Min mamma dog

Min man förlorade sin pappa -08 och sin mamma -12. Han pratar aldrig om hur han mår och gjorde inte när de gick bort heller. -08 gick även hans farmor och farfar bort, med en månads mellanrum, sen pappan 4 mån senare. Jag antar att han måste känna att det är tomt. Han har sin halvsyster kvar och lite släkt som bor långt bort. Han har blivit som en del i min familj och släkt istället när han knappt har någon släkt kvar själv. Han är 25 år, så han förlorade sina föräldrar alldeles för tidigt. Hans halvsyster var bara 17 när mamman gick bort.

Jag har också förlorat bägge mina föräldrar, så jag förstår vad du menar med tomheten och ensamheten.

Vi är fem syskon och jag är yngst och har alltid stått framförallt mamma riktigt nära. Pappa gick bort först och sen gick mamma bort för två år sedan. Och fastän jag har man och barn, vänner och bra jobb så är det ändå ett hål i tillvaron. Det går inte att fylla med något annat än med mamma (och pappa), och går ju inte.

I början så grät jag floder varje dag, speciellt i bilen på vägen hem. (För på vägen hem från jobbet brukade jag alltid ringa och prata med min mamma, varje dag ...)

Men det går lättare med tiden, saknaden ligger kvar men den blir dovare, mer hanterbar.

Fast sorgen kommer över en lite nu och då, och då känns det nästan som man får en hård knytnäve av saknad i magen. Ibland är det så starkt att man nästan tappar andan. 

Om jag har något råd att komma med är väl att gör det som känns rätt för dig i din sorg. Behöver du prata så gör det, om du har behov att vara för dig själv så se till att få egen tid för sorgen. För alla sörjer vi olika, och det finns inget rätt eller fel.

Skickar en stor varm kram till dig!

Jag förlorade mina föräldrar + min mormor (hela min kända, vuxna släkt) 2004 och 2006, jag var då 19 resp 21. Det är fortfarande alldeles tomt ibland. 

Ta hand om dig och räds inte minnena.

Pappa dog när jag var 22 och han nyss fyllt 55,det är ingen ålder heller. Jag stod pappa närmast,mamma inte alls så jag har önskat tusen ggr att hon dött istället för pappa... Drömmer ibland att jag kan träffa honom fast han är död,bara jag kan se honom,det är riktigt roliga drömmar.

 Hej,när min pappa först dog så givetvis så hade jag en stor sorg. Men då visste jag att jag hade en förälder kvar och det var en trygghet. Nu har jag inget kvar och känslan är så hemsk. Det är skönt att det finns ett sånt här forum så man kan skriva av sig och läsa om ni andra som gått igenom sånt här. Just nu har sorgen blivit än märkbar,det tog ett tag innan jag liksom har smält in i allt.

Förlorade min pappa när jag var 32 och min mamma när jag var 38. Har inte mycket till tröst att säga mer än att sorgen ändrar karaktär över tid. Försvinner gör den inte men den mildras. Låt också din sorg få ta plats, tillåt dig att vara ledsen.

Har du syskon?

Hej jag har syskon men de har egna familjer och jag förstår att de har också en djup sorg. Men jag stod våran mamma närmast tror jag. Deras sorg är möjligtvis lite annorlunda än min. Jag märker att de t.ex har lite mer livsgnista mer än mig nu. Just nu ser jag inte så mycket framåt i mitt liv och allt jag gör går på sin rutin..

O

Jag hade inte egen familj när min pappa dog och det var verkligen så att min världsbild rasade helt en period. Som att falla baklänges ned i ett svart hål.

Försök göra saker du mår bra av, träna, lyssna på musik, leka med syskonbarnen, någon hobby/sport? Läsa en bok? Kanske bara gå en liten promenad någonstans där det är fint...

Ja precis det är det jag känner som om jag fallit baklänges i ett svart hål. Nästa steg blir när vi måste göra av med våran mammas saker. Alla minnen försvinner, hur var det för dig eller er? var ni tvungen att göra samma sak?

Gå igenom alla saker är oerhört jobbigt..... Eftersom din pappa gått bort tidigare så antar jag att det finns ett boende som ska säljas. Då måste man ju. Se till att ni går igenom det tillsammans, syskonen. Tänk på hur er mamma hade velat ha det med sakerna. Samtidigt måste man vara lite rationell. Är det ett stort hem, typ villa, så ta kontakt med en seriös auktionsfirma så ni får rätt värde på sakerna.

När pappa dog behövde vi nästan inte göra någonting med hans saker. Vi gick igenom alla papper och ordnade bouppteckningen. Det var mest pappersexercis. Kläderna hängde sedan kvar i 4 år (!) innan vi rensade ut dem. Man kan inte göra mkt annat än att slänga tyvärr.

När mamma dog tog min syster över huset. Så vi kunde vänta med att rensa då också.

Måste ni tömma nu så se till att ni gör det tillsammans, alla syskon. Minnena försvinner inte. Spara det ni vill ha.

Det svarta hålet. Det blir bättre över tid.

Fast de gäller att syskonen är överens, man vet aldrig och allt känns så osäkert. Sorg ska ju egentligen göra att man blir rädda om varandra men det kan också bli tvärtom.

Absolut. Det är därför som ni ska vara där allihop tillsammans, alltså; låt ingen sortera eller fixa något med er mammas grejer utan att alla syskon är med. Helst ska inga respektive vara med heller och ha en massa åsikter utan bara ni syskon. Bestäm och gör upp tillsammans. Det rivs upp så mkt känslor som man kanske inte ens själv hade väntat sig och det är lättare än man tror att bli osams. "Bästa" sättet att bli osams är att bestämma sig för att äga t.ex. en sommarstuga tillsammans. Har sett så många exempel på det så det skulle jag VERKLIGEN avråda ifrån. Behåll vad ni vill men äg inte tillsammans.

Av samma anledning ska man se till att få en seriös och opartisk värdering av vad som nu behöver värderas så att ingen i efterhand går och muttrar över att nånting var fel eller för lågt eller för högt värderat.

Antar att ni redan haft begravning? Det är annars ännu en anledning till bråk om man har olika uppfattning och den döde inte själv styrt upp några önskemål.

Vi hade lätt, två syskon, inga särkullbarn eller andra som skulle ärva något så det vara bara vi, nemas problemas.

Kort sagt, var försiktig och ta inget för givet. Samt, ta hand om dig, låt sorgen ta plats. Har du någon i vars närhet du trivs, vem whatever som du gillar, släkting, flickvän, polare, barndomsvän? Spendera lite tid med denne, inte nödvändigtvis för att prata, för det behöver man inte alls göra, utan för att det är någon i vars närhet du trivs. Sen kan man göra vad som helst som man gillar eller brukar göra, gå på fotboll, bowla, ta en öl, syssla med någon hobby. Spelar mindre roll vad men något man gillar att göra med någon man trivs med. 

Ja vi har haft begravning och allt gick jätte bra där och var fint. Alla har varit riktigt ledsna men nu har vardagen börjat ta vid för en del av mina syskon. I samband med det märker man vissa saker och som du säger gäller det att vara försiktig. Jag vet att jag fixar inte riktigt sorg och samtidigt konflikt..

Du kanske kan föreslå att ni tar hjälp av en jurist? Då blir det ordentligt uppstyrt. Sen, som sagt, att göra riktig värdering. Vet förstås inget om dina syskon men vet familjer där folk blivit komplett galna (pengagalna). Vet också familjer där RESPEKTIVE till syskon blivit komplett galna.

Ta det så lugnt som du kan, har du någon kompis som är jurist eller gjort ett arvskifte, prata lite med den.

Sen får man, även om det kan vara svårt, skilja på saker som har ett riktigt värde, som ett hus, eller saker som har ett emotionellt värde. Svårt, men båda kan vara lika viktiga för den enskilde.

Ja jag har hört också om dem som blir pengagalna fast jag tror det aldrig blir bra för såna i slutändan. Pengarna jag får för min del kommer inte göra att jag mår bättre. Det som känns bäst att jag vet att jag fanns till för mina mamma när hon levde.