abort imorgon, och nu tvivlar jag igen!!!

Hej igen.

ja det var mitt ex som jag har barnen med som reagerade så.
i helgen däremot så sa han att han gärna ställer upp med barnet när det kommer,
och om pappan inte kommer finnas där så ställer han gärna upp som en faderfigur.

jag har pratat med min mamma o min syster om allt också nu, att jag vill behålla barnet.
dom sa att dom stöttar mej i det, och att dom kommer hjälpa mej.

nu är det bara så att jag själv mår så otroligt dåligt.
vissa dagar känner jag att jag tagit rätt beslut, jag klappar magen o säger att vi ska klara detta, även om det blir tufft.
andra dagar känner jag att jag tagit helt fel beslut, att jag borde gjort aborten o gått vidare med mitt liv som det var innan.
jag ser på mina barn o är så rädd att jag inte ska räcka till. min minsta på tre år är så mammig hela tiden. han sover hos mej varje natt o somnar alltid hos mej, han vill hela tiden va nära & när de andra större barnen sätter sej hos mej eller också sover hos mej så blir han jättearg och ledsen. 

jag är så rädd för hur det ska bli när bebisen kommer, då kommer jag inte kunna ge honom all den tiden som innan. och jag vill inte behöva avstå det. jag är rädd för hur han kommer må pga det.

jag är så rädd för att vara själv i allt det här. jag vet att jag har min familj som stöttar mej o kommer hjälpa mej när dom kan. men just nu så känner jag att jag önskar att jag hade gjort aborten.
jag känner mej så otroligt självisk. 
jag vet inte om det är hormonerna som gör att jag är sån här, eller vad det är. 
men just nu så känner jag att jag vill inte vara gravid. jag vill bara ha tillbaka livet jag hade innan.
om några timmar eller imorgon så känner jag tvärtom. 

jag orkar inte må dåligt mer, jag orkar verkligen inte.
jag bara gråter o mår dåligt, o har redan sökt tröst hos andra under en period nu, vill inte göra det hela tiden.
jag bara gråter o gråter o ser ingen glädje i någonting längre.. =(

 

nu är det ca 20 min sen jag skrev sista inlägget..
har läst runt lite på andra trådar om abort.
o vet att jag inte vill göra det. innerst inne så vet jag det.
men jag är så rädd för hur allt kommer att bli, och jag tror att hela graviditeten kommer att
vara sån här, som en enda bergochdalbana med känslor.
jag vet inte om jag kommer klara det.
 

Hejsan.

Jag har nu haft en jättemysig kväll med mina tre barn, vi åt middag o satt o pratade om allt möjligt i säkert en o en halv timme, det blev mycket diskussioner kring det vi pratade om, och till o med treåringen kom till tals flera gånger :) så himla roligt att sitta o höra deras tankar, o hur roligt det kan bli :)
vi skrattade flera gånger och varje gång så såg jag deras leenden och hur underbart livet är med mina små, att det faktiskt är dom som är den stora lyckan i mitt liv. & jag tänkte; hur fel kan det egentligen bli med en liten till som så småningom kommer att sitta där med oss o ha sitt alldeles egna leende, o sina egna tankar om allt.
det kan inte gå fel kände jag då.

när barnen somnat så ringde jag mitt ex, o vi pratade i över två timmar om allt. 
o det var den härliga kvällen med barnen, samt det telefonsamtalet som ändrade mina känslor o mitt humör. känns så skönt att bara kunna ösa ur sej alla känslor man har, även o det finns en del mindre bra.
att bara få sätta ord på vad man känner o sen höra honom hur han ser på det,
sen hur han vände allting o sa att du är en jättebra mamma, du kommer att klara detta.
o blir det för jobbigt, så finns jag där för alla 4 barnen. 
behöver jag avlastning me bebis så sa han att han kan ha barnet en natt då o då så jag får sova, eller vara här i början o ta nattpasset.
förstår inte hur han kan vara så fin o erbjuda sej det när det inte är hans barn.
men det värmer så mycket i hjärtat :)

just nu känner jag mej glad.
men jag vet att dom här tankarna kommer att komma över mej många gånger under denna resan.  
en abort kommer jag inte att göra, även om tankarna ibland svävar åt de håller pga alla tankar som far runt i huvudet nu, så skulle jag aldrig klara av det.

idag har jag även känt i magen för första gången. låg på ryggen i sängen o hade precis vaknat. så låg där o bara andades lugnt, sen kände jag en liten puff eller som att det tryckte till lite på insidan :)

tack för att ni svarar :)

& ett stort lycka till till dej som har försökt i tre år att få barn, hoppas det blir eran tur snart <3
& alla positiva ord hjälper och stöttar :) tack. 

Blev alldeles varm i hjärtat av att läsa denna tråd. <3 Du verkar ha bra stöttning av anhöriga. Men vill ändå tipsa dig om en förening som heter Makalösa föräldrar, som är till för ensamstående föräldrar. Det finns många lokala grupper i hela landet.

TS - får man fråga varför du och ditt ex inte är tillsammans? Ni verkar ha det så bra ihop!

Hej.

Ja jag har mycket stöd från anhöriga, annars hade jag inte klarat mej igenom detta tror jag.
Jag ska absolut kolla upp den föreningen :) tack.

När jag & mitt ex var tillsammans så någonstans på vägen så slutade vi se varandra på det sättet som är nödvändigt för att en relation ska fungera. vi blev mer som jättegoda vänner och kände båda två att vi ville ha något mer än det. vissa känslor finns fortfarande kvar än idag, & vi kämpade länge för att få det bra tillsammans igen, men det gick inte.
kändes riktigt tungt när vi flyttade isär, men är jätteglad att vi är så bra vänner som vi är idag :)
samtidigt så vet man aldrig i framtiden vad som händer, tror ingen av oss har stängt den dörren helt.
han sa häromdagen att allt skulle bli så himla mycket lättare med allt om vi bara bodde tillsammans i ett hus. 
lät så roligt, men jag förstår hur han menade :)
så framtiden får utvisa om vi lyckas hitta tillbaka till varandra eller inte.

igår pratade jag även med det andra exet, han som e pappa till barnet i magen.
jag har tänkt göra det ett tag. men visste inte riktigt om jag skulle.
sen tänkte jag att äsch jag gör det ändå, har haft så mycket funderingar kring honom så jag tog tag i det.
har hela tiden när vi träffades tyckt o sett att han var en helt underbar människa, allt kändes så rätt för oss båda. han va underbar med mina barn, o ville inget hellre än att själv bli pappa en dag.

så igår frågade jag om han ville följa med på ultraljudet och förlossningen. tänkte att de kanske kunde bli lite mer verkligt för honom då, o han kanske skulle reagera helt annorlunda efter han sett sitt barn.
han visste inte alls vad han ville sa han.
sen sa han att jag var mycket väl medveten om att han ville att jag skulle göra en abort, och att han varken har tid eller pengar att ha ett barn nu. det lät nästan lite otrevligt.
det kändes lite som att han inte tänker finnas där? 

hur förklarar man detta för barnen som jag har redan? att detta barnet inte har samma pappa? eller är de okej att inte säga ngt? vad säger man? o hur förklarar man de sedan för barnet i magen när denna ser att den inte har samma pappa som mina andra barn? är rädd att han eller hon ska känna sej utanför för att de kanske blir så att han inte får någon pappa alls =(
mitt ex har sagt att han kommer att finnas där för mitt barn, o att han kan vara en fadersfigur, men vad händer den dagen han får veta att det inte är hans pappa? om nu den riktiga pappan väljer att inte finnas där alls.. 
mycket funderingar, allt blev lite rörigt.. 

 

Hejsan allihopa :) 

Tänkte att jag skulle gå in & skriva några rader här, vet att endel ville att jag skulle göra det, och känns kul att kunna göra det också :)

Jag är nu i vecka 23, mår bra. Livet rullar på :)
Mina äldre barn fick en fin julklapp, jag berättade för dom att dom skulle få en lillebror till.
Det blev jubel här hemma :) Så jätteglada blev dom, och det gjorde mej så glad också.

Som sagt så är det en liten pojke som växer i min mage, jag är så lycklig över det, och över beslutet jag fattade :) 
När jag fick se min lilla plutt på ultraljudet så blev allt så självklart, det är mitt barn och såklart ska han vara med oss, sin familj.

Ville bara kika in & berätta att allt är bra & det går bra med graviditeten & allt annat också.
Bio pappan till barnet har jag inte haft någon kontakt med alls sen jag skrev här sist. 
Jag erbjöd honom att vara med vid ul och även förlossning, i hopp om att han skulle ändra sej.
Nu har jag inte hört av mej mer, och det kommer jag inte heller att göra.
Han får höra av sej själv om han vill vara med, han vet att det är det jag vill helst. 
Så det får vara upp till honom.

I vilket fall som helst, så är jag lycklig över att snart vara 4barnsmamma :)
Vill även säga till er som står i valet & kvalet, att vill ni inte göra en abort och känner att ni kan ta hand om barnet, så gör det :) Ni kommer aldrig ångra er.

Hej TS! Vad skönt att det känns bättre nu! Jag sitter själv här och ammar min älskade lilla fyra som kom till världen i höstas trots mycket tvivel och en pappa som ansåg att abort vore ett bättre alternativ. Vill bara säga att det funkar bra om man har bestämt sig för att klara av det!

För ett år sedan var jag förtvivlad och orolig - nu är jag mamma till fyra fantastiska barn och ångrar inte beslutet det minsta. Även fyrans pappa älskar minstingen högt!

Lycka till!