Som rubriken lyder. Vad exakt är det ni är rädda för ang förlossningen? Ont, spricka, dö? Vad rör sig i era huvuden när ni tänker på att ni ska föda? Är själv inte rädd men tycker att det är intressant att höra hur andra känner.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-10-22 13:18
Ni som har dessa rädslor, har ni kontaktat någon om det? MVC eller kurator, läkare osv?
Hur har ni blivit bemötta?
Jag har så svårt att förstå hur man inte kan vara rädd för att bli inkontinent för resten av livet. Hur kan man inte vara rädd för att aldrig kunna ha sex igen. Hur kan man inte vara rädd för framfall som är väldigt svårt att bota.
50 %!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! av alla kvinnor som föder vaginalt får något av dessa problem. HUR kan man inte vara rädd?
Personalbrist. Syrebrist hos barnet. Sfinkterruptur.
Jag är inte rädd för smärta, spricka eller dö utan livrädd för att bäbisen ska dö om det ni blir någon mer förlossning för mig. Självklart gör det ont och spricker lite brukar jag göra. Jag har fött 4 barn och mina två första förlossningar var super enkla och tog ca 6 timmar. Med första sov jag igen nästan hela värkarbetet och andra satt jag i duschen ända till slutet. Med trean så fick dom ge värkstimulerande för att snabba på fl då hjärtljuden sjönk vid varje värk, jag hade panik och var rädd under hela tiden . Han föddes efter 3 timmar och 14 min med navelsträngen två varv runt halsen, nu hade dom förvarnat att dom skulle gå iväg med honom och ge han syrgas men det behövdes inte som tur var. Men med sista som föddes nästan åtta år efter trean då jag behövde så lång tid på mig att bearbeta förlossningen så blev jag igångsatt pga för lite fostervatten och det tog 24 timmar efter att värkarna startat. Vid två tillfällen gick hjärtljuden ner på 60 slag i minuten och det blev kaos, bm fick panik och tillkallade förlossningsläkare och dom funderade på ks men då hjärljuden gick upp och blev normala så avvaktade dom. När krystvärkarna kom var det panik igen och bäbisen mådde inte bra och jag var helt borta i huvudet och hade slut krafter så förlossningsläkaren tänkte slita ut han med sugklocka, som tur var så lyckades jag på något sätt ändå få kraft till att krysta ut honom, han föddes med en hand som kom ut med huvudet och navelsträngen 2 varv runt halsen. Läkaren hade kort tid på sig att hjälpa honom ut så hon lyckades slita sönder navelsträngen när hon skulle linda av den från halsen, han hängde som en trasdocka i famnen på bm som läkaren lämnade över honom till och jag såg att något var fel när hela hans mage var röd och det såg ut som han hade ett hål i magen där tarmarna trillat ut. Paniken jag kände av den synen var inte alls kul innan jag insåg att det var navelsträngen som bm hade i handen som hon höll runt bäbisen mage som det rann blod ur som färgade hela magen och hennes hand röd. Helt chockade skriker jag att navelsträngen är trasig och han förblöder först då uppmärksammar dom att navelsträngen är trasig och dom klampar navelsträngen. Hinner inte uppfatta så mycket innan en äldre karl kommer in springande och sliter åt sig bäbisen och springer iväg, min sambo blir tillsagd av en annan bm att följa med henne. Allt händer på bara några sekunder men känns som en evighet att tiden står stilla. Jag får ännu mer panik och börjar gråta och fråga om bäbisen är död, får till svar att bäbisen lever men ska få syrgas och barnläkaren ska titta på honom. Min sambo har berättat att han knappt vågade få fram till bordet där bäbisen låg då han var säker på att han var död, när läkaren ber han komma fram så går han dit men sa tydligen hela tiden att han är död. Läkaren förklarar att han lever men min sambo tror honom inte och säger ser du inte att han är död, han andas inte och är helt vit. Efter nån min så får han lite färg och börjar andas själv och öppnar ögonen. Han återhämtar sig snabbt men är väldigt slut och sover mycket första dygnen. Nu är han en pigg och glad 11,5 månader kille. Ursäkta att det är svårläst och inte sammanhängande text, men det river upp så många känslor och jag börjar gråta bara av att tänka på hans förlossning. Mobilen trycker ihop texten tyvärr och det gör det inte bättre. Jag undrar verkligen hur jag ska klara en till förlossning utan att få panik. Om jag nu får behålla mitt lilla frö så måste jag nog gå till kurator och bearbeta min upplevelse och kanske få mer fakta utifrån vad som är skrivet av bm vad som riktigt hände under fl för att förhoppningsvis klara av ytterligare en fl men det känns som det bara blivit värre och värre för varje gång och inte som för dom flesta att det gått bättre och bättre.
Jag har fött vaginalt och det var ett HELVETTE !!
Komplikationer JA som fan 
*Jag svimmade under krystvärkarna
*Dotterns hjärta gick ner
*När jag svimmade åkte dottern upp igen istället för ner och bm drog sin arm in i mig och drog henne ner.
*Dottern drog man ut med sugklocka och tång som hjälp och jag blev klippt.
*Sydd 7 styggn vaginalt 5 styggn anus och fel sydd 2 ställen klitoris och blygläppen.
Komplikationer med kejsarsnitt
*Sonen kom ut vägde 5810g och 62cm !!
*Läkarna hade svårt att få ut honom
*Jag låg medvetslös i 3 dagar
*Man förde in en lng slang in i näsan ner till magsäcken 1 dygn efter snittet UTAN bedövning !!
*Röntken 2 ggr på natten pga att tarmmarna var nära att explodera och magsäcken var blodfyld.
Därför e jag rädd
Shit, jag var inte rädd för nåt, men nu är jag det...
Jag är väl sån där som tror att allting ordnar sig, fast det är såklart läskigt när man hör alla hemskheter som kan hända, både med en själv och med bebisen. Mest är det nog bara ovissheten, att man inte vet riktigt hur det blir eller hur det känns. Jag är nog mest orolig att inte hinna till sjukhuset över huvud taget, att inte veta när det är dags att åka in eller så och sen sitter man där...
Jag är rädd att nästa förlossning blir som den förra, som var väldigt utdragen. Det jag är rädd för är ångesten när man går hemma med värkar dag efter dag utan något stöd eller att veta hur barnet mår, och att krafterna inte ska räcka till när det väl är dags för att föda, som de knappt gjorde förra gången, så att barnet skadas.
Mest är jag egentligen rädd för att ovan nämnda ska resultera i en förlossningsdepression/psykos. Jag förstod det inte då men nu i efterhand tänker jag att jag balanserade på knivens egg för något sånt sist. Totalt sov eller vilade jag inte på 6 dygn i samband med förlossningen, första 3 hade jag värkar, andra 3 skrek min bebis i dödsångest efter mat som mina bröst inte fick fram eftersom jag förlorat så mycket blod. Hela tiden, jag fick aldrig någon chans att vila. Just det där ljudet, när han skrek med sådan ångest, när jag var så utmattad och hade fruktansvärt ont överallt och låg där helt hjälplös och inte kunde ta mig därifrån eller göra något, det slet på psyket något fruktansvärt.
Till saken hör att jag tror rädslan i sig ökar risken att jag kommer få en depression om det upprepas, och jag tror det är omöjligt att bli kvitt rädslan efter min tidigare upplevelse. Förra gången var jag väldigt kaxig, jag såg fram emot förlossningen och tyckte att det skulle bli en häftig upplevelse. Av den anledningen tog jag mig igenom första dygnet med ganska gott mod och andra på viljekraft åtminstone, det var först på tredje dygnet paniken började komma. Den här gången tror jag paniken kommer ganska omgående, och därför är jag skiträdd.
Jag är mest rädd för att jag inte ska klara att vara en mamma till mina barn eller njuta av dem om nästa förlossning liknar det förra. Jag är rädd att jag går in i ett svart hål då och inte kommer ut därifrån på lång tid.
Jag är mest rädd för att behöva göra ett kejsarsnitt.. xO Om vi ska lämna de mer rationella eller vanliga rädslorna för att något ska gå fel med barnet då..