Oplanerad 4-a, tror ni jag ångrar mig?

Jag insåg nu att min kommentar kanske var lite onödigt hård. Jag hoppas du inte tar illa upp TS jag förstår att det är en jättejobbig sits du befinner dig i då din man inte vill ta ansvar utan det bara blir upp till dig

Vad som talade mot var...

*har vi tid?
*Har vi ork.
*vi bor för,litet(då)
*Orkar man börja om med amning och vaknätter.
*tänk om bebisen får kolik(vi har haft ett barn med kolik vilket höll på att sänka oss totalt)
*Hur ska man hinna med allt med 4 barn.
*ekonomin.

Det som talade för var...

*Det är ju MITT barn mina barns syskon som jag VET vi kommer älska oändligt mycket.  
*Kan man ha tre kan man ha fyra.
*Min sambo var possitiv redan när jag visade stickan med plusset på.
*Vi hade inte helt gett upp tanken på en 4a i allafall.
* Bebisar är ju urmysigt.

Hon ÄR fantastisk och när ajg tittar på henne nu kan jag inte fatta att jag faktiskt ens funderade på att INTE behålla henne.- Våran underbara underbara lilla tjej=) 

Fast han är ju inte emot att ts väljer att behålla barnet om jag förstår det rätt, han har bara uttryckt att han själv helst ser en abort. Han inser nog att han kommer att få ta sin beskärda del av ansvaret, men man kan inte tvinga någon till att vara föräldraledig.

Jag tycker det är klokt av ts man att redan nu tala om premisserna för denna graviditeten. Det ger ts ännu bättre grunder till att ta ett beslut.

Att de båda borde ha skyddat sig för att slippa denna situation är de nog medvetna om, men det är lite sent att fundera över det nu.  

   

Tack igen alla ni som svarat. Det är bra för mig att få lite olika vinklingar på det och bolla.

Saken är väl den att jag egentligen inte VILL ha fler barn. Att det skulle bli jobbigt är ju inte svårt att förstå, det var det med trean, men det tar man sig ju igenom om man verkligen vill ha barnet. Men nu känner jag mig bara så färdig med bebistiden. Var på ett ställe igår där det fanns bebisar i olika storlekar. Var så glad att mina tre satt och åt alldeles själva och inte behövde matas, alla går för egen maskin och behöver inte bäras, ingen som skriker oförklarligt osv. Jag har ammat mina barn, och skulle göra samma sak med den här. Lite olika hur bra de accepterat flaska, men den siste gjorde inte det trots idogt tränande från både min och pappans sida. Så jag kunde inte vara borta en kväll på typ ett år. Jätteskönt att inte vara så bunden. Vill inte vara "hemmafru" igen, vill jobba och leva vuxenliv. Nu i helgen har vi haft det så bra i vår familj, varit ute på härliga utflykter, ungarna har lekt själva inne så jag och sambon kunnat fixa lite med huset osv. Med en bebis vet jag hur det blir. Bära, bära, bära, hemmet förfaller, man är mer begränsad i vad man kan göra osv.

Men ändå gnager det i mig att det vore härligt med en stor familj. Så motsägelsefullt.

Sen måste jag bara kommentera en sak som jag ofta ser i de abort-trådar jag läser. "Om du känner minsta lilla tvekan, gör inte abort". Jag tycker det är lite konstigt. För man har ju ansvar för så många fler än embryot och sin egen känsla av tvivel. Det kan ju faktiskt vara så att situationen försämras för de barn man redan har när man får ytterligare ett barn, det sliter kanske på förhållandet, man har mindre tid med de andra barnen osv. Att bara vifta bort det med att "behåll om du känner minsta tvivel" tycker jag är lite fel. Man måste ju vara realist.  

Vi är i exakt samma sits... Har ofrivilligt blivit gravid och har just bokat tid för abort. Jag vet att vi inte kommer klara av ett barn till. Vi har tre underbara pojkar och dessa vill jag ge all tid vi har. Trean sover fortfarande dåligt och jag vill känna att jag orkar vara en hyfsat pigg och glad mamma ändå. Beslutet är fattat och för oss vet jag att det är rätt. Lycka till!

Du låter sund ts! Och jag håller med dig om att det inte "bara" är att behålla ett barn. Det är ytterligare ett livslångt ansvar man tar sig an.

Lycka till i ditt beslut, meddela gärna här hur ni väljer! 

Igår hade jag tid på abortmottagningen. Var inne på samma linje som "samma som du" i inlägg 15, dvs att vi inte orkar med fler barn, att vi måste ge de barn vi har av vår tid. Dessutom känner jag mig färdig med graviditet och småbarnstid.

Tyvärr var jag ganska långt gången, v 9+5. Hade tänkt ta tabletterna och påbörja den medicinska aborten där och då. Men jag kunde inte. Det var vidrigt alltihop. Jag känner det som att jag dödar mitt eget barn. Har gjort vul med de andra barnen i ungefär samma tid av graviditeten. Då har vi tittat på skärmen och förundrats över underverket som ligger där. Nu gjorde jag vul bara för att det skulle kunna bestämmas hur man ska döda barnet..... Jag såg dock förstås inte skärmen den här gången. Jag fick en ny tid på onsdag så jag hinner tänka lite.

Min sambo vill absolut inte att jag behåller. Han menar att vi måste tänka på de barn vi redan har. Han blev riktigt sur när jag kom hem och sa att jag inte tagit tabletterna.

Jag förstår honom till stor del. Vi har det tufft, det har varit mycket med dessa tre och äntligen börjar vi lite få nästan över vattenytan. Men det han inte förstår är vad som händer med en när man är gravid. Hormoner kanske. Jag känner ju av graviditeten hela tiden. Mår inte illa men känner hur det spänner och drar i livmodern. På samma sätt som med de andra. Och jag knyter väl an på nät sätt, ännu mer när det verkligen bekräftades med ett vul. Min känsla av att jag VILL verkligen inte ha fler barn har minskat. I ena sekunden tänker jag på hur skönt det vore att inte få fler barn. I andra sekunden tänker jag på det lilla livet inne i mig. Jag fattar inte hur jag ska klara av att ta de där tabletterna nånsin.

Sen tänker jag att tänk om det är nåt fel på barnet. Jag är lite äldre och det finns ju inga garantier. Om det blir ett skadat barn ja då skulle vi nog gå under.

Det hemska är att det faktiskt inte är mitt fel det här..... Det var sambon som slarvade med sitt skydd utan att jag visste om det. Han trodde iofs jag åt p-piller men så var det alltså inte. 

vad har ni kommit fram till ts?

Hur har det gått? Hur mår du? Förstår att det är fruktansvärt jobbigt... Jag var också längre gången än vad jag trodde, vecka åtta, och jag har också gjort vul med de andra och vet precis hur det lilla hjärtat slår vid den tiden. Tufft och väldigt jobbigt när man vet vad detta lilla lilla skulle kunna bli. Men nu är det gjort och det var en kämpig dag men nu känns det bra. Min man har fibromyalgi och varit inne i ett tufft skov den senaste veckan vilket gör att det faktiskt än mer känns som rätt beslut vi fattat. Vad du än bestämt dig för så kommer det bli bra och jag hoppas din man stöttar dig om du bestämmer dig för att behålla barnet. Stort lycka till!!

Fråga om du kan få ett kub test snabbt så kan du åtminstone stilla oron för om nåt är fel på barnet.

Det blev abort för att min man inte kunde tänka sig att behålla. Jag har ångrat mig många gånger och mått skit till och från. Jag vet dock inte om det blivit bättre om vi behållt. Min man är helt säker på att han inte skulle orka fler barn. Våra har nyss fyllt 2, 4, och 6. Vi har ingen möjlighet till avlastning i vardagen då våra föräldrar bor långt bort. Visst hade vi klarat det på nåt sätt om vi verkligen velat. Men nu ville inte han. Min man har inte fibromyalgi men däremot är han mycket mer stresskänslig än jag. Stressar en hel del för sitt jobb t ex. Delvis är det en dysfunktionell arbetsplats (nej, det är inte bara att byta jobb när man är i hans bransch) och delvis är det för att han är som han är dvs att han oroar sig och stressar upp lätt. Det är väl det som bär mig, att han verkligen inte trodde sig orka med fler. Det hade varit ännu svårare om han bara inte "känt för fler barn" men nu kan jag faktiskt förstå honom och hans i det närmaste panikartade känslor inför ännu ett barn.

Klart det inte blir bra om man gör abort fast man egentligen inte vill, men när man lever i en relation och redan har tre barn är det inte bara att "följa sitt hjärta". Har man inga gemensamma barn kan man ju bestämma sig för att bli ensamstående förälder om killen inte vill vara med på tåget. Men när man redan har tre barn blir det svårare. Jag vet inte om jag orkat med en graviditet som han inte velat vara med på. Skulle vi separera? Med fyra barn? Kändes inte heller lockande. Och jag ville ju egentligen inte heller ha fler barn. Jag var ju så nöjd med att få tillbaka mitt liv och min kropp. Det var ju "bara" det att jag inte ville döda mitt barn.... Så jag trodde väl att jag skulle kunna se rationellt på det när det väl var gjort. Det har jag väl inte riktigt lyckats med. Nu på slutet har jag haft en del bättre stunder och kunnat njuta av de barn jag redan har. Men det här har tärt mycket på mig och på vår relation. Det kanske blir separation i alla fall. Han är så känslokall inför det här tycker jag. Ingen sorg, tycker jag är snarast fånig som ser på det där 10-veckorsfostret som ett barn. Jag vet inte om jag kan leva med en som på sätt och vis förorsakat dessa djupa sår i min själ och de fruktansvärda minnen jag har från den där dagen. Han verkar inte riktigt fatta allvaret i det. Jag ska träffa kurator nästa vecka och jag har pratat om familjerådgivning med honom. Det har ju bara gått drygt en vecka efter aborten och man ska ju inte göra något förhastat just nu. Det kan ju faktiskt bli bättre. Vi får se.....

En sak till. De barn vi redan har. Min man menar att det vore fel mot dem att sätta ytterligare ett barn till världen för att de då inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Jag både håller med och håller inte med. Rent allmänt tror jag inte det är synd om barn som har tre syskon. Jag har själv två syskon och har svårt att se att tre syskon varit en katastrof. Tvärtom, syskon är en styrka som innebär mycket glädje. Jag ser ju hur fint mina barn leker nu och vilken kärlek som finns mellan dem. Men när nu pappan inte vill ha fler. Då finns fler aspekter att väga in. En pappa som inte riktigt orkar? Jag har ju sett hur kort stubin han kan ha när han är stressad. Hur hade vår relation sett ut? Om vi separerat? Hur är det att vara vv-barn när det finns tre syskon som är små? Hur hade det varit för minstingen att ha en pappa som egentligen inte ville, som kände sig tvingad till något? Det är mycket en vanlig kväll hemma hos oss nu när vi är två vuxna och tre barn, hur hade det varit med en förälder och fyra barn? Om den äldste behöver prata om nåt viktigt och den vuxne måste fokusera på att få alla i säng? Just nu känns det som jag vill lämna min man i alla fall på grund av allt som hänt men jag har lovat mig att inte göra något förhastat. Om vi får vår relation att fungera kan vi få ihop en jättefin familj med dessa tre barn. De ska aldrig aldrig aldrig får veta något om det som hänt. 

Som sagt var, det är inte lätt. I många trådar här läser jag att "behåll om du känner minsta tvekan". Visst kan jag önska ibland att jag behållit. Men även det scenariot hade varit fullt med svårigheter. Det är så svårt att se in i framtiden, både att jag skulle reagera så starkt på aborten men också hur det verkligen hade blivit om jag behållit. Om något hänt något av barnen, t ex sjukdom, som gjort att det barnet behövt oss mer än ett friskt barn? Hur hade det blivit för de andra? Osv osv

Hej! har själv tre barn i åldern 2,5 år samt tvillingpojkar på 9 månader.. fick veta för fyra/fem veckor sedan att jag va gravid igen... gjorde aborten för 3 veckor sedan...visst jag kan ibland känna att det var fel beslut...men när jag tittar på mina fina barn så vet jag ändå att jag gjorde rätt...jag kan alltid om jag vill skaffa ett till barn längre fram det har jag o min man pratat om...men just nu kändes beslutet så rätt...