Jag pratar ganska ofta med min dotter om hennes födelseland Indien. Det kan vara små saker som att vi dukar och så kommer en skål från Indiska fram, min dotter tittar på den och jag säger att den är från Indien. När vi är ute och ser ett flygplan så kan vi säga att det var så vi åkte hem från Indien. Ofta är det hon själv som tar initiativ, t ex när det är musik som liknar indisk musik på TV eller om vi kommer fram till kassan och tjejen är mörk.I de här fallen är det ju mer att vi konstaterar något som har koppling till Indien men utan att prata om hur vi blev familj.
Men vi har också andra sorters samtal, som t ex om hur det var när vi träffades, när vi flög hem, om barnhemmet och om människorna där. Hon har total koll på hur det gick till och det är inte det minsta laddat för henne att säga "mamma hämta (hennes namn) indien (barnhemmets namn). Det tycker jag är viktigt, att hon känner att det är ok att prata om när och hur som helst. Det ska inte vara något speciellt som vi sparar till Den Stora Adoptionsdagen utan ett vardagsämne - om hon själv vill.
Som förälder förmedlar man också något med det som man INTE gör, dvs om man inte pratar om adoptionen och födelselandet så kan man ofrivilligt förmedla att "det är något som vi inte ska prata om". För mig har det varit viktigt att undvika en sådan situation och jag tror faktiskt att jag har lyckats ganska bra med det, så långt...sen får vi väl se hur det blir när hon är tonåring *ve och fasa*