Riktigt skitigt hemma hos bekant.

Tack själv, jag blev också berörd av av det du berättar om den här familjen.

Jag mår bra idag, men kan fortfarande få skamkänslor när jag tänker tillbaka på hur det var. Och då luktade det inte mögel, mina föräldrar rökte inte eller förvarade sopor inomhus. Det var bara så ofantligt smutsigt, stökigt och äckligt.

Du som skrev att barnen inte "kom till skada", nej det gör de kanske inte såtillvida att de får fysiska men, men de tycker förmodligen att det hela är rätt jobbigt. Jag kan inte tänka mig att det finns barn som kan tycka att det är OK att leva så där. Visst finns det situationer som gör att det kan grotta ihop sig. Sjukdom, nyfödd bebis, ja det har redan nämnts. Men här verkar det ju vara en familj som inte förmår hålla rent hemma. En familj som tappat kontrollen och inte ser sin misär.

Jag har blivit väldigt noggrann med städningen själv idag. När mina barn tar hem kompisar vill jag att de ska tycka att det är mysigt och trevligt hemma hos oss. Jag kollar alltid kök och badrum extra noga eftersom det är de viktigaste rummen. men framförallt vill jag inte att de ska behöva skämmas, någonsin, inför att ta hem kompisar! Säger ofta till dem att deras vänner alltid är välkomna hem till oss eftersom jag inte fick känna så själv som barn.

Hoppas det löser sig TS!

Får jordens flashback när jag läser detta. Min bästa kompis när jag gick på mellanstadiet hade det precis som du beskriver, fast de var bara mamma, pappa, två barn, en hund och ett par kaniner. Drabbades av lätt panik varenda gång jag skulle äta där, gå på toa, vad som helst, och jag var 10 år, då brukar man inte känna av sådant i någon högre grad. Var så jävla SMUTSIGT. Jag är ganska stökig av mig men det är skillnad på stök och smuts! Tycker faktistk du ska göra en anmälan, bra föräldrar, visst, men det är fan misär att bo sådär! Och vidrigt! De hade liksom inga spärrar gällande hygien, mögel i badrummet, gjorde inte rent diskbänken med en trasa som normalt folk utan med typ degskrapa en gång i månaden, och kaninhår i all mat.....Anmäl för barnens skull

Ja, det gör det ju så svårt. Det är ju väldigt trevliga människor, på sitt sätt. Vill dem inget illa! Men det gnager i mig att jag inte agerar, OM det nu är så att tjejerna far det minsta illa. Tack igen!

Jag skriver här om jag lyckas komma till skott, antingen säger jag det rakt ut eller så får jag försöka linda in det lite.Precis så är jag rädd att tjejernas kompisar reagerar. Jag gör det ju, och jag är ju som sagt inte speciellt pedant (om än vuxen iofs). Fy fan, degskrapa... 

 

Trevligt att socialtjänsten håller stilen, och ljuger sig blå även i trådar där de kan vara anonyma...

Nej, jag tycker absolut inte att du ska anmäla. Inte ännu, i alla fall. Jag vet att det är jättesvårt att säga att någon har det sktiigt hemma, men kan du inte göra det lite humoristiskt? "Oj, har hushållerskan sagt upp sig?" eller något. Inte fördömande, inte med pekpinnar.

Sedan gör du som några föreslagit; du erbjuder din hjälp. Du och din pedantiska sambo kanske kan hjälpa dem att göra en riktigt grovstädning? Det kan vara så att de helt enkelt tappat orken. Sedan avvaktar du, ser om de lyckas hålla städat eller om det blir likadant igen. Då först kan det möjligen vara läge att dra in soc.

Blir så fruktansvärt irriterad på alla som ska anmäla för allt och inget, och som har en tilltro på att soc hjälper. Det kanske de gör ibland, säger inte att de alltid gör fel och är "taskiga", men om ni visste hur lätt man faktiskt kan bli av meds itt/sina barn skulle ni kanske dra er lite för att ringa soc.

Tänk dig för, TS. En dag har ni själva barn, och någon får för sig att anmäla er för något (anonymt dessutom, höjden av feghet).

Erbjud hjälp först!          

Fast som du ser på mina inlägg är det inte så att jag vill anmäla anonymt eg. Jag är bekymrad helt enkelt, men vet inte riktigt hur jag ska agera. Jag har bekanta vars släktingar (jag är väl eg bekanta med dem jag med, fast på långt håll) hade barn som blev LVU:ade och de hävdade att de inte hade gjort ngt fel öht, & kunde inte för sitt liv förstå varför soc la sig i. Där var det iofs fsk som orosanmälde, & det stod ganska snart klart att ungarna faktiskt behövde insatser. Dock vägrade föräldrarna ta emot ngt av det soc erbjöd, vägrade hjälp från familj/vänner. Konsekvent. Ungarna blev omhändertagna, men är hemma igen nu. Jag har faktiskt svårt att tro att LVU kvarstår om det visar sig att föräldrarna är förmögna att inse brister och åtgärda dem. Vad har soc att vinna på att lite godtyckligt plocka barn från folk förresten? Jag tycker faktiskt det är ganska fräckt att avsluta ett inlägg med orden "tänk dig för ts, en dag har du kanske själv barn...". Jag vill dem inget illa, jag ville bolla med folk & se om jag överreagerade. Jag hjälper gärna till, som sagt, men vet inte om jag har rätt att öht påpeka deras situation.

Fram till för ungefär två år sedan trodde jag precis som du - att det alltid finns rejält goda skäl när soc omhändertar barn, och att de föräldrar som sade att soc gjort fel inte hade insikt i sina problem o s v. Vidare var jag övertygad om att soc gjorde rättvisa utredningar. Det är ju vad man vill tro, inte sant?

Sedan råkade en nära bekant ut för anonyma anmälningar, soc gjorde en fullkomligt vidrig utredning där föräldrarna framstod som både knarkarke, barnmisshandlare och jag vet inte allt. LVU på barnen, och fortfarande, efter två år, har barnen inte fått komma hem. En utredning går inte ut på att vara rättvis på något sätt, utan den går ut på att samla så mycket sk*t som möjligt mot föräldrarna och lasta det på hög tills det ser bra ut ut från soc vinkel. Socsekreterarna har ingen som helst utbildning eller annan kunskap i barnpsykologi, ändå sitter man och pratar om "barnperspektiv" (med andra ord vad de vuxna tror att barnet vill ha).

Jag har forskat en hel del i detta de senaste åren, och det ser likadant i otroligt många fall. Självklart finns det ibland, kanske till och med oftast, goda skäl att omhänderta barn och den möjligheten måste ju finnas, absolut, men om folk bara visste hur de här "goda skälen" rent ut sagt fabriceras av soc själva kanske de skulle få en annorlunda syn på det hela. Sverige har fått mycket kritik från EU-domstolen för att man för lättvindigt omhändertar barn. Därav min kommentar om soc.     

Jag är ledsen att du upplevde att min kommentar om anonyma anmälningar riktades mot dig, det var absolut inte min avsikt utan en kommentar i allmänhet.

Om du tycker jag var fräck mot dig är jag ledsen, jag ville bara poängtera att man själv kan hamna i sitsen att man blir anmäld för något som var "småsaker" från början, man ska försöka tänka sig in i den situationen innan man anmäler till soc anser jag.     

Folk i allmänhet tycks inte inse vad en socanmälan faktiskt kan få för konsekvenser och det är skrämmande anser jag. Det råder någon slags anmälanhysteri, särskilt här på Familjeliv, som är förkastlig och inte det minsta bra för barnen i det långa loppet.

Jag förstod att du ville få synpunkter och fäörslag, och jag gav mina synpunkter samt ett förslag. Men när jag tänker efter var nog mitt förslag inte så bra, om ni inte känner varandra väl. Det är en svår sits du är i, för jag förstår mycket väl dina tankar och din önskan att försöka hjälpa familjen. Jag säger bara att om du verkligen vill hjälpa dem ska du inte anmäla till soc det första du gör. Har ni gemensamma vänner som står den här familjen närmare? Kanske skulle ni tillsammans kunna fundera ut en lösning? Att erbjuda dem praktisk hjälp, som städning, kan vara bra som ett första steg, men om de inte klarar av att hålla rent efter det är det klart att det krävs lite "tyngre artielleri".

Än en gång, jag är ledsen att det såg ut som att jag menade just dig när jag skrev om anonyma anmälningar, det blir lite tokigt ibland när man skriver, särskilt när det är ett ämne som ligger en varmt om hjärtat vilket detta gör.  
     

Tack för att du tog dig tid att skriva svar, då förstår jag hur du menar :) Usch, vilken soppa! Minst sagt, för dina vänner alltså. Helt ofattbart att det kan gå prestige i det hela, finns väl (precis som i alla yrkeskårer) riktiga rötägg inom soc också, antar jag. Helt otroligt! Ja, jag får se hur jag går vidare med situationen, vill som sagt inte sätta dem på pottkanten på något vis.

Mitt råd är ANMÄL!!!  Även om sociala inte anser att barnen ska tas därifrån så gör det för barnens skull. De är värda att växa upp i en bra miljö. Skolan borde ha reagerat men å andra sidan så kan det behövas påtryckning från olika håll. Anmäl för barnens skull, snälla! De väljer ju inte...

Hittade denna tråden av en slump när jag googlade och hoppades att det på sista sidan skulle finnas ett svar på hur det gick för familjen men jag hittade inget..

Så för att stilla min nyfikenhet..TS hur gick det? Har familjen det "bra" idag?

När mina barn bodde VV hos sin hopplösa pappa, brukade jag ta sådant där genom husvärden i hans bostadsområde. Han gick dit och gav min exman ett datum då han skulle inspektera igen, med hot om uppsägning av hyreskontraktet annats. Likaså när han fick för sig att ta ner brandvarnaren för att "han blev störd när den gick igång" . Då gick husvärden dit och satte tillbaka den... Jag tror aldrig att min exman fattade att det var jag som låg bakom. 

Bor din bekant i hyreslägenhet, så kan du kanske göra samma? Om det är bostadsrätt kanske du kan vända dig till styrelsen för bostadsrättsföreningen? Säg att du vill vara anonym. Vet inte hur det funkar om man bor i villa, men även där finns det väl någon slags samarbetsförening mellan grannarna, eller..?

Koppla in soc skulle jag inte göra, för man vet aldrig hur de reagerar. Tänk om de tänder på alla cylindrar och tar barnen till ett jourhem, eller börjar hitta på alla möjliga andra anklagelser? Jag känner människor som har råkat ut för det, och så mycket kan jag säga att barnen tog mycket mer skada av att soc blev inblandade än om de fått vara kvar i sin gamla miljö.

Jo, soc kan ALLTID använda argumentet att föräldrarna inte har någon sjukdomsinsikt. Tills de blivit så knäckta, att de själva tror på att de är sjuka...

Min sambo har kompisar som har det riktigt skitigt och äckligt hemma.
De har två barn och  flera katter. Kaniner som springer lösa och bajsar överallt.
Fick en chock första gången jag var hemma hos dom. Vi var bjudna på fest där. Och då hade de säkert städat lite..  
Det luktade jätteilla inne. Och man kunde inte sitta någonstans i vardagsrummet för soffan och fåtöljerna var skitiga och äckliga med mycket fläckar.
Golvet var skitigt. Gästerna stod upp. Ingen satt i soffan eller fåtöljerna.
Jag kunde sitta på en trästol i köket efter att jag försiktigt torkade av den.
Hade tagit med mig innetofflor då det var på vintern och sambon hade varnat mig lite. Jag har träffat den här familjen innan på andra ställen och märkt att de luktade illa.  Men att det var så hemskt kunde jag inte föreställa mig. Lämnade kvar tofflorna där. För de ville jag inte ha med hem. 
Hela familjen fick saneras när vi kom hem. Alla kläder in i tvättmaskin. Och alla in i duschen. Fick kemtvätta min jacka för stanken satt kvar även efter en helg på balkongen.
Har icke satt min fot där sedan. Och den familjen är heller inte välkommen hem till mig. Tanken på den familjen sittande i min soffa och fåtöljer är för mycket helt enkelt. Kan inte hjälpa det. Och orkar heller inte sanera mitt hem efter ett besök.
Det är synd om de barnen för att deras föräldrar inte begriper bättre. Och jag har haft långa samtal med sambon att om det var mina bekanta så hade jag för länge sedan sagt till. Och även grälat på honom om att han måste prata med dom.

Har det gått så långt så kommer de inte klara av det utan hjälp och att städa upp det en gång kommer inte hjälpa. Jo det hjälper för stunden, men snart ser det lika äckligt ut. De behöver hjälp med rutiner, prioriteringar och sitt föräldraskap. Båda föräldrarna kan ju vara deprimerade. Att de säger att de prioriterar barnen är bull shit. Har man skaffat många barn så har man också skaffat sig mycket hushållsarbete. Med fem barn kan man inte bara skita i boendet. att ta hand om boendet är att ta hand om barnen. Att de ser rena och hela ut hjälper ju inte mycket om de lever på en soptipp. De kommer bli sjuka och jag lovar dig att de inte kommer våga ta hem kompisar för barn märker när deras hem inte är som andras. Deras kompisar känner också att barnen inte luktar särkilt trevligt.

Jag växte också upp i ett smutsigt hem. Inte lika smutsigt som i TS beskrivning men ändå smutsigt. Jag tog aldrig hem kompisar efter som jag skämdes. Jag skämdes över att mina kläder och saker stank cigarettrök. Eftersom jag inte kunde bjuda hem kompisar så blev jag ju även något utanför i skolan. 

Har man många barn så är ordning och reda A och O. Man får lägga mycket tid på hemmet, så enkelt är det. Har man djur på det så ökar bördan. Man kan inte skaffa sig många barn och tro att man kan strunta i hemmet. Att hushållsjobbet tar mycket tid är ju nått man får räkna med när man skaffar många barn. Vi har fyra barn och en kanin hushållsarbetet tar några timmar per dag. 

De som bäst kan hjälpa är soc. De har folk som är utbildade i att hjälpa till med städrutiner. De kommer inte att ta barnen, de kommer hjälpa familjen att få rutiner som fungerar. De kommer hjälpa dem att plocka undan och städa så att hushållsarbetet blir enklare. 

 

 

Fem barn som mår bra. Föräldrar som är engagerade och bra för sina barn. Härlig familj med mycket liv och där tiden prioriteras rätt, dvs att föräldrarna ser vad barnen behöver och väljer bort det som är ovidkommande. De väljer själva om de vill städa eller inte. Finns ingenting att oroa sig över. Min fråga är snarare varför alla som svarat i tråden fokuserar på städning istället för på hur familjen mår.

Du tycker det är sunt att det luktar mögel och att föräldrarna röker inomhus? Du tror barnen mår bra av röken? 

ligger smutsig tvätt, hundmat, använda blöjor och leksaker överallt. Sopor i plastsäckar. Omaka skor, drivor av hudhår, odiskad disk, läckande toalett och ingrodd smuts i badkaret (där det även ligger blöjor, solkiga underkläder osv). Dörrlister har ruttnat, 

Detta är inte ett ostädat hem, det är en sanitär olägenhet. 

Jag har en vän som går upp och ned i måendet. När hon är i en dålig period så ser det förjäkligt ut rent sagt och barnen får ingen lagad mat. Då kan jag åka hem till dem med en kasse mat och städa. Men det kräver ju att en har den vänrelationen så en bara kan storma in i hemmet och röra runt i skiten. Nu var det ett tag sedan det hände mig veterligen. Vet att hon har systrar, exet och andra vänner som hjälper till på samma sätt. Exet brukar väl normalt hämta barnen då så jag hoppas de inte lider alltför mkt av det.

Jag har en vännina som förr var i nästan exakt samma situation, många djur, bodde trångt, fem barn mellan 10-0 och super stökigt. Jag tog mod till mig och förklarade att jag blev orolig för deras skull om de skulle ta dit någon utifrån, ex om tvättmaskinen skulle gå sönder eller de skulle ta hem en veterinär till djuren, då de kan reagera och i värsta fall göra en anmälan. Jag erbjöd mig att hjälpa dem med att reda ut stora delar av stöket och hjälpa dem med att kunna "sålla ut saker". Var där i flera dagar och hjälpte till med att rensa, flytta möbler och rensa ut sånt som inte användes. Detta var ca 3 år sen nu och idag är det en helt annan situation hos familjen som efter det håller fint hemma :)

Gäller bara att finna modet, det är ju för deras skull.