Hur säger man att man vill separera? Mår jättedåligt.

27 och 30. Ca nio år.

Nu låter det lite som att jag är den "elaka" här men så är det verkligen inte för så lätt är det bara inte och säga en sån grej till någon man har varit ihop med nio år. Visst kanske lite egoistisk är jag men inte elak eller dum, den stora anledningen är även att jag inte vill såra den andra personen. Allting känns så känslosamt. Arg får han bli, det fattar jag väl. Jag hade blivit rasande. 

Men vill inte att han ska bli ledsen, bryta ihop..

Har så ont i magen nu... :( 

Jag sitter i samma dilemma.
Vill men kan inte.

Skaffa annat boende först... så kan du bara dra.

Skulle aldrig få för mig o lämna barnet. Aldrig, det är mitt allt.

Åh, kanske kan bolla lite?

boende är inte problemet alls. Det kan jag alltid skaffa eller bo kvar.

Sant, stämmer bra.

Låter som mitt ex. 

Min tanke är att det finns inget bra sätt att göra slut på. Det är egentligen "bara" att säga hur du känner och att du vill att ni ska separera. Det finns självklart en risk att han kommer att bli arg och ifrågasätta dig, men du ska vara bestämd med dina åsikter. 

Vems lägenhet är det förresten? Min rekommendation är att om det är bådas alt. hans så ska du sova borta, på en gång. Dela inte boende med honom för det kommer bara att göra dig förvirrad och osäker på om du verkligen vill det här. 

Skaffa ett nytt boende så fort du kan och försök att inte ge med dig när/om han försöker få dig tillbaka. Oftast så ändrar man inte beteende.. (självklart finns det fall, men..) Om ni ska diskutera något, diskutera ert barn. Mer än så behöver inte diskuteras.

Det är jättesvårt, men värt det när man för första gången känner sig fri och vet att exempelvis "det jag städar, är mitt skräp"..  

Hej TS! 

Jag läser och vill ge dig lite stöd. Själv skild sedan en tid och har så sakta börjat ett nytt liv.
Nej, du ska inte ha dåligt samvete över dina känslor. Det är som det är och ni har ett gemensamt ansvar för att det blev som det blev.

Som du beskriver er relation och tillvaro så låter det inte som att mannen är särskilt lycklig heller? Kanske tycker han det är bekvämt att du sköter en större del av marktjänsten (som jag uppfattar det) men han verkar inte vara särskilt intresserad av dig som person längre.

Troligen kommer hans liv att bli bättre också och du gör er båda en tjänst genom att gå vidare.
Normalt sett skulle jag rått dig/er till att försöka hitta tillbaka men det tycks inte finnas så mycket att bygga på, ärligt talat, så det är nog klokast att hitta ett snyggt och bra avslut på er relation.

Gå isär nu innan det blir totalt kaos med otroheter och bitterhet, något som verkar vara en överhängande risk i en relation utan närhet och omtanke.

Hur man tar upp problemet? Hur man säger?
Enkelt och svårt på samma gång.
Ett par saker/tips:
1) Det blir aldrig ett riktigt bra/naturligt läge (man gör ju lätt så, går och väntar.. skjuter upp). Det finns alltid en anledning att skjuta upp.. "inte nu innan helgen, det blir så dumt", "inte nu efter helgen, vi måste ju orka jobba", "inte nu precis innan semestern, det blir så dumt", "inte nu precis efter semestern..."
- NU, oavsett läge, är ett BRA tillfälle. det blir aldrig något bättre läge.. inse det.

2) Hur du säger är inte jätteviktigt, det kommer att bli jobbigt oavsett - och resultatet blir detsamma.. Möjligen kan det vara bra att försöka skapa en situation där man är ensam, har barnvakt och tid att prata ostörda en bra stund..

tips:
- prata med nån närstående och berätta allt (om du inte redan gjort), be honom/henne att ta hand om barnet när du ska släppa bomben..                 
- När ni börjar prata så säger du det direkt, utan omvägar: "detta är jättejobbigt för mig just nu men jag vet inget annat sätt: Jag är inte lycklig med dig, jag vill separera"
Allt annat kommer att komma naturligt.. kanske har han förståelse, kanske blir han chockad, kanske blir han ledsen, kanske blir han arg.. du får ta det som det kommer..

Oavsett vad så kommer han över det och ni kommer igenom det.. 
Ett väldigt bra råd är att ni försöker få tid hos familjerådgivningen (han vill kanske inte men försök motivera, det är värt varje sekund - så man får möjlighet att prata med stöd för att få ett bra avslut och en bra start på varannanveckors-upplägget..)

Observera att dina problem inte kommer att ta slut med en separation.. som du beskriver det finns risken att ni får en hel del jobbiga konflikter att lösa som separerade också.. i värsta fall. I bästa fall växer han, mognar och inser att han måste skärpa sig.. ta ansvar och bli mer aktiv i sin sons liv.    

"Skulle aldrig få för mig o lämna barnet. Aldrig, det är mitt allt."

Men han är papz till barnet och har lika stor rätt att tycka att
barnet är hans allt.

VAD GÖR HAN FÖR SINA PENGAR - VAD TYCKER HAN ÄR KUL
OSV

Uppfattar inte dig som egoiztisk - det är det han som är - du verkar
juste ordentlig ordningssam o family oriented - samtidigt som han
är en jävla egoizt som bara tänker på sitt eget välbefinnande.

När du dumpar säger du när han gnäller - MAN ÄGER INTE EN ANNAN
MÄNNISKA - som du beter dig skulle du ha satsat på en juste båt
guldklocka eller liknande för de sakerna äger du

Vaddå blir ledsen - han är ju så jävla macho - då skall han  kunna ta
detta och skaffa annan dam som är från början som han vill ha henne.

Dumpa - and Go For It - Ju längre du väntar - desto större risk för dig
att du kommer att leva i evig ensamhet - OCH DU BEHÖVER VISS EGEN
TID EFTER ATT DET HÄR FÖRHÅLLANDET BRYTS

Klart du ska säga det ...även anledningen till det ....men du skrev att du älskade honom och det kan vara den stora vändningen gör er. Låt det bli kaos ett tag ...men se till att det kanske finns en chans ändå om han nu vill det ....då kommer han att förstå allvaret och kommer ändra på sig rejält ...om han vill ha dig kvar. Ta hjälp av familjerådgivningen ....det låter stort men det är bara bra å få gå dit å snacka av sig ....ett måste ....testa våga vinn.

Låt oss hoppas att TS klarade av situationen för drygt 6 år sedan ...

Hej TS,

Jag sitter lite i samma situation. jag tror att jag vill skiljas från min man, nej, jag vet. Men vet inte hur jag ska göra för att säga det till honom. 
Vi har dock inga gemensamma barn utan han har en dotter och jag har en son från andra förhållanden. 
Jag vet inte heller riktigt hur jag ska säga och göra. Läs gärna mitt inlägg om mitt dilemma.

http://www.familjeliv.se/forum/thread/79861157-tvekan-och-kanslan-att-jag-maste-fa-vara-jag

Det är självklart mer än så, men jag orkar verkligen inte må så här längre.
Och jag vill inte heller såra honom och vill att han ska må bra och bli lycklig igen. 
Jag älskar honom fortfarande, men jag kan inte leva med honom mer. 

Jag har varit gift tidigare och vi var ett par i 9 år innan jag valde att gå vidare. i samma veva träffade jag min nuvarande. 
Hör av dig om du vill prata mer. Alla behöver stöd ibland. Och jag finns här om du vill prata.

Hur gick det TS?