Hon är på väg att lämna mig

Sprit brukar vara en väldigt god vän och lyssnare i sånna här situationer, se till att de inte blir för mycket bara, då skjuter man bara fram problemen.

Jag förstår vad du menar men har svårt att helt acceptera

Jag tror att det i nuläget räcker bra med att du förstår hennes sida, du behöver nog inte acceptera ännu. Låt det ta lite tid, sörj klart och hitta på roliga saker med dina barn. Acceptans kommer troligen med tiden. Man behöver ju inte heller vara glad över något för att kunna acceptera att det är som det är. Kanske har du gjort allt du kan, kanske inte. Oavsett så kan du inte gör annat än att hålla kommunikationen öppen, förklara din sida, hoppas på att hon kan visa sig villig att ge dig lite mer tid. Om inte för dig så för barnen kanske. Detta kommer bli en otroligt stor förändring för dem också och de kommer också behöva tid, om det nu blir så att ni kommer separera. Var stark, ta hand om dig själv och dina barn. Hoppas det i slutändan blir bra för er allihopa.

Tack för dina kloka inlägg. 

Vad som än händer, ta hand om dig och barnen. Ta en dag i taget, har ni pratat om om hur ni vill göra om hon nu lämnar in, tänker på barn och boende och allt det?
Tycker också att de kanske inte skulle träffas när ni nu har en tid till familjerådgivningen utan hon borde ligga lågt där ett tag. 

Vi vet att vi vill göra det så bra som möjligt för barnen. Boendet blir en svår sak att lösa då vi bor i Stockholmsområdet. 

Men om hon känner att det inte skulle hjälpa, då är det väl rakare av henne att säga nej?

Då borde du ju ha sett detta komma innan det skedde...?

Problem i förhållandet eller inte - träffa en snubbe på krogen och börja som hon gör med man och barn hemma är fan inte okej någonstans. Alls.

De fel TS eventuellt gjort har hans fru återgäldat tusenfalt. Fy fan.

1. Familjerådgivning går man inte bara i för att reparera relationer, man kan också gå där för att separera så bra som möjligt.

2. Oavsett om frun väntat länge och gett chanser, eller inte...så är det fullständigt respektlöst att gå iväg för att sexa med den andre när mannen är kvar med barnen och dessutom vet vart hon ska. Det är ett respektlöst och sjukt oempatiskt beteende.
Det är inte för mycket begärt att hon lugnar sig tills de flyttat isär, verkligen inte.
Allt hon gör nu kommer att ställa till med fler och större problem vilket i sin tur påverkar barnen. Hon tänker med fel organ just nu och agerar oerhört egoistiskt.

Hej du. Jag skulle säga att 14 år är ganska lång tid med dagens mått. Självklart finns det även kärlek som varar livet ut och det tror jag också är vad de flesta vill ha men det är få förhållanden som varar så länge.

Eftersom jag varken känner dig eller din fru är det omöjligt att säga om parterapi är vad ni behöver eller om det bara är slöseri med tid. Sen din fråga om hur man förbereder sig mentalt så tror jag nog tyvärr att man inte kan ha hängslen och livrem på allting. Att starta en relation med någon är positivt på många sätt men man begår ju också en risk eftersom det en dag kan ta slut.

Ja det kanske inte var så mycket tröst för dig just nu. Kommunikation är ju det allra viktigaste. Prata med din fru, finns det en vilja att rädda förhållandet eller ligger det där det ligger? 

Uppdaterade start inlägget. 

Tack för era synpunkter 

Det är klart att du känner dig sviken, bitter och bedragen. Du har all rätt att känna dessa känslor och det får din fru acceptera. Jag tycker hon har skött hela situationen väldigt dåligt. Efter 14 år ska man kunna visa varandra då pass mycket respekt att man avslutar sitt förhållande innan man påbörjar något nytt. Du verkar ändå vara så pass rationell att du fortfarande kan samtala med din fru om inte annat för barnens skull. Jag tycker det är ganska beundransvärt faktisk, jag hade nog inte klarat av det.

Hej Kompis. Det som händer dig nu hände mig exakt för 5år sedan med samma scenario. Vi människor är verkligen inte unika.

Mina råd till dig:
Tacka din fru för den tid ni haft tillsammans.
Sörj det som gick till spillo. Jag sörjde lång tid.
Fixa det praktiska. Bodelning. Boende. Skilsmässoansökan.
Var snäll mot dig själv. Du rannsakar dig och tror att det är ditt fel. Glöm det.

Jag tycker du är klok som behandlar din fru respektfullt. Du kommer att ha igen det senare.

En väldigt fin inställning.

Lite knapplån:
Försöker tänka så om mitt spruckna 20åriga förhållande, mannen har haft jättesvårt och jag har hela tiden fokuserat "det är aldrig ens fel att två träter" (då menar jag inte att vi bråkat, snarare har jag växt ifrån vårt förhållande) och att jag vill att han fortsättningsvis ska kunna tillhöra kretsen av goda, nära vänner även om kärleken tagit slut. Tror vi börjar landa där men det tar tid och precis som för ts kom det som en blixt från klar himmel att förstå och inte bara bättra sig kortsiktigt. Han har haft inställningen att hjälpa till hemma och jag att vi hjälps åt. Kan tyckas en hårfin definition. Vi gick i familjeterapi hela 2009 och ändå säger exet att jag svek honom då jag begärde skilsmässa 2012 för jag hade lovat honom i kyrkan att älska honom tills döden skiljer oss åt. Desperat och bitter och att inte förglömma, totalt livrädd.

Jag pratade om skilsmässa redan i början av 2009 och hade inte nog med styrka att lämna då, inget stöd från omgivningen och en man som vägrade flytta. Vi har alltså byggt hus på min släktgård och huset är närmsta granne med mina föräldrar och morföräldrar. Slutade med att jag flyttade.. Har inte gjort bodelning klar än och det är mycket jag i dagsläget betalar som han egentligen ska ta, men var sak har sin tid och barnens väl och ve kommer först. Resten reder sig med tiden... Nu vill jag inte längre ha huset, han har förstört glädjen över min barndoms minnen på denna marken, min fristad. Kan tillägga att mina föräldrar inte klarar av att hantera det som hänt och har tagit exets parti för de vill ju inte bli ovänner med grannen och ändå vet de att vi kämpat länge. Mina föräldrar har själva skilsmässor i bagaget.
I samma veva som jag började prata om skilsmässa igen så sprang jag på en snubbe som är god vän till en kompis, blev fikastunder och ett stort stöd o bollplank och mitt under skilsmässans betänketid var det som att få en käftsmäll, shit är det så här det känns att vara kär, att längta efter nån osv. Tog ett tag för honom att fatta att jag gått och blivit kär. Först ett år senare fick barnen träffa honom och då på kompisfika. Jag ville inte släppa in någon ny om jag inte kunde säga att den här personen vill jag seriöst leva med. Nu bor vi tillsammans sedan i somras och har barnen varannan vecka. Redan från början var jag noga med  hur jag ville ha det, vad barnen har rätt till ( han har inga egna barn och levt singelliv med vip in på stans alla krogar typ ) men även att tala om för barnen att det här är inte er nya pappa, utan ni har en underbar pappa och sedan om ni vill kalla den nye för låtsaspappa, pappa så är det ok, annars går det bra att kalla honom vid namn. Idag är han en viktig vuxen i deras liv och yngsta på 8 år ritade i helgen ett hjärta med sitt, syskonens, mitt, hans namn samt deras pappas namn.

Mycket vatten har runnit under broarna vilket jag inte nämnt mer än en bråkdel här och nu, allas historia är unik och trots att jag valde att skilja mig så vill jag inte ha mina år tillsammans med exet ogjorda, för hur eller hur så har det bidragit till att jag är den jag är samt den fina gåvan i form av fyra innerligt älskade barn. Det är jag tacksam för.

Sent svar men lider med dig, för det första begär skilsmässa direkt eller gör livet jävligt outhärdligt för dom. Hade följt efter henne, sett vem idioten är som stöter på en gift kvinna.

Att du lät henne gå på krogen var ett stort misstag, ingen gift kvinna eller man ska ha behovet att gå ut på krogen ensam. Hade aldrig tillåtit min fru att göra det, hade följt med. Då är det nog inte lika kul längre att ragga.

Tänk på det, otrohet är kul så länge man får göra det ostört, vet man att den andra vet om det så faller hela konceptet. Låt båda veta, visa lite stake och låt han inte ta henne utan kamp!

Ja, det är ett 12 år sent svar.

Ok sorry såg inte årtal men men alltid hindrar det kanske någon som läser det idag och befinner sig i samma situation. Hoppas karma slog till så att fruns nyförälskelse sprack medans TS hittade den kvinna han förtjänade varpå frun stod och knackade på en dag och ville tillbaka. 

Vad då "inte låta" sin partner gå på krogen? De flesta går ut för att ha kul med vänner och man behöver inte göra precis allt med sin partner precis hela tiden. Hade min partner "inte låtit" mig trägga och umgås med mina vänner oavsett val av plats hade det inte blivit ett speciellt mycket längre förhållande. 

Antingen litar man på sin partner eller så gör man det inte. Ibland biter tilliten en i arslet, som i TS fall för 12 år sedan, men det hade lika gärna kunnat ske på jobbet eller i något annat sammanhang. 

Ja med vänner är väl ok men att gå ensam skulle jag aldrig tillåta. Finns ingen anledning då enda syftet är att träffa människor av motsatt kön. Skulle aldrig hellre gå ut i min egen stad. Är man ute och reser så visst kan man ta en öl på en bar själv.

Tur man har en fru som tänker likadant. Att ge den andra svartsjuka i onödan ska man undvika om man älskar den man lever med.