Hur vet man att man är redo?

Man är nog redo när man känner att man känner sig trygg med sig själv och livet i säg. Och du känner att detta är mannen du vill dela livet med och få hans barn.

hur det blir sen när ni skaffa barn är svårt och säga. Men jag tycker helt klart du ska prata med din partner om det och höra vad han tycker. Han kanske inte är redo.. ni båda måste vara överens och veta att ni finns där för varandra. Graviditeten kan också påverka förhållande både psykisk och fysik. Och det måste ni båda vara beredda på.

Nu har jag ett barn sen innan och väntar mitt andra och är 27år.

Har känns min sambon i över tio år men inte varit ett par alla dessa år. Så vi viste precis var vi hade varandra.

Men snacka med din partner om dina känslor. Mitt råd.

Alltså jag brukar väl tycka att om man måste fråga så är det inte rätt.

Vad gäller att vara säker på relationen så finns det inga tidsramar. Man kan aldrig veta vad som komma skall o där tycker jag aztt man skall lyssna till sitt hjärta.

Jag och min man blev gravida 6 veckor in i vårt förhållande och det kändes rätt i hjärtat o däför valde vi att satsa fullt ut.

Tack för era svar. Vi har pratat en del om det, men först på allvar på senaste tiden. Tanken är väl dock att vänta något halvår och sedan sätta igång. Det är bara att efter att vi börjat prata om det kan jag inte sluta tänka på det. Å ena sidan vill jag bara sätta igång direkt, längtar jättemycket efter ett barn. Å andra sidan är jag en sådan där grubblande typ som överanalyserar saker och är rädd att vi inte är redo eller att det är något fel på förhållandet osv. Just nu känns det dock som en häftig känsla att bara närma sig tanken ordentligt och kunna drömma lite om den tillsammans med min partner. När jag inte överanalyserar, då...

Har också haft dessa tankar. Ville skaffa barn, men alla men kom upp i huvudet hela tiden. Barn va det enda jag tänkte på. Denna orosfas var väldigt intensiv och höll i sig i ca 4 veckor. Nu är minipillren kastade för två veckor sedan och det känns jättebra.

Roligt att höra Humlan! Det är ju ändå ett stort beslut, det får väl ta sin tid. Att man är rädd för det behöver ju inte betyda att det är fel eller att man inte är redo. Ser framemot att bli mer och mer redo de närmaste månaderna :). Idag när vi var på loppis kom min sambo och drog iväg mig till en vagga han tyckte var fin. Vi laddar...

Majsan70, jag håller inte med. Anledningen till det är att när man kommer upp i en viss ålder så måste man ta ett aktivt beslut om hur viktigt det är för en att få barn, pga att man blir mindre och mindre fertil ju äldre man blir. Tror inte det är så smart att bara vänta och vänta för att när man är 39 år komma på att NU är det dags för barn och då upptäcka att det visst inte var så lätt att bara "skaffa" ett. Jag vet att jag vill ha barn och kan inte se framtiden utan en familj, men samtidigt känner jag ingen konkret längtan efter att få det precis nu. 

Jag är i samma situation som dig TS, har fyllt 30, sambo med min stora kärlek men har ännu inte fått någon barnlängtan. De senaste månaderna har jag dock börjat att fantisera lite om hur det skulle vara att få barn, sakta och trevande fantasier. Jag och min sambo har pratat om det tidigare, men då var vi båda överens om att vi ville vänta. Han är 6 år äldre, men som man är ju åldern inte direkt nåt problem.  

Puffar upp en bra tråd. Jag tror att det är naturligt att ifrågasätta både sin egen förmåga och relationen när väldigt stora beslut står på spel, särskilt om man är en grubblare. Hur har det gått TS?

Kul att du puffade på min tråd, Pärla00! Jag kände själv att den var viktig. De flesta trådar här handlar ju annars om längtan att bli gravid eller det jobbiga när det tar tid att bli det. Jag förstår inte att inte fler tvivlar och är livrädda för en så stor förändring!

Vi har båda här landat i det alltmer. Pratar mycket om det och de tvivel jag hade förut på relationen och hela barngrejen är nästan borta. Nu känns det som något som för oss ännu närmare varann och det känns för det mesta väldigt fint. Men jag har verkligen behövt gå och suga på det ett tag! Nu ska vi snart börja försöka på riktigt, kanske till och med den här månaden. Känns bra!! Hur tänker du själv?

Hej Joss! Jodå, är man en grubblare är det lätt att tvivla, jag har tvivlat både på mina känslor och på min förmåga till att bli mamma, allt samtidigt.... Varit jobbigt. Tror att det börjar ebba ut nu, men det har varit rörigt att bestämma sig just för att vi kvinnor inte kan analysera i evigheter utan måste köra på medan åldern är med oss. På det sättet blir det ytterligare en press på en själv och relationen. :) Jo, skönt att man inte är ensam!

Nej precis, det är ovant att ha en sådan sak som biologiska förutsättningar med som faktor när man ska fatta ett beslut! Men skönt att det börjar landa lite för er också nu.

Jag tycker dina tankar tyder på att du börjar bli redo.

Du kan ju aldrig veta om ni kommer hålla ihop för evigt. Däremot borde du nu känns om din man skulle vara en bra far, oavsett om ni är tillsammans eller ej. Det är en bra grund.

Jag har ett svar men nu är ju jag man och vet inte om mitt svar är välkommet men du får blunda annars!

Du vet att du är redo när du inte ställer dig fågan om du är redo eller inte, gäller iallafall det mest betydelsefulla beslut i mitt liv. När jag tvekar för något finns ju tvivel, men när jag med all säkerhet känner inför något att detta är något jag verkligen vill så är jag redo och aldrig har jag ångrat något beslut!

Hoppas du hittar dit, barn är det absolut härligaste man kan ha i sitt liv, någon som alltid älskar en villkorslöst!

Ju mindre man känner sig som ett barn,
desto mer vill man ha ett barn.