En reumatikers berättelse!
Vill gärna skriva om mina erfarenheter kring sjukdomen RA Ledgångsreumatism..(Detta är mina upplevelser och det jag gått och går igenom.)
Jag fick min sjukdom 2008, av en slump..
Hade ont i knäna och svullna fingrar, gick till vårdcentralen eftersom jag hade varit förkyld länge också.
Blev direkt skickad vidare till Reumatolog vården och dom gjorde tester väldigt snabbt.
Domen blev Ra, jag blev självklart förtvivlad och fattade inte så mycket av denna sjukdom vid 20års åldern.
Dock fick jag väldigt ont efter en kort tid efter, när vintern kom och det blev kallt.
Började med MASSOR av mediciner och inget hjälpte direkt, mest för stunden alltså värktabletter i massor.
Tog både sprutform och tabletter även olika drycker som rekommenderades och avstod både från alkohol och rött kött. Man blir lätt desperat eftersom man har så ont och inget hjälper.
Blev sjukskriven från mitt jobb och allt blev mest deppigt och ensamt, även fast man hade familjen som stötta en.
Hade ingen som helst tanke på att bli gravid just då, var och är tillsammans med en man som har ett barn sen innan och jag var ung vid denna tid också.
Jag var sjukskriven i 10 månader lite drygt innan jag började må bättre och fick något stabilare vardag med mediciner träning och samliv.
Jobbade heltid fram och tillbaka med sjukskrivning och levde på mina begränsningar.
Alltså jag har gjort och gör fortfarande bara de kroppen kan göra.
Gå korta promenader och måste nästan planera allt innan med mediciner och välmående.
För drygt 1-1 och ett halv år sen ville jag och min kille försöka skaffa barn och de är inte det lättaste när man har en kronisk sjukdom och äter mycket mediciner.
Gick då till min läkare och vi började planera, DOCK tyckte hon inte att de var någon bra ide eftersom min sjukdom inte var/är stabil.
Slutade med ALLA mina mediciner för att vara "ren" i kroppen och detta var en kamp!
Tungt och ta bort den enda tryggheten man har så man mår okej, alltså värktabletterna.
Självklart var det också så när kroppen mår dåligt är det svårare och bli gravid även till och med att faktiskt ligga med varandra eftersom man har så ont.
Det enda i medicinväg som tillåts i små doser är Kortison, vad min läkare säger...
Det har inte hjälpt mig tyvärr..
Med ungefär 6 månaders kamp om bara få vardagen att fungera och känna någon glädje allt.... ?
Jag hade varit på ärende och jag berättar för min vän att min mens var sen 2 veckor.
Hon frågar; har du testat dig då? Näää svarar jag lugnt och inte så intresserad.
(Eftersom jag var rätt deppig och nertryck av allt de onda så tänkte ja inte positivt om att det kunde vara så att man var gravid).
KÖP ett test sa hon, jag gjorde det och där stod det ett plus.
Idag är jag i vecka 21+5, och kämpar med vardagen.
Är evigt tacksam för detta barn och detta kommer bli mitt enda.
Orkar verkligen inte gå igenom detta igen!
Är sjukskriven nu och försöker bara "njuta" av att det är en bebis i min mage.
Ville bara dela med mig av min gravid berättelse :)
