4,5-åring som totalvägrar att somna själv - vad gör vi?

Men snälla ni, ge inte upp efter ETT försök. 

Varför måste barnet somna själv då? Vill hon inte så vill hon inte. Jag tror benhårt på att man bör invänta mognad och egen vilja till såna saker. 

För mig hade det inte känts okej att tvinga igenom något om barnet är ledset och förtvivlat. Det beror ju på er familjesituation i övrigt, om ni känner att det är hållbart att fortsätta låta henne somna med er så kanske ni kan göra det? Jag känner spontant att det är fel att driva igenom att somna själv om det handlar om rena principer omkring vad barn i en viss ålder "bör kunna" - det är så olika från barn till barn. Kan ni prata med henne om det här på dagen, förbereda henne och säga "ikväll ska vi prova si och så". Kanske fråga om hon har några egna förslag på hur hon vill att nattningen ska gå till, och om hon behöver något extra för att våga somna själv?

Varför är det viktigt att hon somnar själv?

En flitigt använd taktik här, har varit att inte alls propsa på att barnet ska somna självt. I stället har jag nattat som vanligt, och sedan har jag sagt att "Jag kommer strax! Ska bara ...". Bäst att börja med är telefonen. Ett viktigt samtal som bara måste ringas nu. Så har jag ställt mig i dörröppningen och ringt upp någon trevlig person och pratat riktigt länge. Förhoppningsvis somnar barnet mitt i samtalet, och då har barnet liksom bevisat för sig självt att man faktiskt kan somna utan någon som ligger bredvid. Sedan är det bara att köra på några kvällar med att lägga ungen, säga godnatt och så "ska bara diska, slänga i en tvätt, dricka kaffe ..." eller vad som nu passar.

I bland kan barn behöva lite tid bara för att upptäcka vad de klarar av själva. Det är inte alls nödvändigt att gräla om saken, utan som förälder kan man bara vara lite extra långsam med att hjälpa till, så får barnet prova självt.

Ta det gradvis: sitt i sängen - sitt på en stol bredvid sängen - flytta stolen bredvid dörren. Barn vill att allt ska vara som det alltid har varit och protesterar om det sker en förändring.

Tidigare lade jag mig alltid på vår egen säng och väntade tills barnet hade somnat i sin säng. Det ledde till att jag somnade själv och sov en timme eller så, och sen skulle man upp och städa upp i köket och hänga tvätt och sånt. När det här kändes ohållbart, så sade jag till barnet att nu sätter jag mig här på en stol utanför dörren och läser tidningen, du ser mig hela tiden, är det ok? Det var det. Följande steg en tid senare var att gå till köket, du hör att jag är där, ok? Jodå.

Vill ni förändra något som har blivit till en vana (om så en bra) så tar det ju mer än en dag.
Om ni tycker att det är viktigt att hon somnar på egen hand tycker jag de sista inläggen har bra lösningar. Våra barn somnar utan oss närvarande i rummet för det mesta men har dagar då de vill att vi ska stanna en stund och då gör vi det men vi sitter på sängkanten för att efter en stund säga att vi ska plocka i ordning disken t.ex (vilket vi gör) för att sedan komma tillbaka. De brukar sova när vi sedan kommer tillbaka. Vi mådde riktigt dåligt och trivdes inte med vår dotters sömnrutiner under en period när vi låg bredvid henne tills hon somnade. Vi somnade alltid och resten av kvällen var förstörd och vår sömn blev helt upp och ner för sover man kvällstid är det svårt att somna i god tid sen. Därför sitter vi numera bredvid när barnen vill ha en förälder hos sig en stund när de är redo att sova och dessutom myser vi mycket innan det är dags att sova. Det gäller att finna en balans, något som passar alla.

Vi har nu under vintern slutat sitta hos femåringen när hon somnar. Vi läser bok, släcker och pratar lite i mörkret (mysigt) och sen sätter vi oss i soffan precis utanför hennes rum. Det var väldigt protester i början och hon kom ut till oss och skulle kramas 14 gånger per kväll men nu efter två månader har det blivit en vana som funkar jättebra. Vi slipper sitta där och vara irriterade på att hon aldrig somnar utan sitter utanför och läser, ser på tv eller surfar.

Dock, vi tänkte tanken redan i höstas men då kom någon väldigt känslig period så vi avvaktade.

Mitt tips är att prata om det innan. Göra upp en plan tillsammans med barnet och totalvägrar hon så kan ni testa igen efter ett par månader. Skrik och gråt ska det ju inte behöva vara. Vi började prata med vår då 3,5-åring om att somna själv och då sa han att när han är 4 år kan han börja somna själv. Då diskuterade vi inte det förrän han var 4 år. När han fyllde 4 började vi prata om det och då sa han faktiskt att nej, jag är inte tillräckligt stor för det än. Då la vi ner ännu en gång men sedan efter bara ett par månader verkade han redo. Vi hade faktiskt då en muta. Om han lärde sig att somna själv skulle han få välja vilken legokartong han ville i affären. Vi berättade sedan hur vi skulle gå till väga (precis som någon annan skrev längre upp) att vi första natten skulle sitta på sängkanten, andra natten på en stol i rummet, tredje natten på en stol utanför rummet och efter det skulle vi få gå ner på undervåningen. En 4-åring är så pass stor och medveten att hon/han vill veta hur det ska gå till.

Vår nu 4,5-åring somnar nu helt själv efter en saga och en massa kramar, han är hur duktig som helst! Jag tycker att det är lagom att man vid den åldern lär sig att somna själv, vi har inte haft behov av det innan.