Plötsligt händer det! Gravid, utan IVF, trots flera års försök. Några fler?

Jag hoppar gärna in ska till Gyn nästa vecka och se hur man ska gå vidare. Har försökt få barn i tre år.

Jag hoppar gärna in ska till Gyn nästa vecka och se hur man ska gå vidare. Har försökt få barn i tre år.

inte för att låta vrång men har du inte missuppfattat tråden lite?

Ne vad då?

jo det står ju för de som försökt med ivf i flera år och sen lyckats utan ivf.. förstod det som att du varken var gravid eller gjort ivf?

Ahh ne inte testat ivf en har inte fått göra de inte ens fått testa tabletter på tre år men ska äntligen få komma till en bra gyn läkare och se om jag kan få hjälp nu. 

ok ja lycka till och hoppas du slipper göra ivf för det är riktigt tufft att behöva gå igenom

Tack jo vi får de vad som händer men efter tre år så är jag bara glad att jag kommer få komma dit och få någon hjälp.

det är bara jag som är seg kan läsa och tänkt svara, men sen har annat dykt upp och så glömmer jag bort

åh så du har inte spytt då? Jag hade nästan bara morgonillamående, spydde innan frukost och sen spydde jag inte mer, förrutom en engångshändelse på jobbet.

Kan du slappna av något? Jag och sambon kunde inte göra det, vi var så oroliga, nu är det enklare när man ser och känner boxningarna varje dag

nej inte kräkts.. mår knappt dåligt ens.. hade en helg i v 6 som jag mådde sjukt dåligt dygnet runt och vågade inte ens röra mig men det gick bort och nu mår jag lite ytterst illa när jag är trött eller hungrig eller för mätt eller för varm men de går över på nån minut så känner mig ganska ogravid.
nej jag känner mig inte lugn då jag inte känner av att jag är gravid så blir man lite tveksam om det avstannat eller inte. går in i v 10 på fredag och sen två veckor kvar till inskrivning så lång tid kvar. tänkte jag skulle be om ett blodprov eller nåt så dom kan se hormonnivån

eller kanske får jag göra kubtest och få göra ul då

Jahapp. Lyckan blev kortvarig för oss. Vår graviditet var jättejobbig. Inte att jag mådde dåligt fysiskt, men psyket har fått sig en knäpp. Vid första VUL (fick ett tidigt i vad vi trodde var v 6 pga tidigare utomkved) trodde inte gyn att det var äldre än 4 v. Detta var typ omöjligt, för vi var ganska säkra på när ägglossningen hade varit. Sorg- var det ett missfall eller nytt utomkved på gång? Blodprov, hcg togs. Detta steg normalt! Ett nytt u-ljud, och se där! Ett tickande litet hjärta, embryo på rätt plats! Lite mindre gången än vad vi trott, men ett tickande hjärta är väl bra!. Nytt blodprov hcg samma dag. -hade sjunkit 1000 enheter (borde ha stigit till det dubbla) Sorg. MA på gång?? Nytt hcg och nytt u-ljud: Glädje, parveln hade vuxit och hjärtat tickade på!. 7+2! Ytterligare 1,5 v. Börjar komma lite blödningar, men det kan ju vara normalt i v 9? Nä, blödningarna tilltar- nytt akut VUL. Det visade sig att vi hade enäggstvillingar som låg i samma fosterhinna, nära varandra. Kan till och med ha varit siamesiska tvillingar. Det ena hade dött vid 6 + 2 (vid andra VUL då HCG sjunkit). Det andra kunde inte överleva då det lilla hade dött och "störde" i samma fosterhinna. Dog 8+0. Så nu sitter jag här med blödningar, livmoderkramper och väntar på att få fram mina älskade, efterlängtade embryon. Nästa v blir det cytotec och eventuell skrapning. Och sedan väntar väl IVF-svängen igen. Är så enormt ledsen och vet inte hur vi ska orka.

Så om det nu är så att vi först inte ska bli gravida trots att de inte har hittat nån orsak till infertilitet, och därefter förlora graviditeterna på konstiga sätt så har vi nu klarat av :
1 Utomkved med akut operation, bortopererad äggledare
2. MA (det ena fostret)
3. MF (det andra fostret)
4. Enäggstvillingar i en fosterhinna
5. Ev siamesiska tvillingar

Undrar om vi inte ska köpa en lott snart...

Ursäkta ett ledset/argt/ironiskt inlägg, men det är så jag känner just nu. Hoppas bara att det kan finnas några mirakel kvar att hända, så att vi får uppleva magin med lyckad graviditet och barn. .... och jag som alltid har önskat mig tvillingar...

Lycka till allihop!

Men vafan vilka kriser ni måste gå igenom för att komma fram till en bebis. Det är inte rättvist! Jag beklagar..

Det är bara att spy ut alla sorger och ångest här om du så känner för det, för här så förstår vi ju vad du känner och så lyssnar vi. Jag hoppas att ni fått någon samtalskontakt, om ni nu känner att ni behöver det, dom är ju inte alla så jättelätta att prata med.

Mirakel kan ju ske! Det vet vi ju. Det hände ju för oss när jag slutade att äta socker och skar ner på kolhydrater lite. På så sätt så skedde det ju bara, poff. Jag hoppas att ni, trots sorgen, orkar ta er vidare och ger varandra stöd, och att miraklet sker även för er. Det finns ju en gräns för hur mycket sorg ett hjärta tål, så stöd är ju så viktigt nu. Stora kramar till er båda!

usch så otroligt orättvist livet är ibland. vad har man gjort för att fölrtjäna allt? och till vilken jävla nytta?

finns inga svar som tröstar men man går vidare och tar sig vidare trots allt. timme för timme och dag för dag.. tids nog kommer eran tur oxå precis som för mig som hade gett upp tanken på barn efter 9 års försök.

vi fick ju bästa möjliga resultat vid ivf/icsi och borde klarat det för massor av år sedan men icke! sen en dag helt naturligt.. vad är oddsen???

våga tro på mirakel trots att ni nu måste gå igenom detta hemska! glöm inte varandra och att stötta. prata med varandra. förlora er inte som jag och min fd man. störst av allt är kärleken!

Grattis allihop!

Jag plussade i morse!! Efter två år av försök och medan vi sitter och väntar på kallelse från Sahlgrenska för "reproduktionsbehandling"...
Tog först två teststickor som var nära utgångsdatum (06/2014 stod det på dem) och de visade båda positivt. Åkte till apoteket efter frukost och köpte tre nya. Tog två så fort vi kom hem igen och tydliga plus syntes på båda efter bara 1 minut! Ska ta det tredje imorgon tänkte jag. Jag vågar inte tro på det!
Eftersom vi har haft så svårt och försökt så länge är jag nu livrädd för MF... Jag vågar inte lita på att vi kan få barn, inte på riktigt. Det har varit en dröm och en fantasi så länge nu..

Här kan jag sprida lite hopp hoppas jag.

Vi var ofrivilligt barnlösa i 7 år. Gjorde efter ca 2 år utredning och fick "diagnosen" oförklarligt barnlösa. Allt såg perfekt ut. Vi var dessutom unga. Vi fick börja med hormoner i tre månader (pergo tror jag det var) men inget hände. Då gick de direkt till ivf. Läkarna var väldigt positiva. De hittade ju inga fel och vi var som sagt unga osv. Men efter 3 fulla ivf med först ett ägg återfört och sen två vid de två andra så stod vi där utan minsta lilla plus. Mensen kom som en klocka. Som vanligt.

Vi hade inte råd med privata försök så vi fortsatte försöka själva och satsa på utbildning, jobb osv. Efter några år kände vi att det var dags att kolla upp privata kliniker. Jag blev även medlem här på fl för att hitta tips och råd samt prata med likasinnade. Hittade en del tips om naturläkemedel och hemmakurer. Tänkte att allt är värt att prova medan vi sparar pengar till privata ivf.

Sagt och gjort. Jag tog till mig av de vanligaste knepen och körde en blandad kur till oss båda. Bl.a. Rosenrot, bisolvon, zink osv (utförligt vad vi åt finns på min sida).
Tro min förvåning när jag redan efter en månad blir spontangravid för första gången i mitt liv. Jag vågar inte ens tro det först utan väntar en hel månad med att ta ett test. Inte förrän mensen uteblivit två ggr tvingar min man mig att testa. Och visst blir det ett starkt plus. Redan innan jag kissat klart.

Graviditeten gick väl hela vägen och vår första dotter föddes.
Men vår historia slutar inte där. Kort tid efter att min mens kommit tillbaka efter amningen (ca 15 månader efter förlossningen) blir jag oplanerat gravid igen. Dotter nr 2 föds 9 mån senare.
När hon är nästan ett år tänker vi att varför inte försöka med en trea. Vem vet hur lång tid det kommer ta. 7 år till eller snabbt som 2:an. Och jo då, snabbt som bara den. 2 månader med "kuren" och nr 3 var på väg.

Vi har alltså idag inte mindre än 3 mirakel. De är födda 07, 09 och 11.

Läs gärna på min sida. Jag hat sparat det jag skrev när jag blev medlem 2006 och sen det jag lagt till efter som.

Häftigt. Grsttis!!!!

Jag älskar att läsa såna otroligt fantastiska berättelser! att det fortfarande kan lyckas trots att man blivit utdömd och inte fått någon förklaring

Vi har nu 9 dagar kvar till BF, och vi kan inte få in det i huvudena att snart har vi en liten pojk här som kommer att vara helt beroende av oss

Hej,
helt ny här men vill dela med mig av min historia. Jag och min man försökte bli gravida länge utan att lyckas. Vid tre tillfällen blev jag gravid men fick missfall tidigt. Vi kämpade på men som alla här säkert vet blir man allt mer deprimerad... Via företagshälsovården fick jag en remiss till DS och gyn. Man såg inga uppenbara fel utan skickade oss vidare till Sophiahemmets fertilitetsavdelning. Under tiden han min man bli allt mer deprimerad och gick till slut in i väggen. Samtidigt började en jobbig utredning på Sophiahemmet. Jag är så glad att vi hamnade där! Vilka underbara människor!
Tyvärr (ja, för mig kändes det så) hittade man inga fel. Jag släppte ägg varje månad och min mans tester såg bra, om än inte perfekta ut. Under utrednings gång fortsatte vi att försöka själva. Först nu insåg vi att det här med glidmedel inte är bra för spermierna. Det hade ingen sagt till oss trots att vi pratat med mängder av läkare vid det här laget. Vi började därför med Preseed.
Vi åt även vitaminer, minskade på alkohol (jag ingen alls), ingen rökning (vi hade båda feströkt tidigare), mkt motion och så vidare... På Sophiahemmet började vi inseminationsbehandling. Läkarna envisades med att jag skulle ta pergotime trots att jag redan släppte fina ägg. Detta gjorde att jag släppte tre ägg vis första tillfället och vi fick inte inseminera...jag bröt åter igen ihop.. Pergotimedosen drogs ned och jag släppte två ägg. Tyvärr gav inseminationen ändå ingen graviditet. Samma sak månaden efter. Efter detta gjorde vi ett upphåll en månad då vi skulle utomlands vilket gjorde att vi inte kunde genomgå behandling den månaden. BINGO, vi blev gravida! Helt på egen hand! Idag är vi i vecka 35 med två små tvillingkillar! Graviditeten har gått som på räls och jag mår kanon.
Självklart kan ingen säga vad som gjorde det men jag satsar mina kort på Proseed i kombination med hälsosamt leverna!

Det har varit en vidrigt jobbig tid men jag tror att vi har klarat att ta oss genom den stärkta genom att vi hela tiden pratat mycket med varandra och aldrig anklagad varandra för svårigheterna med att bli gravida. Plus att vi hamnade på Sophiahemmet där de var helt fantastiska!

Så alla ni som fortfarande kämpar - kämpa på!