Flisan79 skrev 2013-10-04 13:26:34 följande:
Människor som jag mött och genast fått den känslan inför, visar sig så förr eller senare vara "mindre bra". Antingen märker man själv eller får höra av andra i efterhand.
Min nuvarande chef tex. Jättetrevlig vid första mötet men ändå fick jag en stark motvilja. De första dagarna hen var på jobbet hade jag ont i magen, kände mig olustig osv. Det blev påtagligt av närvaron då hen kom och gick.
Nu vet jag att hen är vad jag kände. Hen har narcissistiska drag och har extrem dubbelmoral. Hen snackar skit om alla bakom deras rygg helt utan anledning. Hen har tom slagit en anställd. Hen har ingen respekt för varken kunder eller anställda osv.
Men som sagt, är huuuur trevlig som helst när hen känner för det. Så vet man inte eller inte är "lyhörd" som jag så tror man hen är toppen.
Finns inget tillfälle där jag blivit förvånad när personens "rätta" sida kommit fram.
Intressant! Jag har samma egenskaper som du har men jag är ingen känslomänniska.
Att känna in personligheter tycker jag är mer en instinkt, samma med min magkänsla, den har hittills aldrig ljugit för mig. Tror det också är instinkt.
När jag skulle flytta hemifrån så hade jag pojkvän men jag valde att ta en egen lägenhet för att jag tyckte det var förnuftigt att lära sig stå helt på egna ben, inte flytta från mina föräldrars hem till en annan persons hem eller dela hem med någon alls. Det är otroligt nyttigt att bo ensam, att klara av allting själv allt från att fixa avlopp till att hänga upp hyllor, betala räkningar, deklarera och förmånen att få bestämma precis allt själv hur hemmet ska utformas. Nu låter allt detta som väldigt enkla grejer (vilket det är) men jag vet inte om alla 16-18-åringar idag skulle fixa det.
Jag låter mycket sällan känslorna fatta mina beslut.
I denna tråd gissar jag att den mesta känslomänniskan är Rödnäbba.