Hur löser du dessa situationer?

Jag brukar också säga att det inte spelar så stor roll (med leksaker) eftersom vi har saker tillsammans i den här familjen. 

Barnen har på något vis lyckats bli barn med empati och brukar anstränga sig för att den andra ska blir glad. "Okej, du får ta före mig" "Vi kan dela på godiset" OBS OBS OBS, så där låter det inte alltid, men oväntat ofta iallafall :) 

Jag tänker som så att ibland kan det ena barnet behöva det mer än det andra. Antar att jag skapar rättvisa i långa loppet då.

En blandning. Tex om de får olika mycket glass eller godis så rättar jag till det med en gång. Välja film skulle jag nog se till att hålla koll så att det blev varannan gång. Presenter blir ju på respektive födelsedag och om jag handlar kläder till den ena så behöver inte det betyda att den andra får, behoven styr. Och ibland när jag blir less på tjatet så säger jag helt enkelt att livet inte är rättvist och det är ingenting man kan tjata eller gråta sig till att vara heller. Men det säger jag bara om det är så att jag faktiskt inte kan eller tycker att man ska göra något åt situationen.

Något jag på ett vis kan se som orättvist är om syskonet får presenter på det andra barnets födelsedag. Man firar ju faktiskt den som fyller år! Ska det andra barnet också få presenter är det ju orättvist mot den som fyller år, det förminskar ju det barnets födelsedag. Jag tror det är viktigt att barn får lära sig tidigt att allt inte är rättvist (på en gång). Jag har bekanta som uppfostrat sina barn som i alternativ ett och de barnen kan inte gå på ett kalas utan att ställa till en scen för att de inte också får presenter.

Både och. Vissa saker går att dela jämt och då gör vi det. I andra situationer går det inte och dessutom tror jag, som många andra, att det är bra för barnen att lära sig att livet inte alltid är 100% rättvist. Äldsta barnet, som är 7 år, är just nu inne i en perriod där allt ska vara 100% rättvist. Så länge det gynnar honom i alla fall. Antar att det är en utvecklingsfas att vara självisk, men det innebär dock inte att vi ger efter. Han blir ofta tjurig och tvär för att han tycker att lillasyster fått mer och har svårt att se han kanske fick mer förra gången eller kommer att få det nästa gång. Men jag räknar med att han mognar med tiden och att detta går över.

Rättvisa i långa loppet. Om syskonen var lika gamla, skulle jag kanske göra annorlunda, men med en åldersskillnad så kan man alltid peka på den.

"Den som är längst får sitta fram!"
"Han är större och har en större mage!"

Sedan köper de oftast logiska argument som

"Det rummet har de äldsta tapeterna och behöver nya tapeter mest"
"Alla fyller år en gång om året. När du fyller år är det din tur att få presenter"

Mestadels handlar det om att skapa rättvisa i det långa loppet.

Just när det gäller film, så får barnen oftast välja varannan gång. De är bättre än jag på att hålla reda på vems tur det är att välja. När det gäller att sitta i framsätet så dröjer det mååååånga år innan vi behöver ha den diskussionen (barnen är 3 år och 6 år). 

När de var små var det mer rättvisa i stunden. Det kändes omöjligt att diskutera begrepp som "nästa vecka" när barnen var 3-4 år. Efter hand blev det mer rättvisa i längden som gällde, och från tonåren och uppåt har de fått lösa det själva .

Alt 1, jag tycker det är viktigt med rättvisa. Ibland fick de lösa det själva om det var detaljer som jag inte hade koll på. Nu som tonåringar har de tex ett system för att turas om att sitta i framsätet och bråkar aldrig.

Jag blev lite ställd av frågan och fick gå och prata med mina barn, 10 och 11 år gamla. När det gäller en del saker är rättvisa en självklar utgångspunkt, vi köper julklappar i samma mängd och för ungefär samma peng, de får lika mycket i månadspeng t ex, men vi har ofta situationer hemma som man skulle kunna betrakta som orättvisa. Den ena äter inte upp allt påskgodis på en gång, utan har kvar under veckan som följer medan den andra inget har. Den ena vill ha pistagenötter som lördagsgodis medan den andra vill ha klassiskt smågodis. Den ena hade sönder sin mobiltelefon och får nöja sig med en äldre modell medan den andra har kvar sin touchmobil, osv. Filmer väljer de tillsammans, kan de inte komma överrens hittar de på något annat. TV-spel (som är tillåtet om man varit ute tillräckligt länge) sätter de ibland timer när de spelar, om de vill spela olika spel - men oftast inte, de byter efter en stund utan att bråka om saken. Att köpa presenter till det barn som inte fyller år skulle aldrig falla oss in.

Rättvisa har aldrig varit ett bekymmer, har aldrig skapat svartsjuka eller klagomål. Det är över huvud taget inget jag funderar över, så när jag läste TS gick jag och pratade med killarna, frågade vad som är rättvist, vad rättvisa är. Min yngsta sa att 'det blir ju alltid olika' och min äldsta sa 'rättvist är det när alla får det de behöver'.

Jag gillar mina ungar :)

Rättvist i långa loppet. Jag tycker inte vi ska slå knut på oss för att det ska vara exakt lika. Huvudsaken inte ett barn favoriseras varje gång, då kan det ju bli tokigt. Mina barn är 1,5 respektive 5,5 år och det är klart att de har olika behov. Det går inte att ge dem likadant hela tiden eller köpa samma saker. Lillebror får ju faktiskt mindre nytt än storebror både vad det gäller leksaker och kläder. Helt enkelt för att vi har så mycket redan som han kan ärva och det är rent slöseri att köpa nytt åt honom då. Livet är ju inte alltid helt rättvist heller och det är ganska bra att barnen lär sig det tycker jag även om de ibland kan bli ledsna just för stunden.