När ens barn inte får vara med...

Skaffa honom killkompisar. Det är väl inget nytt fenomen att tjejer ofta umgås två och två, medan killar umgås flera i grupp. Startar tydligen tidigt.

Mina äldsta pojkar är 6 respektive snart 5 år. När de är ute och leker på gården, lekplats eller liknande så accepterar jag inte att de utesluter någon på det viset. Med tanke på hur små barnen i fråga är så hade jag gått in i situationen om jag varit någpn av flickornas mamma. Alla resonerar säkert inte så men det gör jag.

alla ska inte behöva leka med alla hela tiden.

det är något alla behöver lära sig.

Tjejerna var väl inte där ensamma? Vad sa deras föräldrar?
Om det var mina tjejer skulle jag garanterat säga åt dem (och har fått lov att göra ett antal gånger när det gäller min yngsta)

Nää man ska inte behöva leka med alla alltid men att först leka med en kompis och sen strunta i den totalt när det dyker upp en annan kompis är inte ok.

Hade jag varit förälder till en av tjejerna hade jag sagt att vill de gunga i gungorna de bara finns 2 av så får de turas om. Sen var ju tjejerna de som kom till just de gungorna först så jag hade låtit mitt barn gunga typ 2-3 minuter och sen lyft av till förmån till TS pojke.

Då hade med mina barn 1 av 2 saker hänt.

1) Barnet hade totalt brytit ihop, tjurat som besatt och vägrat leka ö h t

2) Barnet hade insett det fina med kompisgungan och de hade lekt där allihopa.

Händer nummer 1 så gynnar det ju eg inte TS pojke men då får det vara så, jag kan inte tvinga mitt barn att leka med någon, jag kan däremot tvinga det att inte aktivt utesluta någon och fortsätta leka. Nummer 1 brukar hända någon/några ggr per barn men de brukar rätt snabbt gå att resonera med så att det mer och mer går mot nummer 2 och till slut även kommer spontant.

Tack för alla tänkvärda svar!

Tjejernas mammor var med, den ena mamma verkade inte bry sig alls, men kompisens mamma frågade om hennes dotter ville gunga med min son. Det var då hennes dotter sa nej och då gjorde mamman inget mer. Jag har tagit till mig det ni skrivit och funderat massor själv och kommit fram till följande: 

Min son blev väldigt ledsen av att bli utesluten och vi som vuxna borde ha sagt till tjejerna att det inte är ok att utesluta någon. Först och främst ser jag det som att det är föräldern till den som utesluter som ska säga åt sitt barn, men i det här fallet skedde inte det och då borde jag ha sagt åt tjejerna att min son blir jätteledsen när han inte får vara med, att det inte är snällt och föreslagit att det skulle leka något tillsammans istället. Tjejerna hade antagligen fortsatt gunga på sina gungor ändå. Men jag hade förmedlat viktiga värderingar, både för min son och för tjejerna och det tror jag är det viktiga. Dels skulle det känts bättre för min sin och för att tjejerna förhoppningsvis tänker en gång extra innan de gör det igen. 

Jag håller inte helt med. Självklart ska vuxna ingripa vid mobbning.

Men ett avvisande som beskrivs här måste nog tyvärr varje människa lära sig hantera inom sig. Jag skulle ha satsat mer på att prata med mitt barn efteråt. Om hur det kändes. Om att det är okej att vara ledsen. Om att det inte var så snällt att göra så, men att det ibland kan finnas orsaker till att andra uppför sig illa som man inte känner till. Om att mitt barn är toppen som hen är.

Min övertygelse är att om vuxna ständigt går in och medlar i relationer mellan barn så lär barnen sig inte att själva hantera dessa känslor. De behöver aldrig själva möta en dålig känsla med en bra känsla som de hittar inombords - för det är alltid nån vuxen där och tar bort problemet.

Det är inte farligt att vara ledsen. Föräldrar kan och ska inte försöka stoppa sådana känslor hela tiden. Det blir känslomässigt handikappade vuxna då.

Jag brukar säga åt min dotter om hon uppför sig illa mot andra. Men det finns alltid de som är elaka och det är inget vi kan göra åt det.

Hum ja... du har absolut en poäng i det där...

Jag är en person som alltid gömt känslorna inom mig och jag har på senare år fått lära mig att det är så otroligt viktigt att lita till sin magkänsla och stå upp för sig själv. Om andra gör mig ledsen så är det viktigt för mig att förmedla det till dem oavsett vad som händer sen så har jag stått upp för mig själv.

Jag vill inte att min son bara ska gå iväg och må dåligt när något sådant här händer. Jag vill att han ska våga visa upp sin känsla och säga: "Jag blir jätteledsen när du gör sådär mot mig". Kanske leder det till att de inte bryr sig, kanske leder det till att de går och leker tillsammans allihop, men det viktiga är att han varit sann mot sig själv. Jag tänker att om jag går in (nu när han är så liten) och säger: "Min son blir jätteledsen när han inte får vara med och leka, kan ni inte gunga allihop i kompisgungan istället?" Så visar jag honom en väg till att kunna stå upp för sig själv. Iofs så stod han storgråtande och sa att han ville leka med sin kompis så han kanske redan klarade av den biten själv.... Kanske är det så att jag bara curlar och gör det värre genom att lägga mig i? Åh vad det ska vara svårt sånt här, jag tänker förmodligen för mycket, men det är ju så intressant...  

Jag håller absolut med dig om att det är viktigt att prata om det här efteråt, att känna sig ledsen är en del av livet och att den här situationen kommer uppstå massor av fler gånger i hans liv....

Ja, jättesvårt är det!

Du är ju en toppenmamma som funderar på sånt här.

Jag säger även till andra barn/går in i situationer där barn beter sig illa mot varandra. För mig är det en självklarhet och inget som innebär att man alltid "fixar" allt för barnet i relation till andra. Jag har tre barn i åldern 0-6 år och det finns GOTT om tillfällen att känna och hantera situationer i relation till andra utan att mamma, pappa eller någon annan vuxen är närvarande.

Barnen i fråga var 3 år om jag förstått det hela rätt. Skulle aldrig komma på tanken att kalla något barn elakt och att vissa barn är det. Så små barn är fortfarande på många sätt impulsstyrda och empatin har rätt långt kvar vad gäller utveckling och de testar. Jag hade sagt till mina egna barn om de betedde sig så eller illa gentemot någon annan i min närvaro - självklart. Att flickorna nu inte hade föräldrar som vägleder och hjälper sina barn till en vettig värdegrund (de var ju närvarande).....ja, det är ju synd om flickorna och då är det ju bra att andra vuxna går in - förskollärare, lärare, andra föräldrar etc.

Att själv gå in gör också att mina visar på exempel hur man kan göra när någon agerar taskigt mot någon annan. Min äldsta är 6 år och säger ofta ifrån även när inte han är direkt inblandad. "Nej, sådär för du inte säga till X. Han blev ledsen!" Det tycker jag är en styrka. 

Det här är en svår situation som går att hantera på olika sätt och det finns olika tänk och åsikter som märks ovan. Barn ska absolut lära sig att hantera situationer, känslor av alla slag (vilket viss forskning visar på att föräldrar varit för duktiga på att "ta bort" jobbiga situationer vilket gör att barnen i vuxen ålder har svårt att tackla små motgångar). Men vi vuxna har en viktig roll, speciellt i de tidiga åldrarna att förmedla medmänsklighet och omtanke om varandra.

Jag tror också på att bekräfta och sätta ord på sonens känsla och förmedla det till flickorna. Jag hade nog nämnt att flickan och sonen först kommit överens om att gunga tillsammans och att han nu känner sig sårad, ledsen och besviken för att han inte får vara med (och kanske till och med berättat att jag blir ledsen för min sons skull, vi vuxna har ju faktiskt också känslor). Hur känns det för er att se honom ledsen? Etc Beroende på vad de hade svarat och hur samtalet gått hade jag kanske frågat om det fanns en möjlighet att göra något tillsammans allihop. Kanske hade det slutat med att jag sagt nåt i stil med "hon ångrade sig och vill nu leka med den andra flickan, jag förstår att du är besviken och ledsen! kom så går vi och gungar tillsammans, kanske vill de komma och leka med oss lite senare." Sen hade vi busat och lekt och kanske hade flickorna blivit lite nyfikna, kanske inte.
Känslan och situationen är något man kan återkoppla till om sonen i en annan situation skulle utesluta på liknande sätt - "kommer du ihåg när... hur kändes det för dig då?"

Jag tycker också att de andra mammorna kunde ha lagt sig i lite mer. Jag tror på att benämna känslor då det är grunden till empati, det är ok att vara arg, det är ok att vara ledsen, det är t.o.m. ok att göra någon besviken och ledsen ibland. I det här fallet hade sonen och flickan bestämt något, det är nästan som ett löfte, och är det ok att helt plötsligt säga - nej, jag ångrade mig och vill vara med annan kompis istället, i vissa fall kanske det är ok, i detta fall tycker jag nog att en lösning där alla får vara med är att föredra. Sen tror jag att vi vuxna ska ge oss in i leken lite oftare, vi kan skapa roliga lekar där vi inkluderar och uppmuntrar att andra barn får vara med i leken...

Det är mina tankar