sett det alls, jag har ju hittat på saker för oss två just för att hålla lågan vid liv och inte trycka på ngn pausknapp bara för att vi har barn.
Eftersom jag behöver få reda på mer om vad som inte stämmer och om jag överreagerar så gick jag själv till en familjerådgivare. Efter tre besök så tyckte rådgivaren att även min man skulle vara med.
Efter ytterligare tre besök så har min man nu "erkännt" att han också har sett att vårt förhållande inte är bra men har väldigt svårt att se hur han skall bidra. Efter sista besöket förra veckan var det han som drog upp ämnet att skiljas, att han skulle fundera över vad det innebär. Vi var och har tills förra veckan bestämda mot det faktum att vi klarar allt och ingen av oss ville skiljsmässa men nu sitter han och ska fundera på det.
Jag blev rejält snopen att han tog upp detta då jag trodde att det inte skulle vara vår utväg utan att jobba på det, lära oss förstå varandra mer och det var syftet för familjerådgivningen. Blir faktiskt lite irriterad och arg när jag tänker på det. När han sa det så sa jag att då får väl jag också göra det...dvs tänka på vad en skiljsmässa innebär.
Jag tyckte inte heller att vi skall dra på det utan nämnde att det vore bra med en hint innan vår stora släktträff och den var nu i helgen. Det kom ingen hint, inget beslut eller yttrande om tankarna kring skiljsmässa alls...jag fråga inte heller utan antar att han borde säga till mig vad han kommer fram till.
Jag har också sen förra besöket sagt återigen att jag vill inte ge upp och skiljas, jag vill hitta tillbaka och längtar efter att få visa hur mycket jag tycker om honom. Jag vågar inte nu för att bli avvisad (igen).
Komiken i detta är att vi pratar med varandra nu och kan skratta ihop, är trevliga de stunder vi har ihop och jag har sagt att jag är tyst nu, låter oss slappna av för att se vad det kan ge...
Men nu till era kloka ord...vad tror ni om vår prognos? Och vad tänker en man på i denna situationen om ni får spekulera....jag vågar inte fråga honom än, måste låta honom vara ett tag.

Min spontana reaktion är att det bästa är nog att fråga honom rakt ut hur han ser på eran relation. Om han inte kan svara på en gång, säg att han får tänka över det i några dagar, men efter det ska du ha ett svar.

Orsaken är för att jag inte tycker det är rätt av någon i denna sitatuation att börja prata om vad en skilsmässa innebär och sedan inte säga något mera om det. Det låter dock positivt att ni kan skratta ihop. De

Ladybug99

Äldre 28 Feb 23:42

#2

Tack. Jo, det är positivt med att vi kan snacka, skratta, skämta också men jag vågar inte hoppas på något nu. Känns som jag står inför en avgörande fällande dom
Jag kommer självklart inte att låta det gå hur länge som helst men jag kommer nog låta det ta ett par veckor till iallafall.
Mentalt förbereder jag mig på både ett negativt och positivt läge. Om negativt så är jag tacksam för att min ekonomi är ok nog för att leva ett bra liv med barnen och vid ett positivt läge så vill jag skynda mycket långsamt och tänker mycket på att våra första 15 år är ingenting mot de (förhoppningsvis) 35 åren vi kan ha framför oss...
Låter jag rimlig...eller likgiltig? Jag bryr mig så mycket så att jag måste hejda mig själv hela tiden...

Fanny b

Äldre 1 Mar 00:21

#3

Ladybug99 skrev 2013-02-28 23:42:38 följande:

Tack. Jo, det är positivt med att vi kan snacka, skratta, skämta också men jag vågar inte hoppas på något nu. Känns som jag står inför en avgörande fällande dom

Jag kommer självklart inte att låta det gå hur länge som helst men jag kommer nog låta det ta ett par veckor till iallafall.
Mentalt förbereder jag mig på både ett negativt och positivt läge. Om negativt så är jag tacksam för att min ekonomi är ok nog för att leva ett bra liv med barnen och vid ett positivt läge så vill jag skynda mycket långsamt och tänker mycket på att våra första 15 år är ingenting mot de (förhoppningsvis) 35 åren vi kan ha framför oss...
Låter jag rimlig...eller likgiltig? Jag bryr mig så mycket så att jag måste hejda mig själv hela tiden...

Ja, den tidsperiod du vill ge din man väljer du givetvis själv, men jag skulle i ditt fall säga det till honom. Det kan också hjälpa honom att tänka igenom saken en gång för alla. För om han vet att han t e x har 3 veckor på sig att fatta ett beslut så kan den tidsramen få honom att verkligen fokusera på att fatta beslutet. Jag tror också det är bra för ens egen del att kunna känna att man kan ställa sådana här krav efter fått höra att ens partner funderar på skilsmässa. Denna tidsperiod ger dig också en tid att själv kunna fokusera vad en skilsmässa innebär och om du vill satsa på denna relation.

Din reaktion tycker jag är rimlig, du verkar kunna tänka klart, och genom att du redan på detta stadiet insett din ekonomiska situation ifall det blir skilsmässa så tror jag du vunnit mycket ifall skilsmässan blir av, Om inte skilssmässan blir av så tycker jag du gör rätt i att skynda mycket långsamt med förhoppningen att det kommer bli bra i slutändan.

Ladybug99

Äldre 4 Mar 22:22

#4

Så gick det en helg och vi har inte pratat nu heller.
Han fick en smekning på kinden av mig idag när jag kom hem från jobbet. Han noterade den inte, såg inte upp eller någon blick. Det verkar helt kört och jag fattar inte varför han inte säger vad han vill.
Vår familjerådgivare sa en sak som satt sig fast lite extra. Att han kanske inte vågar vara den som tar klivet ut ur relationen först, att han väntar in beslut/initiativet från mig...men jag vill ju inte och säger att jag vill att vi tar itu med hur vi skall ha det och absolut inte skiljas men han är tyst, bara tyst och ibland tror jag han låtsas som ingenting. Jag sa att jag älskar honom och frågade o han ärligt kan säga att han inte älskar mig längre och svaret blev "att det är inte så enkelt"...och sen inget mer om vad han menar med det....så hjälp mig, vad ska man ens ana att ett sådant svar betyder...?

Fanny b

Äldre 4 Mar 22:34

#5

Ladybug99 skrev 2013-03-04 22:22:16 följande:

Så gick det en helg och vi har inte pratat nu heller.
Han fick en smekning på kinden av mig idag när jag kom hem från jobbet. Han noterade den inte, såg inte upp eller någon blick. Det verkar helt kört och jag fattar inte varför han inte säger vad han vill.
Vår familjerådgivare sa en sak som satt sig fast lite extra. Att han kanske inte vågar vara den som tar klivet ut ur relationen först, att han väntar in beslut/initiativet från mig...men jag vill ju inte och säger att jag vill att vi tar itu med hur vi skall ha det och absolut inte skiljas men han är tyst, bara tyst och ibland tror jag han låtsas som ingenting. Jag sa att jag älskar honom och frågade o han ärligt kan säga att han inte älskar mig längre och svaret blev "att det är inte så enkelt"...och sen inget mer om vad han menar med det....så hjälp mig, vad ska man ens ana att ett sådant svar betyder...?

I detta fall så skulle jag ge honom en tidsfrist, typ i morgon kl x vill jag ha ett svar från dig, om jag inte får det så tolkar jag det som det är slut. Jag är medveten om att du inte vill att det ska ta slut, samtidigt så tror jag att det i sådana här fall blir svårare ju längre man drar ut på det. Ett alternativ är också att ni separerar på prov. Ett annat att ni lever som skilda fast i samma bostad. Det vill säga, ni pratar med varandra, sköter hushållssysslor, men lever som ni är kompisar som delar bostad.

Jag känner ju inte din man men generellt är min uppfattning att sådana här saker behöver man inte så lång betänketid på, då jag tror att många personer känner instinktivt om de vill göra slut eller fortsätta kämpa. Frasen "det är inte så enkel" tror jag kan betyda två saker, antingen att han vill skiljas men inte vågar säga det rak ut, väntar på att du ska börja prata om skilsmässa. Eller så vill han inte skiljas men kan/vill inte prata om vad han känner inför detta.

Ladybug99

Äldre 4 Mar 22:48

#6

Ja, det lutar onekligen åt att jag ska få fråga efter ett svar. Dock, jag var sååå nära idag att fråga rätt ut och säga att nog är nog men har lovat mig själv att låta detta få gå en tid, att inte pusha på ett svar ännu men usch vad hängig jag blir och mår skit.
jag har också funderat på det där med att leva ihop som kompisar. Det kanske kan funka och vi nog blir tvingade till det ändå då vi vid en separation står inför att sälja huset då det blir lite väl tufft att ta huset själv.
Till helgen är vi ifrån varandra och kanske är det läge att få mer svar efter det då...
Faan jag vill ju inte detta!!!!

Reutis

Äldre 17 Mar 23:15

#7

Ja be om ett svar snarast och innan en specifik tid. Men istället för att säga att du utgår från att det är slut så kan du säga att du utgå från att ni ska kämpa för er relation. Då blir det han som måste säga sitt och du slipper släppa honom. Kanske behöver han en push för att våga separera eller ett ultimatum för att känna att jag vill satsat. Jag hoppas för din skull att ni löser det tillsammans och att det för er båda blir till det bästa!

AnnelieW78

Äldre 8 Apr 14:11

#8

Hur har det gått??

Ladybug99

Äldre 12 Apr 01:21

#9

AnnelieW78 skrev 2013-04-08 14:11:28 följande:

Hur har det gått??

Lustigt att jag såg denna fråga ikväll...har precis pratat för andra gången med min man efter två månaders tystnad med undantag för ett kort fråga om han "kommer fram till ngt på egen hand?".

Det går inget vidare alls. Jag ger just nu massor av tid och tystnad till honom och vårt liv är baserat på barnen.
Jag har fixat barnvakt en eftermiddag, vi åkte och käkade och promenerade shoppade men jag ville inte pusha utan vi försökte ha trevligt. Jag var glad att han följde med.
Sen blev det ett spontant försök igen från min sida om att träffas på lunch som slutade med att vi umgicks flera timmar men igen, undvek ämnet och försökte ha det trevligt.
Jag gråter mycket i min ensamhet men det har börjat påverka mig mer och mer, gråter på bussen, innan jag somnar osv...vet inte hur länge jag orkar mer.
Har sagt att jag kan flytta ett tag om han vill/tror att det kan hjälpa honom att veta mer om vad han vill.
Jag säger att jag bara kan se oss tillsammans igen, och då säger han bra. Han tror att vår semester ihop i sommar kommer bli bra. Han ger hintar om att han egentligen inte vill att vi går isär men kan inte uttrycka sig i ord. Ikväll sa han att han tycker om mig men har svårt att vara nära...
Jag sa att vi inte kan leva så här, vi mår båda skit och förtjänar att ha det bra. Frågade om han vill ta hjälp och prata med någon och då sa han att han inte vill men går med om jag vill det.
Men vad är syftet att gå dit om han egentligen inte vill samtidigt som han inte heller kommer framtill något på egen hand. jag frågar om jag begär för mycket och han svarar nej, det är lugnt.
Vad ska man göra med sin man när han bara är tyst, säger att han inte vet något om vår framtid och till och med säger, "du får bestämma"....är han likgilitig eller helt enkelt bara deprimerad och trött. Hur ska man bemöta detta?

Ladybug99

Äldre 12 Apr 01:23

#10

Ja just det...och han säger att det är ok att gå ut och käka, gå på bio men är inte ok med att resa bort en helg...
För att inte behöva vara så nära och låst antar jag...

AnnelieW78

Äldre 12 Apr 13:22

#11

Usch vad jobbigt det låter... Man får ju lite känslan av att din man inte riktigtvågar säga vädjan känner och vill och att han väntar på att du ska ta steget till separation på något sätt. Det kanske absolut inte är så,en jag gjorde själv så i mitt förra äktenskap. Vågade inte riktigt säga att jag ville skiljas utan väntade på att han skulle säga något. Minns att jag till och ned gick och hoppades på att han skulle träffa någon och vara otrogen så att jag slapp ta steget. Det slutade med att vi bråkade om nånting löjligt och han slängde ur sig att det kanske var lika bra att vi skiljdes. Jag blev jättelättad, och sagt och gjort så skiljdes vi efter det och jag kunde äntligen berätta hur jag egentligen kände. Jag hade inga känslor kvar och kände mig låst i ett äktenskap med två barn. Vårt förhållande förbättrades avsevärt efteråt, fast som vänner såklart. Nu blev det lite o.t. P hon sagt så kanske det inte alls är så han känner. Jag tycker du ska ge honom ett ultimatum, både för din egen och hans skull. Tror du han kan ha träffat någon annan...?

Fanny b

Äldre 12 Apr 14:08

#12

Ladybug99 skrev 2013-04-12 01:21:54 följande:

Lustigt att jag såg denna fråga ikväll...har precis pratat för andra gången med min man efter två månaders tystnad med undantag för ett kort fråga om han "kommer fram till ngt på egen hand?".

Det går inget vidare alls. Jag ger just nu massor av tid och tystnad till honom och vårt liv är baserat på barnen.
Jag har fixat barnvakt en eftermiddag, vi åkte och käkade och promenerade shoppade men jag ville inte pusha utan vi försökte ha trevligt. Jag var glad att han följde med.
Sen blev det ett spontant försök igen från min sida om att träffas på lunch som slutade med att vi umgicks flera timmar men igen, undvek ämnet och försökte ha det trevligt.
Jag gråter mycket i min ensamhet men det har börjat påverka mig mer och mer, gråter på bussen, innan jag somnar osv...vet inte hur länge jag orkar mer.
Har sagt att jag kan flytta ett tag om han vill/tror att det kan hjälpa honom att veta mer om vad han vill.
Jag säger att jag bara kan se oss tillsammans igen, och då säger han bra. Han tror att vår semester ihop i sommar kommer bli bra. Han ger hintar om att han egentligen inte vill att vi går isär men kan inte uttrycka sig i ord. Ikväll sa han att han tycker om mig men har svårt att vara nära...
Jag sa att vi inte kan leva så här, vi mår båda skit och förtjänar att ha det bra. Frågade om han vill ta hjälp och prata med någon och då sa han att han inte vill men går med om jag vill det.
Men vad är syftet att gå dit om han egentligen inte vill samtidigt som han inte heller kommer framtill något på egen hand. jag frågar om jag begär för mycket och han svarar nej, det är lugnt.
Vad ska man göra med sin man när han bara är tyst, säger att han inte vet något om vår framtid och till och med säger, "du får bestämma"....är han likgilitig eller helt enkelt bara deprimerad och trött. Hur ska man bemöta detta?

Jag tycker du givit din sambo tillräckligt många chanser. Jag tycker du ska tolka hans replik: "Du får bestämma" genom att just göra det. Och då kan en lösning vara att ni tillfällligt separeras. Om ni åker på semester i sommar så tycker jag det ska vara för barnens skull, inte för eran. Då jag får en känsla av han kan umgås med dig under mer lättsamma former, som tex under en lunch och en semster men vill undvika situationer som han finner jobbiga i er relation. Jag kan ha fel, men jag tolkar eran relation som du ger för mycket och han för lite. Dvs du kommer med förslag vad ni kan göra, han besvarar dem på ett vagt sätt. Ett sätt att bryta detta är att sluta upp med att göra detta, låta honom ta ansvar för hans eget välbefinnande. Ett sätt att göra detta är sluta med att fråga honom han vill äta lunch med dig etc, gå ut och gå. För det kan vara så att han är nöjd med att umgås med dig på detta sätt, för då finns möjligheten att inte umgås med dig när han tycker det är jobbigt. När ni umgås och du vill prata om eran relation, gör det., tänk inte bara på att skona honom i dessa lägen och bara försök ha trevligt. För även om det är bra att fokusera på att ha trevligt så löser det ju inte ens relationsproblem.

Min man funderar på om vår relation är värd att rädda...

INNEHÅLL