Förstagångsföräldrar som klagar på lite sömn...

Man ställer ju ofta in sig utifrån sin situation. Är man van vid att få sova åtta timmar ostört är det klart att det är jobbigt att vara uppe ett dygn. Jag har två barn (2,4) jobbar heltid och pendlar nästan tre h/dag och även om jag är trött som f-n ibland, så är det självklart att jag sköter om mig själv och mina barn, men jag har även vänner utan barn som jobbar deltid och är så trötta att de bara sover vissa helger. Som sagt, man ställer in sig och det tar ett tag ;)

Jag blir lite upprörd faktiskt. HUR ska man kunna "veta vad det innebär i längden att vara förälder" när man är på BB första gången? Det är inte en kunskap man kan läsa sig till eller något man kan förbereda sig på. Det borde man veta om man jobbar med nyblivna familjer. 

Ang att TS borde fundera på att byar jobb: blir ni aldrig trötta på personer ni möter på jobbet? Givetvis visar man ju inte detta men man måste få ur sig sin frustration någon stans. Själv blir jag gaaalen på patienter med sömnproblem som sover på dagtid, äter massor med sötsaker, dricker hinkvis med energidryck och ALDRIG rör på sig. Givetvis säger jag inte detta till pat men jag undervisar och förklarar hur kroppen funkar. I personalrummet och vid handledning kommer frustrationer av olika slag ofta fram.

Är det värre med förstagångsföräldrar som klagar? Det fattar jag inte isåfall... Jag har en bekant med tre barn som endast tjatar om sömn och hur trött hon är hela tiden, det har jag faktiskt tröttnat lite på!

Jag lär ju vara en av de som klagar på bb, för jag har inte sovit en hel natt sen jag blev gravid, o nu i slutet är det ännu värre, 2 timmar här, 3 timmar där osv.. Jag är redan trött på att vara trött hela jävla tiden... Men man får stå ut tills bebis får sina rutiner... Så ni som är på bb den dagen jag föder, förlåt för att jag gnäller... Hahahaha

Usch vad jag avskyr människor som inte låter folk klaga. Jag var litegrann så när bag var yngre men min mamma tog tack och lov bort den sidan ur mig. Har haft extremt mycket skador och när min mamma en gång klagade på träningsvärk så kontrade jag med något som var mycket värre. Då sa hon helt enkelt till mig att jag kan inte utgå från mig själv, andra människor som har mindre ont måste också få klaga och jag ska banne mig ha förståelse för att även om det är en småsak för mig så är det något som är jobbigt för den som beklagar sig.

Tror inte man tänker så långt som att man kommer få sömnproblem med den nya lilla bebisen. Allt man kan fokusera på är ju förlossningen. Ganska bra det med egentligen, bättre att ta en sak i taget :)

Men visst jag kan förstå TS vad hon menar. Det är verkligen ALLA typer av människor som får barn. En del pappor kanske lever kvar i det gamla att det är kvinnorna som ska ha hand om all skötsel och det kan ju bli problem om kvinnan inte alls är med på det spåret, eller tex ligger nysnittad. Då är det bra att TS säger till faktiskt!

Jag har nog blivit för gammal för FL, tror jag. Alla intressanta debattinlägg och svar som man kunde få förr (både positiva och negativa) har bytts ut mot: - Åh, varför startar du den här tråden för.... -Starta en tråd om det HÄR istället. -Skyll dig själv... -Byt jobb...... osv osv. 

Alltså, vilka trista typer ni är!!! Förstår ni inte det själva??  OM ni inte har nåt vettigt att svara förutom att jag borde byta jobb och inte tycka som jag gör och att jag är typ dum i huvudet- låt bli att svara då!

Förresten kan jag lova er att jag är en av de ödmjukaste på min arbetsplats, även i fikarummet där andra bara konstaterar att vissa föräldrapar "inte är kloka i skallen" en kort stund efter att de stått med huvudet på sne inne på rummet hos dem..

hur kan man ha så lite förståelse för vilken anspänningen förlossningen är -även för papporna?
tycker inte alls det är konstigt att man är trött efter en sån omvälvande upplevelse, skulle snarare tycka det var konstigt om man inte var det. 

 

Får man bara skriva i din tråd om man håller med dig ts?
Det låter lite så på dig.

Jag har två barn båda är vuxna idag, jag vet hur mycket jobb det krävs för att fostra ett barn och att förlossningen bara är början.
Men har du verkligen så dåligt minne och så dålig inlevelseförmåga att du inte kan sätta dig in i hur det känns nr hela livet vänder, som det ju gör med första barnet och man just gått igenom en kanske lång, smärtsam och lite läskig förlossning.
Nog kan man förstå och ha empati för att det är två nyblivna, lyckliga men trötta föräldrar.

Jisses efter min första förlossning tyckte jag att jag var klar, jag hade varit duktig hela graviditeten och skött mig exemplariskt, jag hade fött ett barn, nu ville jag ha semester en vecka eller så, innan jag hoppade på jobbet som mamma, det kändes verkligen så där första kvällen, som att jag var inte redo för det här, men det är klart man klarar det, och man växer in i det. 
Man utvecklas tillsammans med barnet.

Döm inte andra för att dom ännu inte upplevt det du har, det kommer dom att göra och dom kommer klara det lika bra som du gjort.
Och sålänge du har större erfarenhet och större kunskap använd då den för att stötta inte för att klandra andra som inte kan lika bra som du, det gör dig till en större människa.