Hamnar konstant i konflikt med min dotter!

Min spontana tanke när jag läste detta var att barn i en viss ålder bör få lära sig att även föräldrar vill/måste få vara ifred ibland, precis som även barn kan vilja vara det.  Vad ts kan göra är att hon känner att inte orkar med dotterns klängande säga till henne att "mamma är trött och måste få vila, men efter jag vilat/ x tid så kan vi göra y sak tillsammans". På detta sätt kan ts i alla fall i en viss mån få den vila hon behöver samtidigt som dottern blir bekräftad. En annan lösning är att hitta alternativ till det dottern vill göra. T ex  dottern vill leka med ts, ts orkar för tillfället inte med aktiva lekar men säger åt dottern att hon kan leka en lugnare lek med dottern. Om dottern vill bli buren men ts inte orkar bära henne för tillfället, föreslå andra sätt där dottern kan få närkontakt med ts utan att bli buren.

Kan du förekomma henne? Det har fungerat med mina barn när de har varit klängiga, om jag i några dagar har varit snabb på att initiera kontakt, föreslå lek innan de gör det etc så har det lugnat ner sig. Det är ju roligare när man blir inbjuden till lek och umgänge än när man måste tjata, både för barn och vuxna. 

Jag förstår om du blir frustrerad, jag hade blivit helt knäpp, jag tycker klängighet är jobbigt och jag hade ÖVERJÄVLIGA gravidhormoner. Och sex år mellan barnen  

Tack för era svar! 

Fanny b: Ja, jag tycker också att det är viktigt att hon förstår att jag har gränser som hon inte bara kan kliva över hur som helst. När jag var gravid förra gången respekterade hon det jag sa (att jag inte kunde bära henne, att hon i slutet inte kunde sitta i knät osv) men den här gången ignorerar hon det totalt. Det verkar mer trigga igång henne när jag förklarar att jag får ont, är trött osv. Jag försöker visa på alternativ och förklara att om hon kan vänta en stund så kan vi göra något tillsammans senare. Detta har alltid fungerat innan och hon är väldigt verbal och har tidigare varit lätt att resonera med. Nu är det som att all sån förmåga bara är helt bortblåst! 

Tygtiiger: Jag tror det är en bra idé att försöka förekomma, när jag gör det (läs: när jag orkar :)) så funkar allt mycket bättre. Idag till exempel föreslog jag meddetsamma hon kom hem från fsk att vi skulle läsa lite tillsammans (något hon älskar) och det ledde till en nöjd tjej en bra stund därefter. Sen blir det ju ändå alltid någon konfikt, men idag kändes det som att jag kunde hantera dem bättre i alla fall. Problemet är ju det där med orken, att orka vara pedagogisk och hela tiden ligga steget före när jag helst av allt bara vill ligga i sängen hela dagarna! Men men, bara några veckor kvar i denna otympliga kropp nu :)

Har inga råd att ge.

Du är dock inte ensam.

Har en snart 4-åring som har sin morfars tjurskallighet och hans humör.

I perioder blir det outhärdligt.

Helgen spenderades med sparkar och slag på mina armar när jag inte lydde hennes minsta vink och det var sammanlagt en timme om dagen som hon var lugn.

Resten av tiden bestod av bråk, skrik, gråt och hemska utbrott.

Folk ute säger att "Men så söööt och RAR hon ser ut!"

Yeah right, tänker jag ^^'

Mitt råd; Prata lugnt och mycket.

Och stå ut.

MikuAndSaraLi: Tack för att du delar med dig, känns skönt att höra att man inte är ensam! :) Jag känner igen det där med att alla andra tycker att hon är så lugn och rar. På fsk tycker de att hon är en stor tillgång i barngruppen för att hon är så rejäl, omtänksam och redig. Ibland känns det som att de pratar om ett helt annat barn. Men det är skönt att det är åt det hållet i alla fall :) Nu är farmor och farfar här i dagarna två så nu blir det mycket aktivitet och mycket mindre konflikter - skönt!

En fråga bara (ingen kritik alls) som jag är nyfiken på.

Ni som är AP föräldrar: Hur ser ni på att skaffa flera barn tätt inpå varandra? Man kan ju inte ge flera småbarn samma närhet och uppmärksamhet som man kan med ett litet barn. Ju fler barn, desto mindre AP blir det väl? Som sagt, det är ingen kritik utan bara ren nyfikenhet från min sida. Hur ser ni på det?

Förlåt, jag är trött.

AP?

Attatchment Parenting. Jag trodde att det var självklart då tråden ligger i den delen av forumet. Förlåt!

Vi har tätt mellan våra första pojkar - kommer att bli längre nu till trean - men jag har inte upplevt någon konflikt vad gäller närhets-biten. Jag upplever inte att vi har behövt kompromissa vad gäller det. Däremot så har de självklart på ett annat sätt tidigt fått erfarenheten av att inte vara den enda som står i centrum och att man kan få vänta och visa andra hänsyn (man kan mot sin vilja bli inburen när man vill fortsätta att gunga för att brorsan är bajsnödig exempelvis).....men det är ju inte o-AP:igt. Varför skulle man knyta an till sina barn mindre/sämre för att man har mer än ett litet barn? Ja, att ha fyrlingar, femlingar eller sexlingar kan nog skapa en känsla av otillräcklighet. Jag hade nog.....gått under .

 

Jag anser mig vara en AP-förälder, men kan ju bara tala utifrån hur jag själv resonerar. Om jag hade fått/kunnat välja helt så hade jag inte skaffat barn igen så här tätt inpå vårt förra. Vår kommande bebis kom till trots insatt kopparspiral och var alltså väldigt oplanerad. Vår (väldigt lösa) plan var att om vi ens skulle ha ett tredje barn skulle vi vänta tills vår tvåa var 3-4 år, men det gick ju som det gick med det :) 

Anledningen till att vi egentligen ville vänta var väl just det som du frågade om - att åtminstone vi kände att det skulle vara svårare att räcka till för flera små barn samtidigt. Jag har haft en hel del oro kring detta under min graviditet och har fortfarande lite ångest över hur det ska bli för våra stora barn när bebisen kommer. Men jag inbillar mig också att den förmåga till inkännande och den medvetenhet om hur man som förälder påverkar sina barn som jag tänker kännetecknar AP-tänket kommer att hjälpa oss att ta oss igenom detta på ett okej sätt. Nu krånglade jag in mig lite, men hoppas du förstår vad jag menar :)