Diagnos som ursäkt ?

Nej, det tycker jag verkligen inte.
Om jag gör ett misstag som jag sedan ångrar, vad gör jag då? Jo jag tar ANSVAR för mitt misstag och ber om ursäkt.

Varför i hela fridens namn skulle det vara skillnad på någon som har en diagnos? 

Att fela är att fela, och det är likadant för alla OCH LIKA JOBBIGT att be om ursäkt.

Plus att vem fan är normal i dagens samhälle?

Känner igen det där, fast mitt problem handlar om trötthet och utmattning. Jag kan inte ta ett jobb med hög stress, där man har press på sig att jobba effektivt, snabbt och hårt. Jag blir extremt trött och mår fysiskt och psykiskt dåligt efter en tid på ett sånt arbete. Men det känns som att omgivningen tycker att man bara är lat och slö om man väljer bort/måste sluta jobba på ett sånt ställe.

Just nu är jag där igen. Har jobbat 5 månader på ett ställe där jag känner att det blir tyngre och tyngre för varje vecka. Tyngre mentalt alltså, själva arbetsbelastningen är den samma sen från start. Men mitt psyke börjar bli trött, och jag vet inte hur läge jag orkar mer. Men samtidigt vill jag inte vara arbetslös heller, för jag mår bäst av att få ha något att göra i vardagen.

Jag upplever det annorlunda när jag försöker förklara för andra att mitt eller min sons beteende kan förklaras av våra diagnoser. De flesta lyssnar men säger sen ändå att vi inte kan skylla på diagnoserna. Oerhört frustrerande och irriterande faktiskt!

Jag är inte min diagnos! Jag fick en diagnos. Jag är inte sjuk pga hur jag är. Jag är sjuk pga hur du är.
Du mobbade mig och stötte ut mig när jag var liten. Du kallade mig fula ord. Du slog mig och våldtog mig. Du misshandlade mig. Låste in mig och torterade mig. Du övergav mig när jag som mest behövde dig. Du tog och förstörde allt.

Så vem är "du"? Du är min barndomskamrat, du är min klasskompis, du är mannen jag mötte på väg hem från discot, du är mitt X, du är min syster, min kollega, min mamma.  Du är så många....

Sen har du mage att ifrågasätta min diagnos? Varför jag inte har ett jobb, varför jag isolerar mig, varför jag aldrig ler och bara skakar av mig allt som om ingenting hänt och går vidare i livet.

Jag skyller inte på min diagnos. Jag skyller på DIG!

Jag har inte en sjukersättning, jag har ett livslångt skadestånd. Men det kommer inte i närheten utav vad jag i grunden är värd som människa. Inga pengar i världen kan ge mig tillbaka en fin barndom, tillit till andra människor, lycka och hopp om kärlek och sann vänskap.

Just detta med att folk använder antingen sin eller sitt barns diagnos som ursäkt får mig att se rött. Har både hört och läst de mest idiotiska ursäkterna för diverse betenden. Jag har själv ADD med drag av autism och det är bara mina närmaste som ens vet att jag har denna diagnos. Jag har blivit uppfostrad till att ta ansvar för mina handlingar och det är precis det jag gör.

Ett osynligt handikapp är inget som man blivit smittad av utan det är till stor del genetiskt. Man föds med den precis som man föds med t.ex blå ögon.

Nej det är ingen ursäkt men kan vara en förklaring till varför en del saker är svårare för en del, tex varför det är svårt att bryta rutiner, hålla struktur eller vad det nu kan vara. Upplever dock att de vuxna som mest skyller på sin diagnos oftast satt diagnosen själv och använder diagnosen till att bete sig illa.

Jag har adhd 3 barn o jobb. Jag måste ta samma ansvar för hem jobb o barn o inköp p handling som min man, om inte mer eftersom jag är hemma mer.

Jag kan inte strunta i städning o matlagning för att jag har adhd, det måste göras. Sedan att man kan hitta saltet i kylskåpet är så det kan bli. Min man har lärt sig att le över att hitta saker på fel adress. - Det kan bli så säger så säger jag. -Nej det BLIR så säger han o mig till sig o pussar mig i halsen.

Jag har lärt mig att anpassa livet. Jag har snygga boxar o lådor ( en i varje rum) där jag lägger allt viktigt eller småsaker jag inte vet vart jag skall göra av. Då hamnar all oerda i ytan iaf i en o samma yta i en liten låda och man vet oftast vart man skall leta istället för hela rummet. Sedan är det klart det kan hända att jag tar bilnycklarna för att åka iväg och barnen är klädda och så lägger jag ifrån mig dom då den där vanten ramlar av på mini och jag kommer på en annan sak att göra också och så får jag springa o leta i sista minuten vart tusan jag gjorde av nycklarna. Det är ju mindre roligt men jag jobbar på det.

När jag var ung kunde jag bli väldigt arg när jag var arg ( är 35 nu) men har lärt mig tygla mig. Jag vill vara resobanbel när jag diskuterar. Min 7 åring med adhd har dock svårt att bara resobanbel och kan bli gnällig.

Jag skyller inte på min adhd. Jag gör så gott jag kan och försöker hela tiden bättra mig.

Men jag skulle bli ledsen om någon trodde jag försökte skylla på min diagnos.

Mitt liv innehåller även mycket med mitt adhd barn..att göra scheman och organisera upp för honom. Fostra vara konsekvent, lugn tydlig med gränser och hjälpa honom lyfta fram det positiva han kan.. Det kräver mycket. Mitt liv innebär att samtidigt ta hand om syskonen som också behöver ta plats och sköta hem o jobb. Det är svårt jobb med ett adhd barn men jag har aldrig sagt att jag inte kan för min adhd. Man kan,man kan allt som man måste. Men saker måste få hamna lite på fel plats ibland. Min verklighet innebär att organisera upp livet med allt och kämpa för min son. Jag skyller inte på min adhd när nycklarna är borta igen. Men det är en förklaring på varför det blir så.

Det problemet har jag också. Alla problemen går ju ofta in i varandra och utlöser dessutom varandra på olika vis.

Ja men jag har själv diagnos och känner flertalet som har. Jag försöker oftast "gömma" min, el. inte berätta alls, vilket inte heller är rätt men har märkt att när jag INTE berättar om den så uppfattar folk mig som "normal, så inte ens mitt jobb vet om diagnosen, men om jag berättar så börjar folk snarare tolka in beteendet som en del av diagnosen. Klarade av skolan med mycket ångest, omprov, skolk, bråk med klasskamrater, inga vänner, uppksjutande etc. Samt nöd och näppe av skolan genom ja, förmodligen personliga styrkor. De som vet om diagnosen säger ex att de ser tydligt att jag har den. De som inte vet säger snarare positiva saker om mig eller skulle ens aldrig tro det, men när jag ens nämner en av mina diagnoser eller dåliga sidor så förklarar alla det med diagnosen eller min rena personlighet? Ja genom att falla inom en kategori, ser alla den, såklart.

Hatar när särskt lata föräldrar ska skylla sina egna tillkortakommanden på barnens diagnoser. Visst, det finns en genetisk sårbarhet men när du tar droger under graviditeten, ger barnen noll rutiner eller struktur, omedvetet lär barnen att det fungerar med att slippa som är svårare, saker som är jobbiga eller som föräldern själv behöver engagera sig i, eller inte kan hantera dina känslor/ partner/ liv själv, eller  är en förälder som mestadels bryr sig om bara sig själv, och tycker att det är "skönare" att förklara konsekvenserna av ditt bristande fräldrarskap med diagnoser så är diagnoser en bra sak för dessa föräldrar. Eller? Det förminskar snarare. Nu finns det såklart individer som vuxit upp med anpassade förhållanden. Men lååångt (störst andel) ifrån Alla har gjort det, inklusive mig själv. Tror även att jag hade utvecklat mina sociala förmågor sämre om jag hade fått aspergerdiagnos som ung. 

Ja men jag har själv diagnos och känner flertalet som har. Jag försöker oftast "gömma" min, el. inte berätta alls, vilket inte heller är rätt men har märkt att när jag INTE berättar om den så uppfattar folk mig som "normal, så inte ens mitt jobb vet om diagnosen, men om jag berättar så börjar folk snarare tolka in beteendet som en del av diagnosen. Klarade av skolan med mycket ångest, omprov, skolk, bråk med klasskamrater, inga vänner, uppksjutande etc. Samt nöd och näppe av skolan genom ja, förmodligen personliga styrkor. De som vet om diagnosen säger ex att de ser tydligt att jag har den. De som inte vet säger snarare positiva saker om mig eller skulle ens aldrig tro det, men när jag ens nämner en av mina diagnoser eller dåliga sidor så förklarar alla det med diagnosen eller min rena personlighet? Ja genom att falla inom en kategori, ser alla den, såklart.

Hatar när särskt lata föräldrar ska skylla sina egna tillkortakommanden på barnens diagnoser. Visst, det finns en genetisk sårbarhet men när du tar droger under graviditeten, ger barnen noll rutiner eller struktur, omedvetet lär barnen att det fungerar med att slippa som är svårare, saker som är jobbiga eller som föräldern själv behöver engagera sig i, eller inte kan hantera dina känslor/ partner/ liv själv, eller  är en förälder som mestadels bryr sig om bara sig själv, och tycker att det är "skönare" att förklara konsekvenserna av ditt bristande fräldrarskap med diagnoser så är diagnoser en bra sak för dessa föräldrar. Eller? Det förminskar snarare. Nu finns det såklart individer som vuxit upp med anpassade förhållanden. Men lååångt (störst andel) ifrån Alla har gjort det, inklusive mig själv. Tror även att jag hade utvecklat mina sociala förmågor sämre om jag hade fått aspergerdiagnos som ung. 

 Jag vill även tillägga att många föräldrar tror att de gör rätt, om inte alla. Barnen har "någon brist" och därför ska de ha en diagnos. BUP ex tar inte heller hänsyn till bakgrund i miljön, utan fokuserar oftast på föräldrarnas beskrivelse. Det kan ju var och en fråga sig sjölva om denna är objektiv eller ej. 

Jag ifrågasätter inte diagnoser, har olika själv, men har snarare brist i uppväxten med missbrukande föräldrar som mer än gärna skyller på mina diagnoser. Som jag själv även såg till att utredas för, som de heller inte trodde på. Men nu 10 år senare beror allt på det. Ursäkta utsvävet, men  hatar när folk skyller på diagnoser som en del i uppenbart bristande föräldrarskap.