Jag har en manlig barndomsvän som varit gift med en kvinna i 4 år. För ett tag sedan blev hans fru gravid. Barnet är nu 3 månader och föräldrarna ska skiljas. Pappan älskar givetvis sitt barn och undrar nu hur det blir med vårdnaden.
Det mest troliga är ju delad vårdnad men vad säger juridiken om detta? Finns det någon regel om hur länge ett spädbarn ska vara med mamman? Hur länge då isf? När får pappan börja ha barnet hemma hos sig?
Då har de förvaltat de 18 åren däremellan jävligt kasst, om det faktum att hon skrek litegrann när hon var tio månader har påverkat hela hennes uppväxt...
Min son skrek i ett dygn först gången vi lämnade bort honom. Han var så hes när vi hämtade honom så han knappt kunde jollra (6 månader). Vi har en fantastisk relation idag.
Jag lämnades ensam på sjukhus en vecka när jag var liten (vi bodde utomlands och det snaåg bäst för barnen att mamma/pappa inte kom och störde). Har knappast påverkat min relation till mina föräldrar.
Snacka om att försöka leta samband på de mest absurda ställen *skrattar*
Men då är det ju inte det faktum att hon grät när hon var 10 månader som är problemet, utan allt som hänt efter den första gången...
Menar du att man aldrig ska lämna bort sina barn för om de gråter så är allt förstört för all tid och evighet? Att man aldrig kan lämna till barnvakt, för om barnet skulle råka vara ledset i några timmar så har man förstört anknytningen och relationen är för alltid förstörd?
Tror jag har en ovanligt bra relation med, min nu vuxne, son. För jag har ju inte, som dina grannar, lämnat bort honom jämnt och ständigt utan han har fått vara borta lite då och då genom åren. Och tänka sig vad han har haft det bra :) Fått göra saker utan sina föräldrar jämnt och ständigt.
Då har de förvaltat de 18 åren däremellan jävligt kasst, om det faktum att hon skrek litegrann när hon var tio månader har påverkat hela hennes uppväxt...
Min son skrek i ett dygn först gången vi lämnade bort honom. Han var så hes när vi hämtade honom så han knappt kunde jollra (6 månader). Vi har en fantastisk relation idag.
Jag lämnades ensam på sjukhus en vecka när jag var liten (vi bodde utomlands och det snaåg bäst för barnen att mamma/pappa inte kom och störde). Har knappast påverkat min relation till mina föräldrar.
Snacka om att försöka leta samband på de mest absurda ställen *skrattar*
Jag säger inte att det är optimalt. Men jag tror innehåller det per se är skadligt för alla så att man kan säga att det är en sanning för alla. Och riktlinjer är inte heller till för alla. Det är råd som man själv kan välja att ta till sig eller inte. Utifrån den egna individen.
Jag tror också att det i dagens samhälle finns väldigt många fler osjälvständiga och curlade barn. Som inte ens vid 19 års ålder kan klara sig själva i hemmet ens. Så varje mynt har två sidor.
Jag anser inte heller att en tremånaders bebis ska ha växelvis boende, utan täta (dagliga om möjligt) kontakter med den förälder den inte bor med. Att man inte ska amma för att kunna ha vv känns som att dra tänkte alldeles för långt. Men att en förälder bara ska få träffa sitt nyfödda barn nån timme i veckan kan inte heller främja barnets utveckling. För nog är anknytningen viktig, men också att barnet lär sig att vara trygg med fler personer än en enda människa.
Jag säger inte att det är optimalt. Men jag tror innehåller det per se är skadligt för alla så att man kan säga att det är en sanning för alla. Och riktlinjer är inte heller till för alla. Det är råd som man själv kan välja att ta till sig eller inte. Utifrån den egna individen.
Jag tror också att det i dagens samhälle finns väldigt många fler osjälvständiga och curlade barn. Som inte ens vid 19 års ålder kan klara sig själva i hemmet ens. Så varje mynt har två sidor.
Jag anser inte heller att en tremånaders bebis ska ha växelvis boende, utan täta (dagliga om möjligt) kontakter med den förälder den inte bor med. Att man inte ska amma för att kunna ha vv känns som att dra tänkte alldeles för långt. Men att en förälder bara ska få träffa sitt nyfödda barn nån timme i veckan kan inte heller främja barnets utveckling. För nog är anknytningen viktig, men också att barnet lär sig att vara trygg med fler personer än en enda människa.
Men då är det ju inte det faktum att hon grät när hon var 10 månader som är problemet, utan allt som hänt efter den första gången...
Menar du att man aldrig ska lämna bort sina barn för om de gråter så är allt förstört för all tid och evighet? Att man aldrig kan lämna till barnvakt, för om barnet skulle råka vara ledset i några timmar så har man förstört anknytningen och relationen är för alltid förstörd?
Tror jag har en ovanligt bra relation med, min nu vuxne, son. För jag har ju inte, som dina grannar, lämnat bort honom jämnt och ständigt utan han har fått vara borta lite då och då genom åren. Och tänka sig vad han har haft det bra :) Fått göra saker utan sina föräldrar jämnt och ständigt.
Jag säger inte att det är optimalt. Men jag tror innehåller det per se är skadligt för alla så att man kan säga att det är en sanning för alla. Och riktlinjer är inte heller till för alla. Det är råd som man själv kan välja att ta till sig eller inte. Utifrån den egna individen.
Jag tror också att det i dagens samhälle finns väldigt många fler osjälvständiga och curlade barn. Som inte ens vid 19 års ålder kan klara sig själva i hemmet ens. Så varje mynt har två sidor.
Jag anser inte heller att en tremånaders bebis ska ha växelvis boende, utan täta (dagliga om möjligt) kontakter med den förälder den inte bor med. Att man inte ska amma för att kunna ha vv känns som att dra tänkte alldeles för långt. Men att en förälder bara ska få träffa sitt nyfödda barn nån timme i veckan kan inte heller främja barnets utveckling. För nog är anknytningen viktig, men också att barnet lär sig att vara trygg med fler personer än en enda människa.
Precis, för lite så är det ju när man lever med den andre föräldern. Barnet har sitt hem, men är med pappan på dagarna och mamma och pappa på kvällar/nätter.
Sen är det ju som Hyamfr skriver i sitt inlägg alltför ofta som det är bekvämligheten som styr. Och inte barnets bästa.
Nej, det är bara dålig argumentation man tar till i brist på annat. Det liksom mycket annat i motståndet mot delat boende utgår inte från barnet utan från att den vuxne projicerar sina egna värderingar på barnet.
Även barn i kärnfamiljer kan skrika hysteriskt efter en förälder så skriket är inte ett bevis på att barnet bollas, hur kan du ens komma fram till den slutsatsen när argumentationen är så dåligt underbyggt?
Och ärligt, din brors barn är inte en generell regel utan det är en individ med individuella behov.
Din slutsats att grannflickan flyttade hemifrån för att föräldrarna åkte på semester är rent utsagt befängd, så dumt att det inte går att argumentera mot!