Kan man ha lika mkt kärlek till fler barn?

Kärleken mellan syskon gör att man älskar dessa barn ännu mer, både var för sig och tillsammans. Att ge sitt barn syskon är den finaste gåva man kan ge! Och i detta ingår att lära sig hantera att någon annan får förtur framför en själv ibland, det har man bara glädje av att tränas i.

Jag tror alla barn blir bra storasyskon men det kan vara en väg att komma dit, som kräver tålamod och anpassning. Jag tror inte du behöver fundera ur perspektivet om din dotter blir ett bra storasyskon eller inte, vem är ett dåligt storasyskon liksom?

Var också lite tveksam, kärleken man har till sitt barn är ju så enorm och från första stund, kan man verkligen älska någon annan med samma styrka? Absolut visade det sig, älskade min son precis lika mycket som hans storasyster, och de tjafsar och bråkar såklart ibland, men talar ofta om för varandra att de älskar varandra med :) de är nu 3 och 6 år och nummer tre växer i magen :)

Man tar ju inte kärlek från det första barnet för att ge till det andra, hjärtat blir större och likaså kärleken

Fick första dottern i mars 2011. Skulle få andra nu i augusti och var uppriktigt rädd att jag inte skulle känna så stor kärlek för tvåan.

Vår första dotter är så speciell, vår ögonsten, vårt allt! Ville nästan ha nr två för hennes skull liksom. För att hon skulle ha syskon. Och hela tiden gnagde detta att- hur ska jag kunna älska nr 2?

Sedan kom lilla gumman den 14 augusti och allt bara var så naturligt. Nu ligger jag här och hör henne snarka och hjärtat spricker av kärlek till henne också.

Vet att det låter som en jäkla Allersroman- men det är sant- känslorna bara kommer, precis som för stora dottern.

Visst har jag samvetskval ibland när tiden inte räcker till för henne pga amning och så, men känner samtidigt hur mycket de kommer att kunna ge varandra!

Det går superbra! :)

Tack så mycket för era svar allihopa! 
Min "oro" har släppt en aning nu iaf!

"Man tar ju inte kärlek från det första barnet för att ge till det andra, hjärtat blir större och likaså kärleken"

Den tar jag med mig och sparar :)
  
Ha en go söndag kära ni! 

Delad kärlek är dubbel kärlek. Behövs det sägas så mycket mer ? Jag har tre barn.....och att se deras kärlek till varandra slår allt. Jag var och vaccinerade min yngsta på 5 månadet förra veckan. Hade med mig mellansonen på 4,5. Vår lilla skrek otröstligt efter andrs sprutan när vi var på bvc. Inte ens amma hjälpte. Ser i ögonvrån storebror spontant klättra upp på sköterskans skötbord, hämtar en skrammelleksak som han ställer sig leende framför gråtande lillebror och skramlar. Lillebror tystnar och börjsr jollra. "Nu blev O glad!" utbrister storebror. Det finns inget bättre än syskonkärlek.....och ja, man älskar dem alla gränslöst. Lycka till i bebisverksta'n .

Jag var också oroad. Jag blev gravid när Carl vsr bara 10 månader, så han var 1,5 år när Saga kom (hon är snart 5 månader nu). När vattnet gick satt jag bara och tänkte nejnejnej vad har jag gjort mot Carl, han fattar ju inte ens att han ska få ett syskon. Jag hade dåligt samvete. Och ja, första månaden var tung. Han var svartsjuk och fattade ju inte riktigt varför Saga var där, varför jag inte kunde komma på direkten varje gång han ropade. Men sen efter en månad gick det över. Nu är han så jäkla mån om henne, när hon gråter kommer han och ger henne nappen, han kramar och pussar på henne, han låter henne låna hans högt älskade snuttekanin.. Och vi vuxna, vi lärde oss att kärleken inte delas mellan barnen utan expanderar för att innefatta båda :) vi har liksom två ljuvliga små barn som är så högt älskade båda två!

Fakta är att många föräldrar inte älskar och uppmärksammar sina barn lika.

Finns hur många trådar som helst om det.

För mig har det varit så här:

De nyfödda syskonen har inte legat på samma kärleksnivå som storasyskonen automatiskt. Det har tagit några månader innan jag kännt att barnen betytt lika mycket för mig.

Sen när de blir äldre, de är nu 3, 5, 7 och 9 så kan jag ärligt säga att jag älskar dem lika mycket. Men på väldigt olika sätt. Barnen är olika, jag uppskattar och irriterar mig på helt olika färdigheter och personlighetsdrag och det är jättehäftigt med att 1 av de 4 barnen är sjukt lik mig i tanke och sätt. Jag känner igen så otroligt mycket av hans tankegångar och sätt att reagera från mig själv. Det är jätteroligt, samtidigt ser man sina dåliga sidor i en annan person också och det kan reta gallfeber på mig :)

Lilltjejen är ju den som är lättast att gosa med, äldsta barnet är ju inge knäsittarunge längre och kärleken till henne får helt naturligt hela andra uttryck.

Så för mig har lika mycket kärlek inte varit ett problem, men man ska inte förvänta sig att man tycker om barnen på samma sätt för det gör iaf inte jag. Det varierar med ålder och personlighet på barnet.

Har inte lästa andras inlägg..

Ska försöka reflektera mina känslor och min syn på kärlek till flera barn.

Jag har mina barn väldigt tätt.. Maj 2007, September 2008, Januari 2010.

Jag hann aldrig fundera på "dela kärlek".

Nu på senare tid har det känts som om minstingen får mkt mer kärlek än de två äldre.. menså är inte läget. Jag älskar alla mina barn, lika mkt, men på olika sätt om man kan förklara det så. Det är ju tre olika individer... Men gott om kärlek till dom alla tre!

Nu när de blivit lite större kan jag hitta på något med dom en och en.. om bara en timme eller så så räcker det både för mammahjärtat och barnhjärtat :)

Lycka till med dina två :)

Hade t.o.m. lättare att direkt känna kärlek till barn nr 2 eftersom jag var mer beredd på hur det är att få en bebis och inte fick den chocken som jag fick med första barnet. Kunde istället direkt ta honom till mig. Jag funderade också mycket på den här frågan TS innan jag fick barn nr 2 men det känns bara så självklart nu. Sen har man ju inte alltid samma tid och uppmärksamhet till barn nr 1 som man hade förut, men han fick ju å andra sidan flera år då han var ensamt barn. Så kommer ju nr 2 aldrig att ha det.