• Vilgot o Lillpyret

    Dela med er: POSITIVA förlossningsupplevelser!

    Hej!

    Känner mig väldigt orolig inför att barnet på ett eller annat sätt ska ut. Troligtvis kommer jag föda vaginalt men jag vägrar acceptera det, tycker att det känns alldeles för skrämmande för att kunna tänka mig att jag ska gå igenom det. Läser mer än gärna andras förlossningshistorier, tycker att det är spännande och rörande. Men jag har trots det svårt att se att jag skulle kunna klara det.

    Mitt första barn föddes med planerat kejsarsnitt på grund av att han satt i säte. Under den graviditeten såg jag verkligen fram emot en vaginal förlossning, ville kämpa fram mitt barn. Längtade efter att få uppleva det. När det sedan inte blev som jag tänkt så kände jag mig en aning snuvad på konfekten men samtidigt så tänkte jag att huvudsaken är att bebisen kommer ut och att han är välmående.

    Efter snittet fick jag höra från alla möjliga håll och kanter att jag kom lindrigt undan, att jag slapp föda barn. Själv mådde jag dåligt, hade väldigt ont i snittet och tyckte att hela operationen var rätt skrämmande då jag är nålrädd. Jag ansåg inte att jag kom lindrigt undan. De som hade fött sina barn vaginalt var helt återställda en kort tid efter förlossningen medan jag själv kämpade med mitt onda operationssår. I denna veva började jag oroa mig inför en eventuell kommande förlossning. Om nu min upplevelse var så "enkel", hur är det då att föda vaginalt?

    Nu när jag blev gravid igen så började orostankarna komma direkt. Jag har inte riktigt kunnat slappna av denna gång på grund av att jag känner mig stressad inför vad som komma skall. Jag ligger ofta vaken om nätterna och grubblar, känner mig inte tillfreds. Jag tog upp min oro redan vid inskrivningen på mödravårdscentralen och min barnmorska skickade en remiss till Auroramottagningen. Jag ska få komma dit i mitten av april.

    Min man och jag talade ut ordentligt om detta för ett tag sedan. Jag var tydlig med att jag behöver hans fulla stöd. Tillsammans diskuterade vi om vi inte borde försöka få ett snitt beviljat. Efter det samtalet känner jag mig lugnare, det känns som att möjligheten till snitt finns nu. Trots detta så vet jag faktiskt inte vad jag vill. Snittet var jobbigt, det känns konstigt att kämpa för att få gå igenom något så tufft. Tänk om en vaginal förlossning blir enklare? Tänk om jag ångrar mig senare och känner att jag saknar något i mitt liv? Jag kan inte säga vad jag vill därför att jag inte vet hur det kommer bli. Jag känner mig extremt kluven! 

    Mina rädslor då det kommer till vaginal förlossning är följande:

    -Att spricka. Det gör ont i hela mig då jag tänker på det. Det är omöjligt att förstå hur ett barn kan komma ut genom vaginan.

    -Att behöva sys. Jag gillar verkligen inte nålar och jag gillar definitivt inte tanken på att behöva bli sydd i underlivet.

    -Att bli klippt. Ja, jag tycker att den meningen säger allt. Jag vill inte att någon klipper i en del av mig som innehåller känselreceptorer.

    -Att det ska bli bråttom, att barnet behöver komma ut på en gång och att jag måste krysta trots att jag inte vågar. Att det gör fruktansvärt ont att trycka på men att jag måste göra det för att rädda livet på mitt barn. Hemska tanke! Om jag inte skulle klara av att krysta och barnet skulle få syrebrist med någon bestående skada så skulle jag för resten av mitt liv klandra mig själv.

    -Smärtan. Jag tycker att det gör ont och är fruktansvärt obehagligt att lämna cellprov från livmodertappen. Då de tar cellprov använder de en tops. Jag kan inte tänka mig hur det känns att ha ett stort huvud där...

    Det jag är rädd för är alltså inte värkarna utan själva utdrivningsskedet med allt vad det innebär.

    Jag vill gärna att ni delar med er utav era positiva förlossningsupplevelser. Jag vill inte att saker och ting ska mörkläggas utan jag vill att det ska vara ärligt och stärkande. Jag vill känna mig peppad! Jag vill åter igen längta efter att få vara med om en vaginal förlossning! Jag är nu i vecka 26 så det är lite drygt 3 månader kvar till bebisen är beräknad.

    Tack!

    /Michaela 

  • Svar på tråden Dela med er: POSITIVA förlossningsupplevelser!
  • Vilgot o Lillpyret

    Jag tackar så mycket för alla positiva historier som ni berättar! Dock lutar det åt att det blir ännu ett snitt för min del. Var på mitt andra Aurora-samtal i går och BM har nu skickat en remiss till ett gäng läkare som under en konferens ska bevilja mitt snitt. Hon verkade rätt säker på att det går igenom. Den tid jag får kan jag när som helst avboka (ända fram till operationen ska göras) och jag ska fortsätta gå på Aurora-samtal. Det känns som en väldigt bra lösning för mig!

  • Felinne

    Jag får väl hålla tummarna för att jag också blir härdad vad gäller min nålfobi då. Är så himla jobbigt att behöva sitta och hyperventilera och storgråta okontrollerat när man är 28 år. Jag tycker liksom att jag borde växt ifrån rädslan, men den tycks bara bli värre. Å andra sidan tror jag i och för sig att när det väl sätter igång så kommer jag fokusera mer på smärtan än rädslan för en liten nål Flört

  • Vilgot o Lillpyret

    Jag fick snitt beviljat men min lille bebis ville gärna komma ut den naturliga vägen. När vi kom in till förlossningen var jag fullt öppen och huvudet var på väg ut, krystvärkarna hade redan startat. En halvtimme efter att vi blivit inskrivna kom han ut. Allt gick bra och jag är så stolt över mig själv för att jag klarade det!

  • Felinne
    Vilgot o Lillpyret skrev 2013-07-16 23:21:06 följande:
    Jag fick snitt beviljat men min lille bebis ville gärna komma ut den naturliga vägen. När vi kom in till förlossningen var jag fullt öppen och huvudet var på väg ut, krystvärkarna hade redan startat. En halvtimme efter att vi blivit inskrivna kom han ut. Allt gick bra och jag är så stolt över mig själv för att jag klarade det!
    Härligt! Bra jobbat
  • frökenelisabeth
    Vilgot o Lillpyret skrev 2013-07-16 23:21:06 följande:
    Jag fick snitt beviljat men min lille bebis ville gärna komma ut den naturliga vägen. När vi kom in till förlossningen var jag fullt öppen och huvudet var på väg ut, krystvärkarna hade redan startat. En halvtimme efter att vi blivit inskrivna kom han ut. Allt gick bra och jag är så stolt över mig själv för att jag klarade det!
    Å så härligt! Grattis!! Ja ibland bestämmer ju livet åt en, oavsett hur mycket man förberett och planerat
  • Zaarah1984

    Blev lite långt... Ber om ursäkt för det :)

    Ca 22.30 gick vattnet när jag låg hemma i sängen hos mina föräldrar och läste (de var inte hemma) . Fick lite panik och ringde maken och sedan förlossningen i Halmstad som sa till mig att ringa förlossningen i Kristianstad. De i sin tur var jättetrevliga och sa till mig att åka in, fick gå över till grannarna och be dem ta en morgonpromenad med hunden och skrämde nog slag på grannen samtidigt. Maken tog och satte sig i bilen och körde från Halmstad till Kristianstad. Jag körde in till förlossningen på CSK som vägde mig, 92,6 kg. Urinprov och ctg som visade fina hjärtljud på My. Fick träffa en läkare som gjorde en undersökning med ultraljud och tog ett prov som skulle kolla om jag hade någon infektion som man tydligen kan få när vattnet gått. Allting visade bra resultat och My var fixerad vilket innebar att vi fick köra till Halmstad om vi ville och naturligtvis ville vi köra hem, eller ja, till förlossningen i Halmstad i alla fall. 

    Hann knappt lämna Kristianstad innan värkarna började, lätta i början och inga problem att prata igenom dem men när vi kom till Halmstad vid 3-tiden den 16 december så var de kraftigare. BM och usk tog en ny ctg-kurva som visade värkarna och Mys hjärtslag. Jag tyckte värkarna kändes ganska bra i detta läget  men det tyckte inte Rita. De var för korta för att få lustgas så hon undrade om jag ville duscha istället.  Jag duschade men tyckte det var extremt tråkigt, om än skönt, så struntade i det och la mig i sängen igen. Andades igenom en del värkar innan hon kollade hur öppen jag var och då var tappen utplånad och jag öppen 2 cm. Min första tanke var, 2 cm, då är det ju evigheter kvar tills det är dags att föda barn (om jag bara vetat).Hon satte i gång lustgasen men tyckte jag kunde vänta med att använda den? Vänta funkade inte så jag testade men när den var på max och jag fortfarande inte var det minsta yr i huvudet så gav vi upp det. Provade att gå runt i rummet och att få massage men det hjälpte inte heller direkt. Varje gång jag fick en värk fick jag gå på toa för det kändes som att jag behövde bajsa. Jag andades och inväntade tillfället när jag kunde få epidural. BM föreslog att jag skulle bada så efter 20 minuter låg jag i badet. Hade djävulska värkar och bm sa att jag kunde få epidural när de bytt personal så detta måste ha varit vid 7-tiden ungefär. 

    När jag låg där i badet kände jag helt plötsligt att jag måste gå på toa, nu! Fick hjälp upp ur badet av maken och in på toa sprang jag, okej inte riktigt. Kändes som att jag behövde bajsa men ändå inte så skrek att maken skulle komma in där och larma personalen, såg att det kommit blod i toastolen och fick total panik. Andningen helt bortglömd. Usk hjälpte mig till sängen och sa till mig att andas, svårt kan jag säga och så kom BM in och den nya personalen. Helt underbara! De kollade mig och jag var öppen 10 cm och det var dags för förlossning på riktigt vilket innebar att jag kunde vinka adjö åt epidural och annan smärtlindring.Det värsta var att jag  inte fick krysta, jag skulle andas mig igenom så många värkar som möjligt, fy fan säger jag bara, det är inte helt enkelt. Var ingen lugn andhämtning där utan kort in och ut med luft och riktig panik, tänkte att detta fixar jag aldrig. Tror jag hade 5-6 värkar innan de frågade hur jag ville föda och jag sa att jag inte visste. Brydde mig inte så länge jag fick ut ungen. BM tipsade om att jag skulle lägga mig på sidan så gjorde det. Usk höll i mitt ben, maken höll mig i handen och så andades jag igenom 3 värkar till ungefär innan BM sa till mig att jag måste krysta för att få ut bebisen? Funkar tydligen inte att bara andas. Usk berättade hur jag skulle hålla andan och trycka på och så gjorde jag det. Jag trodde det var typ 4-5 krystvärkar innan My var ute men enligt journalen var det tydligen bara en, EN! Någon stans där mitt i undrade de om jag ville känna på huvudet och det gjorde jag, mycket märkligt. Kan säga att det sved satan när My skulle ut men var definitivt inte värre än värkarbetet innan jag var öppen eller de panikvärkarna jag hade innan jag visste att jag var öppen 10 cm.

    My föddes kl 8.04 den 16 december 2011, 2645 g och 47 cm lång, ca 10 timmar efter att vattnet gått. Massor av hår och en kort navelsträng som maken inte ville klippa. Vi låg och bara myste i några minuter innan de klippte navelsträngen och sedan fick jag trycka ut moderkakan också som var hel och fin, jag som inte är speciellt äckelmagad så hade inga problem med att titta på den. Kändes extremt märkligt att jag fött barn, hade inte speciellt ont och när bm undersökte mig visade det sig att jag hade två revor men inget som behövde sys, tack och lov! Så jag födde barn utan bedövning och utan lustgas, bara andning. En sådan där klämkäck förlossning som jag störde mig på under filmen på föräldrautbildningen.

  • Zaarah1984

    Insåg nu hur gammal tråden var men kanske någon ny som kan ha glädje av den :D

  • oldy
    Zaarah1984 skrev 2013-07-17 07:02:05 följande:

    Insåg nu hur gammal tråden var men kanske någon ny som kan ha glädje av den :D


    Jag blev glad att det äntligen hände nåt här!

    Dags för min första förlossning om ca fyra veckor och har väldigt blandade känslor inför detta. Känns skönt att läsa positiva berättelser, så tack
  • Vilgot o Lillpyret
    oldy skrev 2013-08-08 19:14:40 följande:
    Jag blev glad att det äntligen hände nåt här!

    Dags för min första förlossning om ca fyra veckor och har väldigt blandade känslor inför detta. Känns skönt att läsa positiva berättelser, så tack
    Lycka till! Det kommer gå så bra! Jag var ju jätteorolig innan (fick beviljat snitt) men när man väl var där och krystvärkarna for genom hela kroppen så skedde en mental omställning. Jag kände och tänkte att nu finns det ingen återvändo, nu är det bara att kämpa på och shit, vad duktig jag är på detta! Man blir grymt peppad när det står människor runt omkring en (barnmorska, undersköterska och så min man för min del) som talar om för en hur duktig man är, att man kämpar på så fint och att det hela tiden går framåt. Det är riktigt häftigt! När sedan bebisen ploppar ut och man får upp den på bröstet så stannar allt. Man behöver inte kämpa längre (förutom när moderkakan ska ut) utan nu ligger allt fokus på den nya, lilla människan som ligger där, snuttar på bröstet och ser en i ögonen. Jag rekommenderar verkligen lustgasen, den fick mig att koppla bort smärtan i och med att jag fick fokusera på att hålla i den och andas djupt.
  • jjuliss

    efter att vattnet gått för mig s

  • jjuliss

    Efter att vattnet gått för mig, tog det 5 timmar tills dottern var ute. Och förlossningen skulle jag kunna uppleva pånytt vilken dag som hälst. Min kropp fattade precis hur jag skulle andas och vara och göra. Klart det gjorde ont, men hade nog föreställt mig mycket värre. Krystandet blev jag lite rädd för, men jag trykte på så mycket som jag vågade och ut kom ungen av 13 minuters krystande. Jag sprack heller ingenting.

    Jag tycker att förlossningen var det häftigaste jag varit med om, det var roligt och spännande. Skulle värkligen göra om det :) lycka till

  • oldy
    Vilgot o Lillpyret skrev 2013-08-13 11:19:35 följande:
    Lycka till! Det kommer gå så bra! Jag var ju jätteorolig innan (fick beviljat snitt) men när man väl var där och krystvärkarna for genom hela kroppen så skedde en mental omställning. Jag kände och tänkte att nu finns det ingen återvändo, nu är det bara att kämpa på och shit, vad duktig jag är på detta! Man blir grymt peppad när det står människor runt omkring en (barnmorska, undersköterska och så min man för min del) som talar om för en hur duktig man är, att man kämpar på så fint och att det hela tiden går framåt. Det är riktigt häftigt! När sedan bebisen ploppar ut och man får upp den på bröstet så stannar allt. Man behöver inte kämpa längre (förutom när moderkakan ska ut) utan nu ligger allt fokus på den nya, lilla människan som ligger där, snuttar på bröstet och ser en i ögonen. Jag rekommenderar verkligen lustgasen, den fick mig att koppla bort smärtan i och med att jag fick fokusera på att hålla i den och andas djupt.
    Innan jag blev gravid har jag alltid fruktat förlossningen. Men sen jag plussade har jag faktiskt varit rätt så lugn, eller normalt nervös inför det hela  
    Igår var jag på förlossningen pga blödning, och herregud så omhändertagen man blir! Jag är jättepeppad nu och ser fram emot att föda mitt barn!  
  • Felinne
    oldy skrev 2013-08-13 14:13:56 följande:
    Innan jag blev gravid har jag alltid fruktat förlossningen. Men sen jag plussade har jag faktiskt varit rätt så lugn, eller normalt nervös inför det hela smile1.gif  
    Igår var jag på förlossningen pga blödning, och herregud så omhändertagen man blir! Jag är jättepeppad nu och ser fram emot att föda mitt barn!  
    Jag känner faktiskt likadant. Före graviditeten var jag mycket mer orolig men nu känns det liksom ganska lugnt. Såklart blir jag nervös när jag tänker på det men det känns inte allt lika jobbigt
  • oldy
    Felinne skrev 2013-08-13 15:13:40 följande:
    Jag känner faktiskt likadant. Före graviditeten var jag mycket mer orolig men nu känns det liksom ganska lugnt. Såklart blir jag nervös när jag tänker på det men det känns inte allt lika jobbigt
    Härligt

    Alla gör ju det så då ska vi nog också fixa det! (Ont lär det göra men tänk vilken belöning man får!)
Svar på tråden Dela med er: POSITIVA förlossningsupplevelser!