Hon som bär upp

Äldre 4 Feb 23:55

82 svar

När blev jag den elaka styvmodern?

Jag är förälder till två barn, varav ett särbegåvat lågstadiebarn som behöver extra stimulans i skolan och ett spralligt förskolebarn som bubblar av fantasi och berättarlust.

Jag är också bonusförälder till två barn, varav ett mellanstadiebarn med lojalitetskonflikt mellan sina föräldrar och ett lågstadiebarn som tillåtits att vara allas bebis och därför får hjälp med bl a avklädning vid sänggående.

Mina barn är trygga, sociala, solidariska, hjälpsamma och otroligt enkla. De lyssnar när jag säger till, är vana att använda ord som tack och förlåt, delar med sig.

Min sambos barn är otrygga, blyga, ljuger, säger "måste jag?" när jag ber dem om hjälp och har lärt sig att tjat fungerar. Ledsna ögon har också varit ett verksamt beteende, den äldre säger själv att "det är bara att se ledsen ut så får man som man vill". De är petiga med mitt och ditt, ända ner till att vilja räkna hur många russin var och en fick i filtallriken.

Jag kom in i mina bonusbarns liv som en trygg vuxen, vill jag tro. De ville kalla mig mamma, de sökte både fysisk närhet och uppmärksamhet. Det är ett år sedan. Nu agerar deras mor för fullt och mitt i detta blir jag den onda styvmodern. Den ena har tystnat, den andra ber sin pappa att föra dennes talan i allt från beviljat tuggummi efter maten till vilket påslakan man Egentligen ville ha när jag bytte.

Ja, jag tycker att lågstadiebarn kan byta underkläder varje dag. Särskilt om de inte är så bra på att torka sig på toaletten.

Ja, jag tycker att tid vid tv-spel/dator/tv kan begränsas till förmån för tillsammansaktiviteter som högläsning, spel, pussel eller pyssel.

Ja, jag har behov av struktur. Om jag vet att barnen sover 11h/natt så är det bara att räkna baklänges från väckarklockans ringande för att se när de behöver vara i säng.

Men - jag känner mig så fruktansvärt ensam. Min sambo lider av depression sedan ett drygt halvår tillbaka. Det gör att det allra mesta av hushållets sysslor vilar på mig. Det gör också att vi båda vid det här laget är rätt slitna, känsliga, lättstressade. Nu börjar han agera inför barnen. Som ikväll.

Jag bad barnen att ta på sig nattkläder. Mina gjorde det, hans satt kvar. Jag bad barnen att borsta tänderna. Mina gjorde det, hans satt kvar. När jag då sade till hans barn att om tio minuter är det hopp-i-säng, så om vi ska hinna läsa fortsättningen på vår högläsningsbok är det dags att göra sig i ordning... Då reser sig min sambo ur soffan, höjer rösten åt mig och säger att "det räcker nu!". Sedan smäller han i dörrar medan han gör sitt yngre barn klart för sänggåendet. Istället för att återvända till läshörnan drar han in barnet i ett sovrum, säger god natt och smäller igen dörren. Så jag och mina barn går in för att säga god natt ordentligt. Han kramar inte mina som han brukar, säger bara god natt igen.

Jag börjar tröttna. På hans beteende i sin sjukdom, på hans barns beteenden, på hans svårigheter att sätta gränser för dem, på hans före detta som skickar dem hit i för små, trasiga eller skitiga kläder så att jag får byta, laga eller tvätta.

Jag behöver bara få säga det "högt" - jag är verkligen less på att bära allihop. Min fälla är att om jag inte gör alls så har jag så svårt att stå ut med att han inte gör alls heller. För han glömmer eller tjorvar ihop överenskommelser. Mina barn blir trötta om jag låter dem vara uppe till 21 på vardagkvällar.

Han säger att jag är kontrollerande. Jag vill inte ha all kontroll! Jag vill att han tar tag i saker och visar att han kan säga NEJ till ett litet barn som tjurar över att inte få spela klart en tv-spelsbana för att maten varit färdig i en kvart medan vi väntade på att spelet skulle avslutas.

Jag är ARG på min sambo för att han inte tar hand om sig eller vårt gemensamma bättre och om jag visar det så blir han antingen pytteliten och "kan jag få ställa in smöret i kylen? Tack" eller så lämnar han rummet/huset. Han lägger sig ensam i gästrummet "för att han är dum och därför inte får sova i vår gemensamma säng".

Mitt i allt sörjer jag det tredje barn jag aldrig i livet vågar skaffa (men alltid drömt om) så länge hans barn är som de är. Jag kan inte utsätta mina befintliga barn för ännu mer stress och väntetider, har inte utrymme att utsätta mig själv för vaknätter och fogvärk och en till att mätta och sköta. Det kan jag inte heller prata om.

Värst är att vara omgiven av idel kärnfamiljer och känna mig totalt ENSAM med en nedstämd sambo, hans manipulativa crazy ex och två tokjobbiga bonusungar.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-05 00:26
Jo, han tycker att mina barn är jobbiga. För att min äldre uttrycker sig "omständligt" och säger "Skulle någon vilja vara snäll och skicka mig mjölken, tack?". HANS yngre barn som är lika gammalt som mitt äldsta säger "Tööörstiiig" med bebisröst eller pekar bara på mjölkpaketet och gör små uh-ljud. Och då säger jag "Kom ihåg att använda ditt prat". Och då tycker sambon att jag är hård.

Han säger saker till mitt yngre barn att "nu avbryter jag dig för du brukar avbryta mig". Och jag säger "När man är fem år finns det så många saker att träna på. Ett fel blir inte rätt av att vi vuxna också börjar göra tokigt". Och då tycker han att ja ja, du vinner. Vinner?

Hon som bär upp

Äldre 7 Feb 17:23

#73

Nix, det vet han inte. Men han vet att jag aktivt håller ögon och öron öppna. Jag har t ex en jobbarkompis vars sambo har ett crazy ex, och vi samtalar ofta om hur man kan förklara för barnen t ex när "er mamma och pappa tycker väldigt olika här, såhär tänker han och jag".

Han ber mig ofta om hjälp att förklara. Det är också en balansgång. Jag har liksom fler ord, men jag vill också att de hör honom säga det han vill förmedla.

Anonym (.)

Äldre 7 Feb 17:37

#74

Jag har bara läst trådstarten, men shit. Varför är du ihop med den här energitjuven och han bihang? Finns det ett enda bra skäl till att slösa bort livet på att vara halvt utbränd och täcka upp för en respektlös knöl som inte ens har vett att uppskatta alla dina uppoffringar? Deprimerad my ass. Han är lat och en skitstövel. Uppvärdera ditt eget liv! Du blir SÅ mycket lyckligare utan honom. Dina barn blir lyckligare av att leva ensamma med dig! Ditt liv är för kort för den här misären! Slösa inte bort fler värdefulla år, särskilt inte om du vill ge dig själv chansen att skaffa ett till barn!

Hon som bär upp

Äldre 8 Feb 18:20

#73

Mitt äldsta och hans yngsta är lika gamla. Jag tror att det som här i tråden kan uppfattas som "mina barn/hans ungar", de skillnader som gör mig oroad/störd/förvånad mellan varven, är något som förtjänar en egen tråd egentligen, men... Here goes:

-Mitt använder begrepp som "vedertaget", "koncentrationsförmåga" och "distrahera". Hans vet inte vad "citron", "falukorv" och "vecka" är.

-Mitt säger "Har du något förslag på vad jag kan hitta på att göra nu?", hans säger med gnällröst "Det finns inget att göööraaa". Inte ibland. Varje gång.

-Vid längre bilresor är mina nöjda i 2-3h medan hans efter 20 minuter och därefter med en kvarts intervall säger "När är vi fraaammeee?". Varje gång.

-När jag är på toa och mina barn vill berätta något så väntar de tills jag kommer ut. När han är på toa hänger hans yngre barn i handtaget och ropar "Är du klar? När kommer du?". Ofta.

Att jag pratade om gemensamma läggtider är inte för att jag tror att mina barn är facit för hur mycket sömn andra barn behöver. Det är för att när väckarklockan ringer är mina oftast uppe medan hans aldrig vaknat före väckarn och oftast är svåra att väcka.

Klart att jag gör anpassningar, klart att jag väljer mina strider. Men den där gnälltiden känns det som att mina barn aldrig haft, och det är ovant för mig att barn får låta så utan att man tipsar dem någon gång om att använda sin vanliga röst eller låta den som är på toa göra sitt i lugn och ro.

Det kanske låter grinigt. Det är i vart fall inte mitt största problem att våra barn gör olika, utan att han i sina svackor tror att han är dum om han t ex ber dem vänta ett tag. Ville bara säga det.

Påven Johanna

Äldre 9 Feb 13:35

#74

Hon som bär upp skrev 2014-02-08 18:20:52 följande:

Mitt äldsta och hans yngsta är lika gamla. Jag tror att det som här i tråden kan uppfattas som "mina barn/hans ungar", de skillnader som gör mig oroad/störd/förvånad mellan varven, är något som förtjänar en egen tråd egentligen, men... Here goes:

-Mitt använder begrepp som "vedertaget", "koncentrationsförmåga" och "distrahera". Hans vet inte vad "citron", "falukorv" och "vecka" är.

-Mitt säger "Har du något förslag på vad jag kan hitta på att göra nu?", hans säger med gnällröst "Det finns inget att göööraaa". Inte ibland. Varje gång.

-Vid längre bilresor är mina nöjda i 2-3h medan hans efter 20 minuter och därefter med en kvarts intervall säger "När är vi fraaammeee?". Varje gång.

-När jag är på toa och mina barn vill berätta något så väntar de tills jag kommer ut. När han är på toa hänger hans yngre barn i handtaget och ropar "Är du klar? När kommer du?". Ofta.

Att jag pratade om gemensamma läggtider är inte för att jag tror att mina barn är facit för hur mycket sömn andra barn behöver. Det är för att när väckarklockan ringer är mina oftast uppe medan hans aldrig vaknat före väckarn och oftast är svåra att väcka.

Klart att jag gör anpassningar, klart att jag väljer mina strider. Men den där gnälltiden känns det som att mina barn aldrig haft, och det är ovant för mig att barn får låta så utan att man tipsar dem någon gång om att använda sin vanliga röst eller låta den som är på toa göra sitt i lugn och ro.

Det kanske låter grinigt. Det är i vart fall inte mitt största problem att våra barn gör olika, utan att han i sina svackor tror att han är dum om han t ex ber dem vänta ett tag. Ville bara säga det.

Ja, det låter grinigt. Men vad värre är är att det låter oerhört oempatiskt.

Du skriver om så grova missförhållanden hemma hos biomamman att ett barn inte vill leva längre medan det andra fått problem att uttrycka sina känslor och stänger dem därför inne. Dessutom har de här barnen enligt dig en pappa som inte ens i sina bästa stunder är kapabel att själv anmäla barnens svåra situation och som istället försöker styrka deras mamma medhårs samtidigt som han famlar i mörkret när det handlar om att känna till sina rättigheter (jag skulle se det som en skyldighet att skaffa barn som behöver det hjälp).

Säg mig - varför blev resultatet av din anmälan att pappan slapp köra till fritids med extrakläder? Något mer måste väl ha hänt? Någon insats för barnen måste väl ha vidtagits när det är så illa som du påstår?

Du som är högintelligent och som vet att agera - det är ganska förbluffande att du sitter här och gnäller över att barn som, helt enligt vad du själv skriver, har en väldigt dålig hemmiljö med föräldrar som brister i sin föräldragärning och omsorg inte använder begrepp som "vedertaget", "koncentrationsförmåga" och "distrahera". Barn som har det svårt regridierar inte sällan. Barn som har en kass morsa och en farsa som är deprimerad (och en styvmor som tjatar och domderar) kan förstås inte förväntas ha en vokabulär som faller dig i smaken. Det borde du väl utan vidare begripa? Det är ingen särskild svår uträkning att göra.

För övrigt finns det vuxna som har ett välvårdat språk och ett stort ordförråd som trots det är både osympatiska och dumma i huvudet. Jag kan inte alls se nödvändigheten av att barn ska låta som rikspolitiker från låg- och mellanstadieålder. Vad är poängen med det? Visst, den som vill och kan - knock yourself out. Den som inte vill och som av diverse olika omständigheter inte kan har och ska få ha sitt självvärde intakt ändå.

Att ungarna hänger på handtaget till toadörren - tja, hur är det för dem att bli kvar ensamma med dig och dina barn? Är det roligt, tryggt, bekvämt…? Jag tycker inte att det låter så.

Ja, det låter gnälligt. Men vad värre är - det låter oerhört oempatiskt det du skriver här.
Jag tycker inte att du bör fortsätta vara en del av mannen och hans barns liv. I alla fall inte om du inte har för avsikt att göra stora förändringar vad gäller din egen inställning.

nihka

Äldre 9 Feb 13:49

#75

Påven Johanna skrev 2014-02-09 13:35:41 följande:

Ja, det låter grinigt. Men vad värre är är att det låter oerhört oempatiskt.

Du skriver om så grova missförhållanden hemma hos biomamman att ett barn inte vill leva längre medan det andra fått problem att uttrycka sina känslor och stänger dem därför inne. Dessutom har de här barnen enligt dig en pappa som inte ens i sina bästa stunder är kapabel att själv anmäla barnens svåra situation och som istället försöker styrka deras mamma medhårs samtidigt som han famlar i mörkret när det handlar om att känna till sina rättigheter (jag skulle se det som en skyldighet att skaffa barn som behöver det hjälp).

Säg mig - varför blev resultatet av din anmälan att pappan slapp köra till fritids med extrakläder? Något mer måste väl ha hänt? Någon insats för barnen måste väl ha vidtagits när det är så illa som du påstår?

Du som är högintelligent och som vet att agera - det är ganska förbluffande att du sitter här och gnäller över att barn som, helt enligt vad du själv skriver, har en väldigt dålig hemmiljö med föräldrar som brister i sin föräldragärning och omsorg inte använder begrepp som "vedertaget", "koncentrationsförmåga" och "distrahera". Barn som har det svårt regridierar inte sällan. Barn som har en kass morsa och en farsa som är deprimerad (och en styvmor som tjatar och domderar) kan förstås inte förväntas ha en vokabulär som faller dig i smaken. Det borde du väl utan vidare begripa? Det är ingen särskild svår uträkning att göra.

För övrigt finns det vuxna som har ett välvårdat språk och ett stort ordförråd som trots det är både osympatiska och dumma i huvudet. Jag kan inte alls se nödvändigheten av att barn ska låta som rikspolitiker från låg- och mellanstadieålder. Vad är poängen med det? Visst, den som vill och kan - knock yourself out. Den som inte vill och som av diverse olika omständigheter inte kan har och ska få ha sitt självvärde intakt ändå.

Att ungarna hänger på handtaget till toadörren - tja, hur är det för dem att bli kvar ensamma med dig och dina barn? Är det roligt, tryggt, bekvämt…? Jag tycker inte att det låter så.

Ja, det låter gnälligt. Men vad värre är - det låter oerhört oempatiskt det du skriver här.
Jag tycker inte att du bör fortsätta vara en del av mannen och hans barns liv. I alla fall inte om du inte har för avsikt att göra stora förändringar vad gäller din egen inställning.

Gnällig och oempatisk. Se till ditt inlägg. Här kommer folk och ber om hjälp och du bara hamrar på. Jag tycker inte att du bör fortsätta vara en del av någons liv. I alla fall inte om du inte har för avsikt att göra stora förändringar vad gäller din egen inställning.

Påven Johanna

Äldre 9 Feb 14:25

#76

nihka skrev 2014-02-09 13:49:46 följande:

Gnällig och oempatisk. Se till ditt inlägg. Här kommer folk och ber om hjälp och du bara hamrar på. Jag tycker inte att du bör fortsätta vara en del av någons liv. I alla fall inte om du inte har för avsikt att göra stora förändringar vad gäller din egen inställning.

Har du någon kommentar till inlägget som jag svarade på? Vad är din erfarenhet av och åsikt om barn som har det svårt? Brukar de lägga vikt vid att använda ord som "vedertaget", "koncentrationsförmåga" och annat i samma stil? Tycker du själv att det är viktigast eller viktigt alls i den situation som ts målat upp här?

nihka

Äldre 9 Feb 14:26

#77

Hon som bär upp skrev 2014-02-08 18:20:52 följande:

Mitt äldsta och hans yngsta är lika gamla. Jag tror att det som här i tråden kan uppfattas som "mina barn/hans ungar", de skillnader som gör mig oroad/störd/förvånad mellan varven, är något som förtjänar en egen tråd egentligen, men... Here goes:

-Mitt använder begrepp som "vedertaget", "koncentrationsförmåga" och "distrahera". Hans vet inte vad "citron", "falukorv" och "vecka" är.

-Mitt säger "Har du något förslag på vad jag kan hitta på att göra nu?", hans säger med gnällröst "Det finns inget att göööraaa". Inte ibland. Varje gång.

-Vid längre bilresor är mina nöjda i 2-3h medan hans efter 20 minuter och därefter med en kvarts intervall säger "När är vi fraaammeee?". Varje gång.

-När jag är på toa och mina barn vill berätta något så väntar de tills jag kommer ut. När han är på toa hänger hans yngre barn i handtaget och ropar "Är du klar? När kommer du?". Ofta.

Att jag pratade om gemensamma läggtider är inte för att jag tror att mina barn är facit för hur mycket sömn andra barn behöver. Det är för att när väckarklockan ringer är mina oftast uppe medan hans aldrig vaknat före väckarn och oftast är svåra att väcka.

Klart att jag gör anpassningar, klart att jag väljer mina strider. Men den där gnälltiden känns det som att mina barn aldrig haft, och det är ovant för mig att barn får låta så utan att man tipsar dem någon gång om att använda sin vanliga röst eller låta den som är på toa göra sitt i lugn och ro.

Det kanske låter grinigt. Det är i vart fall inte mitt största problem att våra barn gör olika, utan att han i sina svackor tror att han är dum om han t ex ber dem vänta ett tag. Ville bara säga det.

Du beskriver hur det faktiskt ser ut utan att dömma. Det är isf vad jag ser. Det är klart att det är oroande/störande/förvånade mellan varven när olika barn i ens familj är så olika beskaffade att möta världen och att du vill hjälpa dem alla, men du kan nog inte komma längre med barnen än vad pappan kan/vill/orkar. Om han inte orkar ta tag i deras uppfostran och lära dem att exempelvis vänta utan ger efter enligt minsta motståndets lag eller tycker att det sätt han gör är rätt väg att gå, så kommer du ändå inte att komma någonstans med hans barn.

Ni hade varit i kontakt med BUP och fått råd om hur ni skulle förhålla er till språket. Är det bara du som följer de råden eller gör pappan det också? Har någon utredning gjorts eller handlar det om att hans barn inte utvecklas optimalt för att det är så stökigt med föräldrarna? Vad säger skolan? Vem är det som går på kvartssamtalen för hans barn?

Du har kämpat länge med att göra rätt och låter väldigt sliten. Nu är det dags att släppa - åtminstone en stund. Du har lättat på trycket här och har en skön semester med dina barn framför dig när du inte behöver vara hela familjens vårdare utan bara ha det bra utan att behöva tänka så mycket hela tiden. Det ska du verkligen unna dig!

Anonym (F)

Äldre 9 Feb 14:32

#78

Jag skickar hjärtan jag också. Till barnen.

Fånga dagen

Äldre 9 Feb 14:58

#79

Påven Johanna skrev 2014-02-09 13:35:41 följande:

Ja, det låter grinigt. Men vad värre är är att det låter oerhört oempatiskt.

Du skriver om så grova missförhållanden hemma hos biomamman att ett barn inte vill leva längre medan det andra fått problem att uttrycka sina känslor och stänger dem därför inne. Dessutom har de här barnen enligt dig en pappa som inte ens i sina bästa stunder är kapabel att själv anmäla barnens svåra situation och som istället försöker styrka deras mamma medhårs samtidigt som han famlar i mörkret när det handlar om att känna till sina rättigheter (jag skulle se det som en skyldighet att skaffa barn som behöver det hjälp).

Säg mig - varför blev resultatet av din anmälan att pappan slapp köra till fritids med extrakläder? Något mer måste väl ha hänt? Någon insats för barnen måste väl ha vidtagits när det är så illa som du påstår?

Du som är högintelligent och som vet att agera - det är ganska förbluffande att du sitter här och gnäller över att barn som, helt enligt vad du själv skriver, har en väldigt dålig hemmiljö med föräldrar som brister i sin föräldragärning och omsorg inte använder begrepp som "vedertaget", "koncentrationsförmåga" och "distrahera". Barn som har det svårt regridierar inte sällan. Barn som har en kass morsa och en farsa som är deprimerad (och en styvmor som tjatar och domderar) kan förstås inte förväntas ha en vokabulär som faller dig i smaken. Det borde du väl utan vidare begripa? Det är ingen särskild svår uträkning att göra.

För övrigt finns det vuxna som har ett välvårdat språk och ett stort ordförråd som trots det är både osympatiska och dumma i huvudet. Jag kan inte alls se nödvändigheten av att barn ska låta som rikspolitiker från låg- och mellanstadieålder. Vad är poängen med det? Visst, den som vill och kan - knock yourself out. Den som inte vill och som av diverse olika omständigheter inte kan har och ska få ha sitt självvärde intakt ändå.

Att ungarna hänger på handtaget till toadörren - tja, hur är det för dem att bli kvar ensamma med dig och dina barn? Är det roligt, tryggt, bekvämt…? Jag tycker inte att det låter så.

Ja, det låter gnälligt. Men vad värre är - det låter oerhört oempatiskt det du skriver här.
Jag tycker inte att du bör fortsätta vara en del av mannen och hans barns liv. I alla fall inte om du inte har för avsikt att göra stora förändringar vad gäller din egen inställning.

Hon som bär upp

Äldre 9 Feb 15:53

#80

Påven Johanna: Jag vill inte berätta mer om utredningens efterdyningar i ett såhär offentligt forum. Jag kan bara säga att barnen fick det bättre på flera olika sätt.

Jag skrev att mina barn INTE är facit för hur andras ska vara. Det kanske blev otydligt för dig. Jag är stolt och tacksam över de styrkor och egenskaper de bär med sig. Jag har förståelse för varför mina bonusbarn inte har med sig vissa bitar.

Ser du vilka ord jag väljer? Ovan. Oroad. Förvånad. Less. Ibland blir jag less. Det har inget med empatisk förmåga att göra. Det har med press, stress och motgångar att göra. För att jag börjar närma mig gränsen för min ork. Jag gör vad jag kan för att undvika att ramma den berömda väggen i 180 knyck. Jag vet inte ifall du hör mig säga det eller om du är för upptagen med att döma mig. Det spelar ingen roll. Du tillför varken nytta eller skada här.

Jag väljer att sluta bemöta dig nu. Tack för visat intresse.

asta66

Äldre 11 Feb 01:23

#81

Hon som bär upp skrev 2014-02-09 15:53:30 följande:

Påven Johanna: Jag vill inte berätta mer om utredningens efterdyningar i ett såhär offentligt forum. Jag kan bara säga att barnen fick det bättre på flera olika sätt.

Jag skrev att mina barn INTE är facit för hur andras ska vara. Det kanske blev otydligt för dig. Jag är stolt och tacksam över de styrkor och egenskaper de bär med sig. Jag har förståelse för varför mina bonusbarn inte har med sig vissa bitar.

Ser du vilka ord jag väljer? Ovan. Oroad. Förvånad. Less. Ibland blir jag less. Det har inget med empatisk förmåga att göra. Det har med press, stress och motgångar att göra. För att jag börjar närma mig gränsen för min ork. Jag gör vad jag kan för att undvika att ramma den berömda väggen i 180 knyck. Jag vet inte ifall du hör mig säga det eller om du är för upptagen med att döma mig. Det spelar ingen roll. Du tillför varken nytta eller skada här.

Jag väljer att sluta bemöta dig nu. Tack för visat intresse.

Jag tror dina bonusbarn ska vara tacksamma för att ha dig i sitt liv.

Anonym (Samma som jag!)

Äldre 12 Feb 10:27

#82

Hej! Detta kunde varit jag som skrivit sånär på att min sambo inte är sjuk! Hans barn behandlas som bebisar trots 9 och 11 år gamla, mina barn har klarat av massa saker när de va i den åldern, hans kan inte göra en egen smörgås, inte ta på sig själva inte gå och lägga sig utan att p el m måste ligga hos dom i två Tim tills de somnar! Typiskt skilsmässobarn, båda föräldrarna ska göra så dom blir mest omtyckta, absolut inte säga nej till sitt barn, de vore hemskt om dessa barn fick en motgång, då gråter de en skvätt å så får dom som dom vill, de är jag otroligt trött på, när mina barn dessutom står bredvid och undrar varför min sambo behandlar sina barn som spädbarn? Så känner igen det mesta av de ts skriver, å hoppas vi orkar stå ut, ja önskar att din man får hjälp också så att han får må bra! Ha de bäst trots allt!

När blev jag den elaka styvmodern?

INNEHÅLL