Seriöst! De föröljer mej

Ja det stämmer, jag har en god inställning till mina barn för jag älskar dem.

Men stå ut med "vad som helst". Nu tar du i så du spricker. Tänk positivt och se gott i andra i stället. Du kan inte må bra av att vara så bitter. Lycka till!

    

Hm, så jag är otacksam när jag blir trött i öronen över barnens evinnerliga pratande... Och inte har jag en god inställning till dem heller eller? Och är jag också bitter som ber dem vara tysta iblend? Bitter över vad? Att jag fått barn som aldrig slutar prata? Utveckla gärna för du tappar mig helt.

Låter som mina barn i den åldern eller när de fått syskon. De vill visa att de också finns och nu har vi iof gemensamma barn men visst kan öronen trilla av här ibland och man liksom inte hör dom längre fast munnen rör sig hela tiden framför sig. Ibland undrar t.o.m min man hur jag kan koppla bort deras ständiga prat, tjat osv. Ibland reagerar jag t.o.m på att han skäller till på barnen och jag säger åt honom och då blir han arg fast jag inte varken hört honom eller barnen och oftast händer detta i bilen. Sedan har jag även förmågan att lyssna på allihop samtidigt också för den delen och urskilja vad de vill. Men visst det är jobbigt när man inte får en lugn stund inte ens på dass.
Men det är helt normalt.

Kan du inte sätta dem lite i arbete? Min son har diagnos och pratar kontant, om ALLT hela hela tiden, det spelar liksom ingen roll om man ber honom att vara tyst för han kan ändå inte hejda sig, tänker/känner/ser han något måste det diskuteras in i det oändliga.

Vi delar upp det lite, "nu är det lillasystertid och du tar disken, när du är klar så är det storebrortid och då ska vi baka", han har även sina sysslor som han gör härhemma vilket ger litegranna lugn i öronen.

Kan ni planera dagarna lite i förväg och lägga in både tid tillsammans och tid där de gör något på egen hand så dagarna är mer planerade och de vet vad som skall göras?

Tex frukost-hjälpas åt att duka av-stora barnen spelar krocket-bebisen somnar/ni gör något tillsammans tex hjälps åt med lunchen osv? För mig har det underlättat att veta vad som händer och även för honom.

Har inte pappan själv något förslag på aktiviteter och annat de kan göra på egen hand, det handlar ju inte om att frysa ute bonusbarnen utan att få dem att göra något själva samt att man inkluderar tid med även dem. 9 åringar är dessutom ofta noga med att allt skall vara RÄTTVIST vilket man också kan köra på, "Nu vill bebisen ha lite egentid, sedan är det din tur att få det"           

Jag försökte med detta med att passa medans jag lagade mat, men de smög iväg och lämnade bebis ensam, jag blev väldigt förvånad, detta upprepades. de vill att jag ska vara med och leka med bebisen. Annars får de vara med bebisen så mycket de vill, men passa klarar dom inte.

Tack för alla fina förslag, jag kommer att göra mitt bästa och jag känner mej lite peppad nu.

Min mammas förra chef var precis likadan och hon var ändå över 60! Tror ingen nånsin sagt åt henne att hon stör när hon pratar i ett och förföljer folk.

Det löser sig! Men jag förstår dig - ett evigt tjattrande och barn som är som plåster kan driva den mest tålamodiga moder till vansinne :)

Jo, man ska lyssna på sina barn men de behöver lyssna oxå! Dessutom måste de lära sig inse att andra ska ha sin chans att säga, att få be om tystnad mm. Lyssna på barn innebär inte att man inte ska ge dem gränser även i detta!

folk brukar säga att jag borde bli radiopratare....är det en komplimang tro?

Men ts jag tror att om du vänligt säger att du måste gå och göra....(lägg in någon aktivitet här) och att du måste koncentrera dig på det nu. Eftersom du inte vill missa vad han/hon säger så kanske ni kan prata mer sen.

det funkade för mig i alla fall...för det mesta

då visar du ju att du tycker att det som den lille säger är viktigt men att du inte kan koncentrera dig.
typ.

Jag har inte läst alla inlägg, TS och lite nerslag här och var.

Jag vill bara tillägga till kenopenos kloka inlägg att det ÄR helt i sin ordning att även säga till barnen att man behöver vara ifred en stund och att de får vänta.

Jag har sagt till barnen att alla är olika och jag behöver vara ensam några minuter bara för att _jag_ är gjord sån. Poängen med det är att barnen kommer att lära sig visa hänsyn även till vuxna och deras behov och det tycker jag är viktigt, speciellt i dagens samhälle.

Synd att det inte gick bra med barnpassning. Men å andra sidan måste barn växa in i krav och ansvar - ge dem lättare uppgifter - sätt på rolig musik och låt dem dammsuga eller torka golv när det behövs, eller introducera dem i matlagning. De första gångerna blir jobbiga om de inte är vana, men sen går det bättre. 
Stora bonusen kan också bara "försvinna" mitt i uppgiftet - men nu har hon lärt sig efter den ena eller andra brända rätten (hande såklart koll på situationen och det fanns alltid något att ersätta det brända med).
Lycka till! 

Det låter inte helt normalt, nej. De behöver lära sig att leka själva, och fixa grejer som frukost och kläder själva.