Söker lyckliga bonusföräldrar till lite äldre barn

Här var det tomt :( Det kanske är ett svar i sig?
Själv försökte jag mig på "bonusmamma" rollen med mitt ex. Jag kom på att den familjebilden inte fungerade för mig. Idag lever jag med en man utan barn och ser fram emot ett liv i en kärnfamilj istället. Kanske finns det kvinnor som orkar med bonusrollen, även flera år in i förhållandet. Ska bli spännande att följa tråden...

Oj, jag skulle behöva skriva en hel roman! Jag och min sambo har varit tillsammans i 6 år nu och hans barn var 9 och 13 när vi blev ihop. Det har varit en väldigt skumpig färd! Och är fortfarande ibland... Dock så känns det nu att vi har fast mark under fötterna när det skakar. Här är det nog mest min envishet som gjort att vi fortfarande bor ihop. Och att jag har egna vuxna barn och kunnat relatera till tidigare tonårsperioder. 

Det som har varit ställt till det mest här har varit sambons ex. Hon har haft missbruksproblem, som hon inte velat erkänna och det har varit många turer med barn hit och dit. Barnen har ibland kunnat bott där vv, men långa perioder bott hos oss på heltid, men naturligtvis då inte mått helt bra. Hon har pratat en massa strunt om både mig och pappan till barnen och dom har haft svårt att förhålla sig till alla lögner. Det har varit ordentliga kriser ibland!

Mellan mig och sambon finns dock en stor kärlek som vi alltid kommit tillbaka till. Det har inte varit lätt, men än så länge har vi iaf lyckats! Jag är bra på prata! Att lägga fram argument, förslag, kompromisser. Och så tror jag också att vi haft lite hjälp av mina två äldre barn faktiskt! Dom har kunnat gjuta lite olja på vågorna och hållt ihop oss när det varit riktigt illa. Bara genom att finnas till.

19-åringen tackar mig ofta idag för att jag finns och funnits för honom, trots att vi också haft en stundtals skakig relation. Jag är en person som talar om vad jag tycker och tänker, både positivt och negativt, och det hade dom svårt för förr. Nu kan han se att det är för att jag bryr mig.  Jag och 15-åringen har alltid stått varandra närmare, men just nu är han just 15 år... :)  

Inte lätt att sammanfatta 6 års kärlek, blod, svett och tårar på några rader! Men jag är glad idag att jag stått ut! 

Solan64: Tack så mycket för ditt svar! Väldigt intressant läsning, även om jag nog inte blev mer hoppfull för egen del. Tidigare erfarenhet av barn i samma ålder och massor med slit och engagemang - jag har inte det förstnämnda och tror tyvärr inte att jag, efter 2 år, förmår uppbåda så mycket av det sistnämnda. Men min partners ex är åtminstone inte missbrukare, så det är ju alltid något.

Jecw: Ja, de positiva exemplen verkar ju inte strömma in precis. Att skiljas är inte ett alternativ för mig, både p.g.a. att jag älskar min partner enormt mycket och p.g.a. vårt gemensamma barn (som inte ska bli någons bonusbarn!), men det känns ju inte så roligt att bara vänta ut att partnerns barn ska flytta hemifrån. Vore trevligt att ha ett välfungerande hemliv innan dess!

Här hos oss behövdes det ju engagemang eftersom det handlade om barn som hade så mycket med sig i bagaget. Men engagemanget handlade ibland också om att handla i det tysta... Och det var inte lätt! Även sambon hade lite svårt att släppa in en ny och jag tog nog för stora kliv i början också. Många var nog misstagen från alla håll! Men tack vare att jag är så "tjatig" så redde vi ut det mesta och jag tycker nog att vi kommit ut på andra sidan tämligen välbehållna. 

Normalt så tror jag att det räcker långt med att vara en normalt trevlig vuxen som bemöter barnen med respekt. Men som också står för hur man vill bemötas.  Jag har alltid försökt varit tydlig med positiva och negativa saker. Alltid talat om för barnen när dom gjort bra saker. Och aldrig gått och varit sur, utan direkt talat om de saker jag reagerat negativt på. Då har det heller inte behövt blivit dåligt stämning pga såna saker. Det har iaf varit min mening, även om det inte alltid blivit så....

 

Solan64: Jag är inte så säker på att det inte krävs en massa engagemang även om det inte finns något i stil med missbruk med i bilden. Problemen kan nog lätt hopa sig ändå. Men jag ska försöka inspireras lite av din envishet och din förmåga att ta tag i de misstag som du gjort.  Jag har garanterat gjort massor med misstag, men känner mig rätt oförmögen att ta tag i det hela. Orken är slut och jag vill bara fokusera på mitt barn. Men jag hoppas fortfarande på fler positiva exempel som kan peppa mig lite!

Jag sitter i den andra rollen, jag är biomamma med ny sambo sen ca 1,5 år, varit tillsammans sammanlagt 2,5. Han har inga barn sen tidigare, och han kom in i min sons liv när sonen precis skulle fylla 8.
Det fungerar hur bra som helst. Han är en bättre pappa för min son än vad hans riktiga pappa är, även om det inte är något jag skulle upplysa min son om, han kan få ha sin bild av sin snälla duktiga pappa ett tag till... Pappan har bråkat en hel del, jag försöker välja mina fighter med honom.

Min sambo är världens bästa, har tagit sig an min son helt och hållet, det har aldrig funnits minsta oro eller frågetecken kring det. Sonen gillade honom från början, det hjälpte väl till en del.

Tack, beam82, för ditt svar. Jag inbillar mig dock att det går en gräns omkring 10-års åldern? En pojke som snart ska fylla 8 år skulle jag klassa som ett rätt litet barn, som jag tror är mer benägen än ett äldre barn att acceptera att dela hem med en ny person. Och, som du säger, om barnet är positivt inställt till förälderns nya partner, så blir det nog betydligt lättare för denna partner att ta sig an barnet.

Nejdu så mycket hopp kan i alla fall inte jag  ge dej. Det är väl snarare så att det funkade bäst i början när alla verkligen ville anstränga sej för att få det att funka. När man kommer in i ett förhållande när barnen är lite större så har barnen redan alldeles för många vanor och ovanor med sin pappa som inte går att ändra på. Jag tycker bara det blir sämre och sämre tyvärr. Sorry

Det verkar inte bli så många svar här. Jag antar att det inte bara är jag som misslyckats med relationen till partnerns barn, och det är ju en viss tröst i det också. Men egentligen känns det märkligt att det ska vara så jäkla svårt. Kanske är det helt enkelt så att lite äldre barn är såhär svåra att ha att göra med, och bara föräldrar som älskar dem innerligt kan stå ut med dem? I min bekantskapskrets har folk bara småbarn, så jag får väl se så småningom...

Jag är nu i den situationen för andra gången. Alltså min första relation ink. bonusbarn fungerade inte alls. Fick hem en 16 årig tjej, som revolterade mot allt och alla. Pojken var en annan historia, dock minst lika negativ upplevelse för min del. Och nu är jag här igen, men ganska dåliga erfarenheter i bagaget och 2 nya bonusbarn. Jag har säkert gjort massor med misstag och jag vill göra bättre den här gången. Förutsättningarna är lite bättre, vilket är bra.. MIn sambo är positiv, och jag hoppas....   men det har inte gått så lång tid. Vi har flyttat ihop för några månader sedan. 

Vad jag vill säga att precis som i kärleksförhållanden så finns det  männsikor som passar bättre eller sämre ihop. Hur relationen utvecklar sig beror i huvudsak på dig, men barnen har också en hel del att säga till om, och även deras bioföräldrar.

Ja träffade min man när min son va 10 år, har varit helt problemfritt. Trots att vi fått lägga en hel del mer tid på min mans son, (pga mamman inte accepterar situationen) så har min son en kanonrelation med min man. 4 år sen nu o fortfarande funkar det kanon.

Här är en till, visst har det funnits stormiga perioder, men det tillhör livet.