Gravid, blir lämnad om jag inte gör abort.

Jag är nästan i samma situation, har haft ett förhållande med en man 4 år fram och tillbaka och för ett år sedan så blev jag gravid och bestämde mig då för att göra abort eftersom han ställde ultimatumet, barnet eller honom.
Nu är jag gravid igen men denna gången valde jag att behålla då jag kände att jag inte skulle klara av att göra om det ännu en gång och speciellt inte för att den enda anledningen var få ha kvar honom i mitt liv.

Om du verkligen vill behålla så tycker jag du ska göra det !

Såg nu att du redan gjort abort, hoppas du känner att du gjorde rätt val ändå.

Jag gjorde fel val, jag kommer få ångra det resten av mitt liv. Vet inte riktigt hur jag kommer igenom detta, vill ha tillbaka lilla pyret, hur förlåter man sig själv för att ha dödat ett liv som växte och ville leva. Hur?

Se till att du får prata med en kurator TS!

Och det där kräket har du dumpat hoppas jag??

Det har varit ett julhelvete o nu är det gott jävla nytt år, finns ingen hjälp att få o nu är det för sent, jag har redan gjort fel val. Kuratorerna är dessutom gravida, orkar inte se det.

Jag har varit med om något liknande. Blev gravid trots skydd och pojkvännen ville absolut inte ha barn och det ville egentligen inte jag heller. Så det var väldigt enkelt för mig fast att det var svårt, om du förstår vad jag menar.
Tycker inte alls att pojkvännen är ett kräk som många andra i tråden. Vill man inte så vill man inte. När en kvinna inte vill men råkar bli gravid så har hon alltid ett val, men en man har inte det och man kan ju förstår känslan av vanmakt och frustration.

Jag tycker att du resonerar mycket klokt TS. Ensam är inte alls stark, bara ensam. Att vara ensam med ett barn är dessutom att vara mer ensam än om man bara är ensam, skulle jag tro. Jag ångrade aldrig mitt val. Det var ett klokt och rationellt beslut för allas bästa. Det är synd att du känner tvärt om, men om det är till någon tröst så tycker jag alltid att man ska välja abort om man är osäker på om man vill eller inte. För ju mindre lidande och trasiga relationer man tillför världen desto bättre. Ett barn förtjänar en komplikationsfri tillvaro och att vara önskad och älskad av båda sina föräldrar.

Skickar en stor styrkekram till dig!

Tack. Även om jag inte kan känna så nu så ska jag ta med mig det du säger. Jag kan aldrig släppa att han inte tog sitt ansvar för barnet eller för mig, har mm inte gjort allt för att inte hamna i situationen kan man inte ändra spelreglerna så det passar en själv, det gör bara fega, svaga människor.

Även om allt är försent på alla sätt så är det en liten tröst i att mannen mår dåligt. Han förstår att man inte kan göra o behandla en människa som han gjort, det är inte för att få mig tillbaka. Det gör ont att det inte kom tidigare men det gör att jag känner mig lite starkare, att jag hade rätt i att han hade fel för i situationen jag var i så tvekade jag. Det gjorde mig svag o utgången av det blev tyvärr mitt öde o nåt jag alltid får ångra, kommer aldrig förlåta honom för hur han behandlade mig men jag kanske kan lära mig leva med det, jag hoppas det. Jag måste det...

Om det är någon som sitter i samma situation som jag gjorde för 1 år sedan och hittar tråden så tänkte jag berätta om hur jag mår idag, det är såklart individuellt men här är min story... 2014 har varit ett tufft år från dag 1. Det slutade med en abort och att jag blev lämnad. Våren var lång och tuff, mycket skuldkänslor och sorg. Sommaren var något lättare men när det började närma sig ett år efter så kom smärtan tillbaka. Hade faktiskt aldrig kunnat ana att jag skulle genomlida samma smärta en gång till, med skillnaden att det inte går att göra något annorlunda. Ångesten äter upp mig inifrån, fått ångestdämpande från läkaren för att klara jul och nyår. Idag är det exakt ett år sedan aborten, imorgon för ett år sedan är värsta dagen, när jag vaknade upp och insåg vad jag hade gjort. Har bestämt mig för att fira nyår själv, det är ensam jag känt mig hela den här tiden och jag väljer att avsluta året ensam. Så blev det för mig... ja, jag ångrar det jag gjorde.

Lämnade du honom?

Lämnade du honom?

Jag har också ångrat en abort, men jag var inte riktigt i samma situation som dig. Jag levde med en man som misshandlade mig och hade oturen att bli gravid. Han ville att jag skulle behålla, men jag kunde inte besluta mig för om jag ville det eller inte med tanke på situationen. Efter 9 veckors velande (var då i v.14) beslutade jag mig för att kontakta min barnmorska och be om att få göra en abort. Då jag var så långt gången fick jag göra en sena bort där man föder ut fostret. Jag har aldrig varit med om något så mentalt nedbrytande som det. 

Jag har aldrig kunnat sluta sörja aborten då jag innerst inne ville behålla. Det är extra jobbigt nu då jag för bara några veckor sedan fick diagnosen endometrios och beskedet att chansen att bli gravid igen är liten (jag och sambon försökte i 3 år innan diagnosen). Nu ska jag orka leva med aborten på mitt samvete. Jag kan inte låta bli att tänka var det min enda chans till barn? I så fall sumpade jag den. 

Hej!

Förmodligen ingen tröst nu, men vill ändå dela med mig då jag varit i din sits.

Jag var ihop med en kille i 2 år, blev gravid trots p-piller. Jag vart chockad, men min första reaktion var ändå att behålla. Han blev tokig! Gjorde jag inte abort så skulle han lämna mig. Jag stod på mig, vägrade abort (kände mig sjukt svag, precis som du gjorde) och försökte få honom att stanna. Men han lyckades att övertala mig och jag gjorde en sen abort mot min vilja. Jag var alldeles för feg och svag för att gå emot honom. Aborten var HEMSK och jag drömmer än idag mardrömmar om den trots att det gått 5 år.. Mycket komplikationer blev det också.. Jag valde att stanna med honom trots hans svek, vilket jag sen ångrade då han var otrogen mot mig och behandlade mig som skit. Detta fick mig att må ännu sämre än vad jag redan gjorde. Fick gå i terapi för att komma vidare med livet.

Träffade sen en ny kille efter några år. Jag hade precis börjat må bra igen. Sen händer samma sak igen. Jag blev gravid trots p-piller (nej nu äter jag inte skiten längre!). Och tro fan att den nya beter sig likadant!! Men då satte jag ner foten. Jag sa att passar det inte med barn så är det bara att dra. Han drog men kom hem samma kväll. Bad på sina bara knän om ursäkt och förklarade att han fick sån panik och vart så chockad så han visste inte hur han skulle göra, men att han självklart skulle finns där för oss. Så vi fortsatte att vara ett par, och till hösten föddes våra tvillingar :) jag är otroligt tacksam för att jag behöll då. För hade jag gjort abort så hade jag hatat honom och gjort slut så småningom. Nu bevisade han istället att han är världens bästa pappa som älskar sina barn och mig!

Så Ts, det finns lyckliga slut.. Jag mådde dålig 3 år efter aborten, och tänker på det än idag. Men jag fick tillslut ett lyckligt slut, och förhoppningsvis är det inte slut än för jag är ung. Men även om det inte blir mer barn för dig så kommer du hitta en underbar man som kommer älska dig högre än allt och ta hand om dig. Lycka till i framtiden ts! ????

Otroligt tragiska berättelser, önskar verkligen att ni inte behövt va med om detta. Jag är kristen och ifall det är någon tröst så är i alla fall jag säker på att era barn har det bra nu hos Jesus. Självklart tragiskt att ni valde abort men det finns förlåtelse. Det är vad kristen tro handlar om, ibland gör vi saker som vi ångrar djupt men Jesus tog straffet för allt detta när han dog på korset för vår skull. Han vill lyfta av sorgen och skuldkänslorna och ge oss en ny start. Så jag tror det kan hjälpa att ta emot förlåtelse och förlåta sig själv.

Stor kram

Ps. Har läst en del liknande berättelser och känner att jag någon gång skulle vilja starta en organisation som hjälper kvinnor som pressas till abort. Vad tror ni hade kunnat få er att våga behålla mot partnerns vilja?

Det ironiska är att jag blev lämnad. Var så nedbruten att jag faktiskt bara ville ha tillbaka allt som det var innan, var ett vrak. Sveket gjorde mig svag, aborten gjorde mig svag, att bli ensam o inte känna att jag tagit rätt beslut knäckte mig. Han ångrade sig och ville ha mig tillbaka några månader senare men då hade jag som tur var fått tillbaka lite värdighet och kände att en sådan människa kommer jag aldrig kunna leva med.

Vad jag hade behövt för att ha tagit beslutet att behålla... Jag hade nog behövt prata med någon som varit med om samma, som vet hur sårbar man är i den situationen. Att det är så svårt att förstå hur det känns att bli sviken av den människa man litar på mest av allt, den som aldrig skulle göra en något illa, hela min världsbild förändrades, min tillit har fått en rejäl törn. Hade velat höra hur man tänker på beslutet varje dag, det äter inte längre upp en men det går inte en dag utan att det passerar i tankarna, att vissa dagar är ångesten tillbaka, samma känsla, att man riskerar att ångra det man gjorde varje varje dag. Hade även behövt känna att det funnits hjälp att få, någon som kunnat sätta sig ner och prata om allt praktiskt, hur man kan klara ekonomin, i det skicket jag var kunde jag inte få ihop det. Ett socialt nätverk, själv hade jag inte min familj i närheten men även om man haft det så tror jag att utomstående som bara finns där hade varit en hjälp. Jag hade gärna ställt upp, både som någon att prata med i det svåra beslutet och som hjälp om man väljer att behålla.

Än så länge är det bara jag och min man som spånar lite, men om det tillslut blir något av det så hör jag gärna av mig till dig. Att du delar med dig av det du varit med om skulle säkert kunna hjälpa många. Du kan ju skicka ett meddelande till mig med din mail om du vill. Men min man måste plugga klart först innan vi kan dra igång något så om det blir av, så blir det först om kanske 2 år.

/Maria