orkar man va gravid när man har en liten under ett år?? orolig och tvivlar! råd?

Ts: det beror väl på hur du är som person! :) har 16 mån mellan mina två första och får 15 mån mellan 2 och 3... 2 år och 8 mån mellan 1 och 3...

Visst det är tufft vissa ggr men på det stora hela helt underbart. Bara för 2,5 v sen började min äldsta sova hela nätter och hon är 2,5 idag.

Är beräknad till midsommar så min yngsta är bara 13 mån.

Nej, jag drar inte slutsatsen att allt går bra. Jag råder inte ts till någonting. Jag talar om för ts att det mycket väl kan gå bra oavsett åldersskillnad OM man själv vill ha barn och att att du drar märkliga slutsatser. Om du tycker att det är insnöat så är det en fri att tycka det. Att du inte kan möta argument ger inte mig allvarliga problem .

 

Tack läst alla era svar... lutar mycket åt att redan nästa månad försöka igen..vill ha dom tätt och jag hade själv önskat mig ett syskon tätt. Skiljer sex år mellan oss o vi umgås aldrig.

Jag hoppas verkligen att det blir bra!! Och att fördelarna o glädjen med två småttingar väger över det jobbiga som ni säger då fåt man önska att barnen blir lugna barn alltid enklast förstås. Synd man inte kan bestämma att man får det så..blir som det blir

Jag är gravid nu i v.12 och har en bebis på 6 månader. Alltså kommer det skilja prick ett år mellan dem (bf samma dag).

Graviditeten i kombination med bebis har hittills varit lite jobbig ur det avseendet att jag inte kan sova när jag känner för det. Jag har varit extremt trött den här första trimestern men det börjar bli lite bättre. Förutom det har det funkat hur bra som helst. Jag ser fram emot två täta barn. Självklart har vi räknat med några år av sömnlösa nätter och trots mm, men det skulle vi haft med ett barn oxå resonerade vi. Känns lite som att man är så i rutin när det kommer till blöjbyte, sömnrutiner, matning mm så varför inte köra på :)

Gör det som känns rätt för dig, men första graviditeten var väldigt mycket lyxigare när man bara hade sig själv att tänka på. Iaf för min del :)

Lycka till

Men bara sig själv att tänka på.....ja, så är det ju bara med första barnet oavsett åldersskillnad. Jag väntar ju trean nu och lång åldersskillnad den här gången. Jag jobbar heltid (kommer att göra det till en vecka innan BF) och ska övrig tid vara pigg och glad mamma till aktiv 4- och 5-åring . 

Ja det var det jag menade att under första graviditeten har man bara sig själv att tänka på. Under resterande graviditeter lär man ju ha barn att ta hand om på ett eller annat sätt

Jag vill ha fler svar att läsa. Måste bli mer övertygad om allt det positiva...varför är det bra med just två små tätt?? Alla säger för att de leker så bra ihop och har sån glädje av varandra. Jaha mer?'? Är det på något vis smidigare för oss att ha tätt?

Blir de mer oberoende av att klänga på föräldrarna o leka då kanske? eftersom de då har en lekkamrat som gillar samma

Alltså jag hade inte velat ha toktätt men vi har 23 månader mellan barnen, det är perfekt. Äldsta (som ändå varit väldigt sen på en del grejor) kunde ju då gå att kommunicera hyfsat med, hon var ju motoriskt inte bebis längre osv. Jag hade dåligt samvete nog ändå för den äldsta när vi kom hem med lillebror att jag är glad att hon inte var yngre. Jag insåg ju nu när andra barnet var i samma ålder vad otroligt liten man fortfarande är när man är två år.

Sen tycker jag det var perfekt att bli gravid precis när jag började jobba igen och maken var föräldraledig. Det hade varit riktigt tufft att vara hemma med en ettåring och vara nygravid och trött.

Nej, min upplevelse är inte att det är smidigare för mig som förälder att ha barn tätt. Den stora fördelen är just barnens närhet till varandra. Våra har en fantastisk trygghet av varandra och alltid någon som finns där för dem i vått och torrt.  Leka bra tillsammans, det tar ju ett tag innan det blir så med. Mycket konflikthantering när de är riktigt små. Det blir man bra på med all träning . Jag har två jätteolika barn. De gillar inte samma saker. Självklart leker de tillsammans med mycket, men de vill också olika saker. En annan fördel är att vi har kunnat ha dem hemma länge och kunnat skola in sent med korta dagar. 

Det smidiga för oss föräldrar tycker jag är att man kortar ner det kämpiga som kommer med småbarnsåren som tex jobbiga nätter, man är redan inne i småbarnsåren och vi tyckte att det var lika bra att köra på innan man börjar bli för bekväm så att säga. Sedan underlättar det mycket vid semestrar och utflykter och helgaktiviteter tex när barnen är inne i liknande ålder och kan ha roligt av samma saker/aktiviteter. Det är exempelt som vi tycker har varit positivt med tätt mellan barnen.

Tack....blir glad för fler svar av er med flera små nära i ålder. Hinner man med två små samtidigt? Klänger de mindre på dig som förälder när de gillar samma lekar? Det skulle ju va en positiv sak isåfall men e det så?? De aktiverar lixom varandra?? E det nåt annat som är jobbigt och fler saker som är bra med två små tätt?

Är det jobbigt att ha en bebis och en 1,5 års barn? Nej, inte lätt men inte heller jobbigt utom när alla är sjuka.

Jobbigare att ha en 9 månaders och en nästan 2åring. INGEN stannar där man ställer/lägger dem... ;)

 

Har 15 månader mellan mina tjejer men tvåan är bara tre veckor så jag kan väl mest svara på under hur det har varit under graviditeten. Hade en lätt grav men mot slutet blev det såklart ganska tufft, ettan började gå när jag var i 7mån men det blir ju ändå att man behöver bära en del. Kunde även känna att hon blev lite understimulerad sista tiden när jag var tjock och trött. Något som var positivt både under grav och nu är att ettan fortfarande sover på dagen så då brukar vi gå och lägga oss tillsammans.
Sen tvåan kom har det gått över förväntan. Ettan drogs med i gråt dom första dagarna och tyckte det var konstigt och ville gärna vara med när tvåan skulle äta (vilket hon såklart får). Nu leker ettan oftast i närheten när tvåan äter, hon tittar mycket på sin lillasyster, pekar ut kroppsdelar och klappar henne. Vi passar på att leka och gosa nät tvåan sover, eller så är hon med i min famn eller på filt på golvet.
Ettan sover hela nätter, tvåan sover hittills bra, så på så sätt har nätterna funkat bra. 

Håller med där. Vi har visserligen drygt två år mellan barnen, men storasyster har antagligen autism och ligger efter en del i utvecklingen. Inte motorsikt visserligen, men skillnaden på "kan inte gå och behöver bäras" och "kan gå men förstår inte varför mamma inte kan bära och behöver ofta lyftas bort ur situationer" är inte så stor

Under graviditeten, i synnerhet på slutet mitt i vintern, var det ganska jobbigt. Min man var ett stort stöd som tur är, och hade möjlighet att ta en hel del lämningar/hämtningar på dagis och liknande samt vara hemma mycket. Om ert äldre barn inte har börjat dagis än när den lilla kommer, så kan det vara värt att låta maken vara föräldraledig så mycket som möjligt under graviditeten, jobbet är antagligen (beroende på jobb) mindre ansträngande

Första året med den lilla har gått relativt bra, även om det varit ganska tungt med den stora och den lilla tyvärr fått "bara hänga med" på ganska mycket. Det är sedan den lilla lärde sig gå och blivit större som det har börjat bli jobbigare, just i och med att båda drar åt varsitt håll och ingendera lyssnar på muntliga uppmaningar. Så det är ganska tungt att vara hemma med båda, man kan t.ex. inte gå ut själv med dem för att leka, utan man måste vara två vuxna då. Så det blir att vi gör saker i helgerna och så går stora på dagis tre dagar i veckan och kan röja runt medan den lilla kan få lite egentid med den förälder som är hemma.

Det blir också en del jobbiga kompromisser, som inte är riktigt rätt mot någondera, som att lillan måste vara fastspänd i vagnen när den stora lämnas/hämtas på dagis, trots att hon skulle vilja gå själv, och egentligen har lika stor "rätt" att göra det som storasyster. Men ur ett säkerhetsperspektiv så måste någon av dem vara fastspänd, eftersom det inte går att springa efter båda samtidigt åt olika håll, och då blir det oftast den lilla, eftersom hon är sämre på att ta sig loss ur vagnsselen än den stora.

Men eftersom era barn (förhoppningsvis) inte har några funktionshinder eller utvecklingsförseningar, så borde dom ju växa förbi "springa åt alla håll" stadiet ganska fort.

Sömnen kan också vara ett jobbigt kapitel, försök se till att båda föräldrar får åtminstone en relativt ostörd natt (och sovmorgon) per vecka. T.ex. genom att ta en natt var i helgerna.

Men det finns helt klart en känsla av skuld för att det är svårt att hinna ge båda barnen vad dom behöver, när båda behöver mycket tid, uppmärksamhet och fysisk närvaro.

Men sen har ni ju fördelen av att det hela går över ganska fort (om ni inte ska skaffa ännu fler barn alltså ). Och att barnen förhoppningsvis har mycket glädje av att leka med varann och kan dela på mycket. Gullighetsfaktorn när den lilla gallskriker och den stora faktiskt märker att "Pisa lessen" och tar sin egen napp ur munnen och ger den till lillasyster, är svårslagen