Träffa barnen nu eller inte?

Varför inte säga sanningen? Dina barn är så stora att de kan genomskåda lögner om "mammas kompis" och det tror jag inte alls är bra, då känner de att de inte kan lita på sin förälder.

Mina barn var ungefär i dina barns ålder då jag träffade en ny bara ett par månader efter att vi flyttade i sär. Efter några månader började jag känna att det var allvar och tröttna på att smyga på stan för att inte barnen skulle se mig och min nya. Så då passade jag på en kväll hemma när vi hade lite tid på oss och berättade att jag blivit kär.

Barnen blev jättenyfikna och lite oroliga förstås. Vi pratade mycket den kommande veckan och jag "tjatade" om att de (barnen) självklart var viktigast i mitt liv för mig. Men samtidigt tyckte de att det var lite roligt och fantiserade om min nya som bonusförälder och frågade om vi skulle gifta oss.

Och just eftersom de var så nyfikna så såg jag till att de fick ses några veckor senare, på en fika. Sådär 15-20 min. Sedan hade de setts och behövde inte ha konstiga fantasier om en person med tre huvuden eller grönt hår :) eller något. Efter det väntade vi några månader till innan vi började göra saker tillsammans och så har vi trappat upp det gradvis och det har funkat väldigt bra för just oss.

Du skriver att "barnen är smarta, " vilket kanske betyder att de  inte riktigt köper att mamma har fått en ny killkompis. I synnerhet om de inte är vana vid att du har killkompisar som kommer på besök ibland.

Personligen så skulle jag nog inte ha så bråttom med att de skulle lära känna min nya förälskelse som jag dejtat i 2 månader, och därmed förmodligen inte själv lärt känna så bra än. Jag skulle nog behålla honom för mig själv ett bra tag, lära känna honom lite mer och se tiden an hur det utvecklar sig.

Har en kompis som har varit i din situation. Varken hon eller han ville blanda in barnen innan de kände att det var riktigt seriöst dem emellan. De umgicks när barnen var hos sin far. Efter ett halvår träffade han barnen för första gången, och då träffades de ute på ett fik. Han introducerades i småportioner, så barnen fick lära känna honom och han dem, innan det blev aktuellt med nån övernattning. Idag har de varit gifta i 10 år, och har en gemensam son.

I vårt fall hade vi båda barn på var sitt håll. Jag har en 1,5-årig dotter som var med redan på första dejten, eftersom jag då hade henne på i princip heltid. Hans dotter på 8 år (varannan helg) förstod ju att det var något då vi pratades vid per telefon varje kväll, så hon blev nyfiken och ville träffa oss.

Jag ville väl förhala det och veta att det var seriöst, men det dröjde inte så länge innan det blev en playdate i lekparken med båda barnen och sedan har det rullat på att de började övernatta båda två när det var hennes helg. Hon påtalade om de skulle åka till min stad när hon hämtades för helger,  för det var antagligen roligare att leka med min dotter än vara ensam med bara pappa.

Sedan underlättade det säkert en del att hennes mamma hade haft några pojkvänner och blivit sambo. Nu har vi bott ihop sedan april, även på papperet och har en gemensam bebis som bundit ihop familjerna. Dessförinnan sov pojkvännen här nästan för jämnan, så skillnaden för oss vuxna och min dotter var inte så stor.

Så det enklaste är väl att prata med barnen om separationer och ny kärlek och hur de vill att du ska göra med att introducera. Enklast är kanske att berätta att du träffat någon som du vill lära känna mer och som det kanske blir seriöst med. Då får ju även dina barn en chans att vänja sig vid tanken att mamma dejtar och kan tänkas bli kär i någon ny. Jag tror det är extra viktigt för sonen som kan ta på sig rollen som mammas beskyddare.  

För de barn som fortfarande sörjer sina föräldrars skilsmässa, och inte hunnit bearbeta den, tror jag det kan vara jobbigt  om det kommer in en ny person alltför snabbt. Men det varierar naturligtvis från barn till barn och vilken ålder de befinner sig i.

Jaa, det är just detta jag är mest rädd för.... Har en väninna som hunnit presentera en hel rad pojkvänner för sina barn och jag ser henne som lite skräckexempel
Tror inte mina barn har processat färdigt vår separation på långa vägar. Vi har dock kommit långt i vårt samarbete deras far och jag vilket inte varit det enklaste. Att dom ser att vi är sams nu är ett steg i rätt riktning men som sagt, det är låååång väg kvar.

Killen jag träffar är busig, glad och spontan. Tänker att det kan vara bra för mina barn att se glada busiga figurer och min förhoppning är såklart att vi en dag kan ha riktigt kul ihop! Deras pappa är INTE den spontana glada vuxna direkt.... Mer glädje i livet  

Förstår inte föräldrar som har så bråttom..varför??Jag menar 2 månader,det är ju ingenting..!
Egoism eller behov av att skapa en ny familj?
Inte är det ur barnens synvinkel det bästa iaf,särskilt inte om de inte bearbetat klart skilsmässan "på långa vägar".
Varför inte träffas bara ni vuxna tills du känner personen,vet om det funkar och känns stabilt?
Håller för övrigt med "Fånga dagen" !

Jag tycker det är stor skillnad på om man låter barnen träffa den nya, hälsa och fika och kanske göra nåt kul ihop ibland, gå till badhuset och sånt. Sådant som man kan göra med en kompis och utan att pussas för mycket :) . Eller om man försöker "leka familj", bor ihop, överlåter delar av ansvaret för barnen till den nya osv.

Träffas och göra roliga saker tycker jag man kan göra så snart man listat ut att den nya är en vettig person som man gillar. I en del fall kanske man vet det efter två månader, i en del fall tar det säkert mycket längre tid. Medan leka familj tycker jag man väntar med tills man vet att relationen är på fullt allvar. Däremellan är det förstås en skala...  

Och är skilsmässan "färsk" får man ju vara extra lyhörd för att barnen hänger med i svängarna och mår bra! 

Nu är ju jag ihop med barnens pappa eller a gift.
Men jag tycker att du å din "partner" skall lägga upp en plan.

Nu är mina barn små men hade dem varit i samma ålder som dina så tror jag att jag hade sagt typ "Idag kommer en riktigt god vän hem till oss på middag, tänkte vi även kunde köpa nått gott å kan vi spela spel å ha kul efter middagen" nått ditåt.

Plus att jag nog hade pratat med pappan till barna innan å gett en hint för att det inte skall bli osemja!

Har ditt ex träffat nån ny?

Nu sa jag ju inte att jag ska presentera min "nya" som pojkvän, bara att tankarna dykt upp

Jaa det har han , fast där är det enklare för barnen känner henne sen tidigare så att hon hänger hos dom ofta är inget konstigt. Dom visar ju inget inför dom heller, hon finns i deras liv som en bra kompis till både dom och deras pappa Känns himla bra faktiskt, en gullig tjej som inte försöker spela ny mamma

Oki ja då har jag inge mer bra råd att komma med.
Men jag tycker att du skall presentera honom som en vän innan du kärar ner dig alldeles

två månader är väldigt kort tid.....åtta veckor bara.... jag tycker att det är lite för tididgt

Jag förstår inte varför en del har så bråttom med att presentera en ny pojkvän för sina barn, och i synnerhet inte när man som i detta fall bara känt varandra i 2 månader, och separationen från barnens far inte ens är ett år gammal. Att man dejtar är naturligtvis helt ok, men varför dra in barnen i något som är så nytt?

En del tycker att man kan väl gå och fika tillsammans och låtsas att killen ifråga bara är en kompis, och visst kan man det, men jag förstår fortfarande inte syftet med varför barnen ska presenteras för någon som mamma själv alldeles nyligen lärt känna.

Men snälla, jag har ju skrivit flera ggr att jag inte ska presentera nu! Bara att tanken dykt upp hur man SKA göra.... ok?

Om du inte aktar dig så sätter jag igång och skäller på dig för att du undanhåller sanningen från barnen.

Du kan aldrig göra alla på internet nöjda, så gör det som känns rätt för dig och dina barn.

Och jag förstår inte varför en del håller relationen hemlig tills att relationen är superseriös. Barnen ställs inför fullbordat faktum och hinner knappt lära känna partnern innan hen ska flytta in. I mina ögon är det mycket bättre att låta barnen vara med under vägen och i lugn och ro hinna skapa en relation till den nya partnern.

haha, oh no! Hur gör jag då? lovar att bju in min karl på snabbkaffe i hallen nöjd då? :D

Det låter som en bra kompromiss!

Så när relationen blivit seriös måste alltså allt gå i ett rasande tempo, och barnen ställas inför fullbordat faktum? Det går inte att låta barnen lära känna personen i lugn takt, utan han ska flytta in så fort som möjligt?

Som förälder känner man ju sina barn bäst, och därmed får man väl bedöma vad som är lämpligast.