Omplacerad katt

Hej,

Jag har lite allmänn fråga till vana kattägare, angående vår lillabuspojke. Jag har haft 2 katter förut, men det var några år sen. Och när vi nu bestämde oss för att skaffa katt, och sambon har allergi, föll valet dels på allergi vänlig katt, men också omplaceringskatt - då vi hört att det är svårt för vuxna katter att hitta nytt hem.

Så sagt och gjort. Vi letade ett tag på nätet, och hittade så småning om en kisse som passade vårt behov, och som behövde ett nytt hem. Den lille hern var en mycket önskad familjemedlem, men förra ägaren, som i sin tur också tog honom som omplaceringskatt, och haft honom dryga året, berättade och beskrev hans personlighet. Och ja, vi gjorde klart köpet, vi registrerade om honom hos SweRac, och hem bar det.

Det har gått jättebra, och han har verkligen anpassat sig kanon. MEN, det som förbryllar både mig och min sambo, är att i princip ALLTING som vi fick beskrivet av förra ägaren, som han INTE gillade, och absolut ALDRIG skulle bli i sin personlighet - det är precis vad han har blivit.

Tex, han skulle ALDRIG tycka om att kela några längre stunder ( när han kom hem fick man knappt klappa honom, innan man fick ett "låt mig vara ifred" naffs ), han skulle ALDRIG bli någon knäkatt. Och nej, tänkte vi, är det hans personlighet, så är det ju. Vi låter honom söka kontakt istället i den mån han vill. Och vad har vi fått? Är inte den här killen den veritabla deffenitionen av GOS och KNÄ katt, då skulle jag vilja se vad som är. Han ÄLSKAR att gosa, spinner bara man tar på honom, och han ÄLSKAR att ligga i knät och sova. Bästa han vet. Och flera timmar varje dag!! Och han kommer helt självmant, det är absolut inget som vi har "präglat" på honom. Han har fått vart ifred precis så mycket som han själv velat - vi har inte "tvingat" på någon fysisk närhet.

Tex, han gillade inte att vara utomhus. Förra ägaren hade försökt, men han visade inget intresse. Jag tillhör då dom som tycker att det är synd att katter måste vara inne, eftersom ute är deras naturliga habitat. Nu kan inte våran katt vara ute några längre perioder, vare sig i tid eller perioder om året, eftersom han inte har päls. Men vi bor dessbättre bara halvvåningen upp, har balkong, och bor precis som en skogsdunge - så vi for till bauhaus, skaffa kattnät, också inredde vi balkonen "katt-vänlig", med fleacefiltar att bylta in sig i, så han i vart fall kan ligga i filten och ligga och spana ut på naturen, vi har kattställning om han vill klättra upp och titta för bättre sikt osv. Och det visade sig välldigt snart, att han ÄLSKADE verkligen balkongen. Så fort det börjar bli framåt April SKA han ut. Och han är där flera timmar varje dag, ända tills regnet kommer i September.

Ut och gå, vi provade att ta ut honom när han kom, i sele. Och första gången ville han inte alls. Men desto mer han var på balkonen, desto större blev "suget" att gå ut. En dag satt han vid dörren och bara tjöt, och kraffsa på dörren, i ett par timmar, innan vi satte på honom sele och gick ut med honom. Jo, han ville gå på baksidan, där han har utsikten från balkongen och nosa. Nästa dag, samma sak igen. Och det där har utvecklats, så numer är det DAGLIG rutin på förmoddag eller eftermiddag, MINST 45 minuters promenad i sele - precis som man rastar en hund mer eller mindre, SKA katten gå ut. Han säger till själv när, och det slår aldrig fel. Folk skrattar när vi kommer med katt i sele, och ingen tror oss när vi berättar det här, men det är faktiskt så. Samma här, från April till September. Och ja, otrorliga är att han går så länge han vill, sen tvärvänder, och då är det dags att gå hem. Sen är det bra liksom, duger balkongen igen.

Likadant när vi åker på semester, nu väljer vi gärna stugsemester ganska när där vi bor, just FÖR att vi välldigt gärna vill ha möjligheten att kunna ta med honom. Ingen av oss skulle kunna lämna honom i ett par veckor till nått katthem eller liknande. Vi åker på semester HELA familjen, och där är han ute ännu mer - och han verkar verkligen ÄLSKA det. Och finner sig i selet utan problem. Vi behöver inte "släpa" runt honom, utan vi går verkligen i koppel, mer eller mindre som folk gör med hund.

Nu har vi haft honom i snart 3 år, och han är naturligtvis vår älskade lilla kelgris, så han får precis så mycket uppmärksamhet han bara vill ha ( och får naturligtvis så mycket egentid han också vill ha ). Men är det vanligt att katter verkligen ändrar sig så OTROLIGT radikalt? Dom katter jag haft innan, har vart ganska "lika" i personligheten hela tiden? Men det är nästan som att det här är delar av hans personlighet som han aldrig har FÅTT visa/utveckla tidigare. Eller att ingen brytt sig så mycket om honomm, att han ens fått chansen. Och det känns fruktansvärt, om det skulle vara så... I vart fall i min värld. Tar man sig an ett husdjur har man ansvar inte bara för deras fysiska välbefinnande, utan även deras psykiska. Kärlek, tid och ännumer kärlek, är mitt recept. Och vilken otrolig respons vi fått i denna lilla kille.