Graviditetshormoner - myt eller verklighet

Men... det är ju inget vi behöver sitta och spekulera kring direkt. Det är ju fakta att kvinnokroppen producerar hiskeliga mängder hormoner under en graviditet. Det påverkar oss till olika grad men att de finns där och kan ställa till saker är väl inget som lite tyckande kan förändra? Själv blev jag ovanligt snäll och foglig första graviditeten och denna gång trött.... trött..... trött!

Jag läste en tjafstråd där en kvinna blivit dumpad snart efter förlossningen och gör livet svårt för pappan och flera kvinnor har nämnt hormoner och flera män har sagt att det är en usel ursäkt och då undrar jag hur folk generellt ser på det. Jag kan förstå att män har svårt att förstå hur hormoner kan ändra ens beteende, men de borde ju se själva att det händer. Jag märkte själv av en personlighetsförändring his mig när jag var gravid men jag vet inte om alla gör det. Därav frågan

Påverkades mycket av hormoner, men för min del satte det sig inte särskilt mycket i humöret. Graviditetshormonerna har gjort mig trött och gett mig dålig aptit - utom på något särskilt då som varit extra supergott (cravings). Amningshormonerna har gjort mig pigg och ovanligt frisk. Aldrig en förkylning eller huvudvärk!

Mina hormoner har gjort mig personlighetsförändrad denna graviditet och jag saknar mitt vanliga jag. Det är klart det inte är någon myt, det kan vi väl vara överens om. Däremot förstår jag att det är svårt att vara partner och inte känna av dessa förändringar men plötsligt få en helt annorlunda flickvän/fru och dessutom förväntas hantera det bra och stötta henne. Jag har konstant dåligt samvete mot min man nu för tiden, och då tar jag inte ens ut det på honom mer än indirekt eftersom jag bara vill sova eller ligga och gråta av oklar anledning.

Någon myt är det knappast. Men hur man påverkas är ju individuellt. Vissa är oerhört känsliga, andra mindre.
Själv har jag inte påverkats över huvud taget vad gäller humöret, varken av graviditet eller amning. Och jag känner inte heller av PMS. Jag har aldrig fattat vad andra kvinnor pratar om när de hänvisar till PMS eller gravidhormoner...
Men existerar gör det ju såklart.

Det klart man påverkas av hormonerna! Förstår inte hur man kan tro att det är en myt. Sen finns det ju ingen anledning att vara elak eller otrevlig för att man har massa hormoner men ibland händer det ändå och då får man be om ursäkt. 

När jag födde min dotter var jag i en bubbla de första veckorna var överlycklig och vettskrämd om vart annat. Jag grät nästan varje dag av lycka eller ledsamhet. Mycket mycket känslor.
Nu fem månader senare har jag fortfarande massa hormoner men inte lika starka som innan. Men jag kan inte se våldsamma filmer. Jag kan fortfarande börja gråta för att jag är så lycklig med mera.

När jag får min mens är jag otroligt påverkad av hormoner. Lusten försvinner jag blir nästintill helt känslokall blir lätt sur och överdriver ofta. Blir även glömsk och fumlig.  

Mannen blir förövrigt också påverkad av hormoner vid födseln. Men dom får bara dom lyckliga hormonerna. Lyllos dom! 

Tyckte inte jag påverkades alls, det tyckte inte min sambo heller. Frågade honom aldrig, utan det var han själv som tog upp det i slutet av graviditeten. Alla hans kompisar hade tydligen sagt att "Nu du! Vänta bara!" och han sa att han gick och väntade på att det skulle ta fart men det kom aldrig. Jag var precis som vanligt.
Första veckan med bebisen var jag kanske lite lipig men det var nog pga av extrem sömnbrist och trötthet.  

Självklart är graviditetshormoner en myt. PMS är också en myt.

 

Jag är väldigt känslig för hormoner och har varit ett monster i perioder. Ett snällt monster med kort stubin.

Alltså, hur många som än röstar här så kan vi  ändå inte på det sättet avgöra om det är sant eller inte.

Men naturligtvis är det sant. Dock upplever jag att de som inte är lika känsliga för hormonförändringar, och alltså själva inte känt någon skillnad, gärna tror att det inte existerar bara för att de inte upplevt det. Samma med tex PMS.

Jag är väldigt känslig för hormoner - blir deprimerad av p-piller, väldigt känslig och gråtmild som gravid och har ofta PMSnedstämdhet. Det sistnämnda är väldigt uppenbart, för jag glömmer alltid bort det. Går alltså inte och tänker att snart får jag PMS utan glömmer bort det mellan gångerna  När jag sen i två dagar varit oförklarligt på dåligt humör, helt utan anledning så kommer jag alltid tillslut på att jag ska ha mens om nån dag.

OBSOBSOBS innan nån blir arg, jag tror inte att det är en stor del av de som inte känner något som tror att det inte finns, men jag har sett att det finns en sån trend.

Gravidhormoner pacificerar mig totalt . Blir som en kossa som är nöjd o glad bara hon får tugga o äta hela tiden. Blir aldrig arg eller irriterad. Är jag är gravid. Maken älskar det o önskar att jag alltid skulle vara gravid:)

Så mycket bättre: känner också igen det. Hade en väninna som var gravid och liksom jag inte kände av hormonerna. När hon fick reda på att jag inte eller kände mig påverkad kläckte hon ur sig nått i stil med att det inte är så illa som vissa vill ha det till och att de som blir extra känsliga bara gör sig till för att männen ska bli tvingade att tycka synd om dem

har fött barn och blivit påverkad av hormonerna.

dels så har jag betydligt lättare för att gråta än vanligt ( men inte så att jag gråter för minsta lilla) sen tycker sambon att jag får stabilare humör och längre stubin när jag är gravid  

Det är inte ens en fråga om hormoner påverkar humöret. Som man bör du känna till, givetvis ni kvinnor också - vilken enorm kraft hormoner har på beteendet, personlighet, kommunikationen, minnet, sömnen, matsmältningen, kognitiv förmåga, etc. Det räcker med att du har ett påslag av östrogen/underskott av progesteron för att din verklighetsuppfattning skall vridas några grader.

En sådan obalans stannar inte där, det ger även negativ effekt på bla övriga hormoner, serotonin, dopamin, adrenalin, insulin, testosteron, oxytocin, secretin etc. Det är alltså en hel orkester...

RENT KRASST:

Så att bli gravid, förlossning (postnatal/partum) börja eller sluta med p-piller, dagenefterpiller, få missfall, klimakteriet eller från ÄL till mens (pms/pmdd) påverkar absolut kvinnan, mer eller mindre => personlighetsförändring.

Vi talar om 150 olika symptom med allt från mild depression/depression, ångest, gråtmildhet, insomnia, matsmältningen (som i sin tur påverkar serotonin direkt och även svamp-tillväxten som i sin tur påverkar fler signaler i hjärnan, så enbart Candida räcker för att påverka humöret), irritation, aggression, depersonalisering (att inte känna koppling till jaget), OCD/RelationsOCD (varför är jag med honom? varför fick vi barn? är jag kär? Vill jag ha barnet? Varför hatar jag barnet/hatar jag ens barnet? Är han otrogen? "Jag vill nog ha en mer maskulin man" etc).

Nu blev det här inte superpedagogiskt, jag är heller ingen läkare utan civilekonom. Men det som står ovan stämmer i stora drag och många läkare känner knappt till det så väl. Varför? Det är samma människor som tror det är okej att skriva ut steroider (p-piller) till 14 åringar sedan 50 år tillbaka. Alltså steroider = direkt alternera en kvinnas hela identitet som således i olika grad alltså kan tex påverka preferenser, till och med val av man. För att inte tala om alla hemska bieffekter... Varför tror läkarna så? Är de fellärda eller onda? För vi tittar på "studier", vem finansierar studierna som talar för att p-piller inte alls kan få dig i grov depression/psykos när du går av/på/byter etc? Samma människor som finansierar FDA? Hur konspiratoriskt det än låter: industrin har bara ett syfte, ett enda; vinstmaximering. Om vi så talar cancer eller hormoner. Detta vet säkert alla men den bästa medicinen är den som ger högst lönsamhet, en frisk individ ger inga intäkter.

(Så om du någon gång finner botemedlet till cancer, var säker på att du inte kommer få finansiella medel eller vidare medial uppmärksamhet, tvärtom, du är ganska illa ute om du hotar en industri med en årlig lönsamhet på över 1 miljard dollar bara i Usa)

Så ja, många kvinnor är nog feldiagnostiserade, de är varken bipolära eller ska ta antidepressiva. De ska balansera sina hormoner. Om fler visste detta, framförallt män så hade vi förstått när hon en vecka i månaden/eller under graviditeten eller dagen efter förlossning visar känslokallhet/ej vill bli berörd/kysst/avskyr din lukt och allt annat med dig eller blir irrationell utan dess like. Då kan vi förstå istället för att reagera samtidigt som hon förstår att det är en sjukdom som måste behandlas, på rätt sätt.

Så förstår vi män våra kvinnor och kvinnor sig själva bättre.

Slänger även med en hypotes;

I takt med att allt fler går av p-piller så kommer vi se en markant skillnad i kvinnors beteende, som kommer ge utslag på mäns beteende som i sin tur påverkar hela samhällen. Allt ifrån konsumtion till politiska beslut.

Det kommer också ske en märkbar ökning av skiljsmässor.

Rätta gärna vid fel.

Den mängd östrogen och progesteron en höggravid kvinna utsätts för under en enda dag motsvarar ungefär en årsförbrukning p-piller, så den som kan hälla i sig 365 ppiller nu till lunchen och må som vanligt i eftermiddag får gärna påstå att det där med hormoner bara är trams.

Däremot är hormonerna förstås inte en ursäkt till att bete sig riktigt illa, varesig det gäller testosteronstinna män eller höggravida kvinnor.