Måste få spy lite
Ja nu är det en sån där tråd igen. Som känsliga biomammor ska sluta läsa exakt HÄR. Jag är så kräkfärdig på mina bonusar så jag bara storknar. Men nej. Jag har inte tänkt lämna min familj för det. Vi har gemensamma barn också. Och nej. Jag låter det inte märkas i vardagen. Men det är en trist vardag vi har. Som så många andra gick jag in i det här med goda ambitioner och trodde att vi skulle kunna bygga någon slags familj. Inte en konventionell kärnfamilj förstås, det har bonusarna redan haft och mist. Men något annat. Något eget. Och det trodde pappan också och jag vet att han är besviken både på sitt ex och på sina barn. Biomamma har gjort oerhört klart att jag icke har något som helst med hennes guldbebisar att göra. (En är myndig sedan ett par år, men bor kvar hemma och snyltar. En är snart myndig. Tack och lov!!!!!!! Snart är det över!!!! Frågan är bara när de lämnar boet!?!?) Så efter en massa försök till ett normalt familjeliv, och massor av samtal och direktiv från pappan där han krävt att i vår familj gäller våra regler och jag är också en vuxen med en vuxens bestämmanderätt, så har vi gett upp. Barnen gillar mig inte och kommer aldrig att göra det efter mammas hjärntvätt. Vi lever parallella liv när de är här och jag kan avslöja att jag ofta tänker på barnen som inneboende. Eller som spöken. De är irriterande. De märks. Men de har egentligen inte med mitt liv att göra och jag nonchalerar dem så mycket jag kan. (OJ vad påhopp jag kommer att få om de där meningarna får stå kvar ocensurerade! 
) Länge har jag försökt visa mina bästa sidor och tänka att det är barnen och jag som ska hitta en relation inom ramen för vår familj, inte deras mamma och jag. Men det är tvärkört! De var för stora när jag kom in i deras liv och de är galet hjärntvättade av mamma. De vill helt enkelt inte. De ogillar mig och kommer helt enkelt hit för att umgås med sin pappa. (Eller ja, snarare för att mamman säger att de minsann har rätt att bo här och att jag minsann inte ska få köra iväg dem. Vilket aldrig skulle falla mig in.) Så jag har gett upp och lever efter devisen "live and let live". Men jag spyr på alltihop! Önskar så att de skulle välja att bo hos mamma på heltid, men det vill hon så klart inte. Det var hon som lämnade efter otrohet och hon vill ha sina barnfria veckor till att träffa boyfriends. Det har hon sagt explicit till pappan. Jag är så less, så less, så less.
Så. Tack. Nu har jag kräkts lite grann. Nu känns det bättre. Finns nog egentligen inte så mycket käckt och nytt att säga om denna alltför välbekanta situation, så jag förväntar mig inte särskilt många svar. Det är bara att härda ut, räkna till tio om och om igen och bete sig på bästa sätt. Samt hoppas på framtiden när barnen äntligen är vuxna på riktigt och kanske själva hittar fram till en alldeles egen relation med mig. Men det känns i alla fall skönt att få vräka ur sig här bland er som vet hur bonuslivet kan vara när man inte dansar runt på de där rosorna.
Men jo, det är helt otroligt hur det resoneras kring bonusbarn, speciellt i fall som ditt då de redan är vuxna. Personligen väljer jag att skratta för det är inte värt att slösa tårar på någon anonym skribent på familjeliv 