Är det föräldrars ansvar hur barn lär sig hantera olika saker i livet?

Jag håller med dig! Man gör barnen en otjänst om man inte lär dem hantera "orättvisor". Min syrra är diabetiker t ex. Sjukt orättvist att hon inte fick äta kakor och godis lika obehindrat som vi andra syskon men så är livet, och ju tidigare man fattar att allt inte är rättvist jämt desto bättre.

håller helt med dig! 

är själv allergisk sedan födseln och har en del andra issues också, bäst är om såna saker bara passerar obemärkt , då blir jag gladast.  

lär mina barn samma sak. att avdramatisera det hela.  

Det beror ju på vilken allergi man har och hur allvarlig den är. Om man har luftburen jordnötsallergi går det inte obemärkt förbi hur gärna man än vill :)

Ante94: men att man i vissa fall måste kräva visd hänsyn för att inte bli sjuk är väl något annat än förvänta sig specialbehandling för att allt ska vara rättvist?

Alexi, jag tycker du har en mycket sund inställning och tänker helt rätt.

Man väljer absolut om man ska bli "kränkt" av saker, och jag tror att dom som är lyckligast är dom som väljer att inte bli det.

 

Jag håller med om din grundinställning. Det är vårt jobb som föräldrar att förbereda våra barn på att livet inte alltid är rättvist men det är ok ändå.

Sedan tycker jag inte det är fel att man också visar sina barn att man själv tar hänsyn och är omtänksam. Till exempel genom att anpassa maten efter en allergi, eller ringa och fråga vad som önskas i stället.

Jag tror absolut föräldrarnas inställning är jätteviktig. Både när det kommer till såna "orättvisor" som du beskriver men också andra motgångar.

När jag gick i femman (och frammåt) så fick jag dra 4 mjölktänder och möblera om rätt friskt i munnen, det var 3 år med eländiga tandställningar. Detta p g a att jag saknar en del permanenta tänder.

Minns hur jag kom hem från tandläkaren efter beskedet om vad som väntade (jag var själv hos tandläkaren, var ju närmare 12) och berättade att jag inte hade nog med tänder och att det skulle behövas dras en massa o s v. Mamma konstaterade bara att "Jaja, skulle det nu fattas något i huvudet på dig så var väl tänder något av det bättre att avvara"

Nu står en av mina söner inför något liknande, vi vet inte omfattningen av tandregleringen som kommer behövas och jag kan nästan bli gråtfärdig när jag tänker på allt han kommer behöva utstå. Men samtidigt tänker jag att mina föräldrar gjorde ingen stor grej av det, jag upplevde det faktiskt inte så himla jobbigt när jag var mitt i det. Det var bara att köra, härda ut och komma ut på andra sidan och det gick ju bra. Nu är jag mycket mer blödig när det gäller sonen men jag känner samtidigt att jag får inte överföra mina känslor till honom.

För det jag känner nu är att varför i helvete drabbas just den ungen av "allt" vi har 4 barn och han är den som varit in 30 ggr på akuten (varav några med ambulans på läkarnas order) för krupp, det är han som haft allergiska utslag de inte kunnat reda ut, det är han som är sängvätare, det är han som har lite problem med andra allergier och inte riktigt kan äta allt, det är han som alltid blir sjukast och nu är det han som också får stora problem med för trångt i munnen, det är han som gjort 2 skitröntgen på huvud/nacke inom ett år p g a olyckor. Djäkla orättvist faktiskt på alla sätt och vis.

Men samtidigt, för han är det vardag, han är inte bekymrad än över något av det här mer än att det är jobbigt precis när något inträffar. Självklart får han tycka det är jättejobbigt att gå till tandläkaren när han vet att han kommer kväljas till han nästan kräks när de bråkar i munnen på honom. Men det är skillnad på att tycka något är jobbigt för stunden och kämpa sig igenom och att vara bitter och lägga energi för att livet inte är helt rättvist. För det kommer det aldrig att vara.

Bling1975: nej jag håller absolut med, att lära barn att visa hänsyn är ju också en grundläggande superviktig uppfostran.

Cosinus: livet är ju verkligen inte rättvist, det är ju dina barn då tydligt exempel på. Och människor runt omkring en, en del drabbas av allt elände och en del glider genom livet. Det handlar väl då om att få perspektiv på saker, gnälla över rätt grejor och inte lägga för mycket energi på småsaker. Inte lätt alltid!

För övrigt, sånt här med allergier, tandreglering osv, jag tror det ofta uppfattas värre av omgivningen än av den det berör. Min hög med allergier har ofta upplevts enorm av andra men för mig är det ju mitt liv, min vardag. Skapar lite krångel ibland men är inte värre än så.

Mina fyra utdragna tänder och två år med tandställning var inte heller någon stor grej faktiskt, jag längtade bara så efter att få fina tänder.

Jag har allvarlig skaldjursallergi, och detta har inneburit att jag och min man oftast blir uteslutna från kräftskivor och dylikt,
Men jag blir inte kränkt av det.
Jag vet själv hur jag ska avhålla mig, hur jag eventuellt ska förbehandla eller vart jag kan få hjälp om det går åt skogen.
visst är det sjukt tråkigt att vara "till besvär" vid matsituationer, men jag har lärt mig av min familj, att jag inte kan kräva för mycket av andra.
Är det räkcoktail till förrätt på en fest och värdparet inte har kommit ihåg mig och min allergi, är det inte värre än att jag käkar gubbens bröd och hoppar över förrätten.

Jag hade nog blivit extremt besviken på samhället, om mina föräldrar hade försökt att uppnå millimeterrättvisa för min skull i min uppväxt.
Sammhället tar inte 100% hänsyn till alla, men då vill jag hellre kämpa för rättvisa för personer med handikapp, eller som är socialt utstötta av andra anledningar, en lite allergi...

Det är inte nämnvärt synd för mig att jag inte kan få komma med när mina andra vänner sitter och dricker sig fulla och suger på kräftrumpor.
Vi har kul när de tittar förbi på andra aktiviteter liksom.

Tycker att du har helt rätt.
Men hur tycker du man ska göra när vuxna tycker ens allergi är jobbig? Ex. Var med klassen på 4H-gård och jag blev väldigt snuvig och svullen i ögonen, en i personalen var tvungen att gå ut med mig och den läraren suckade och var irriterad på mig. Var det rätt av mina föräldrar att säga till mig att fröken behandlat mig dåligt?

Ja det var det.
man kan som allergiker inte kräva att hela världen visar hänsyn, och ser till att du undgår dina allergener. MEN det är vanlig hyffs och god ton att visa respekt för alla, och inte nergöra någons allergier, problem eller handikapp.
Jag var på en restaurang en gång, som hade olika toast i lyxiga utgåvor, jag valde en som jag kunde tåla, men fick ändå en allergisk reaktion. För kocken hade lagt räksallad på brödet, skrapat av det och trodde att "bakterierna skulle dö av värmen"
Det är respektlöst. Att sucka åt någon som medverkar, men ändå får en allergisk reaktion är respektlöst.

Intressant tråd, har precis fått reda på att min 1,5åring är glutenallergisk. För tillfället är det såklart en superstor grej men vi vill absolut inte göra det till en stor grej för henne, typ att det skall bli väldigt enkelt och inte så konstlat. Förslagvis är ju att vi alla i familjen tar del utav hennes kost, dock är den rätt dyr men kanske värt att tänka på.