Anonym (Lilja) skrev 2014-07-07 02:11:20 följande:
Levt i ett destruktivt förhållande i 9 år. Vi har 2 barn (8 & 1 år)
Psykisk och fysisk misshandel. Flera dagar i veckan om inte varje dag.
Det psykiska är iallafall varje dag. Får höra vilken hora jag är, hur äcklig jag är, störd, sjuk, dålig mamma osv osv osv... Till att när vi pratar ingen sen ska ha myskväll och allt är bra igen.. Som att det han sagt/gjort aldrig ägt rum..
Det psykiska händer också. Kan va allt från en örfil och spottande på mig till knytnävsslag över hela huvet, kroppen och sparkar i magen osv osv (Kan tillägga att han är stor och rätt så vältränad).
Det är inte ofta det syns att jag blivit slagen. Kan va nån läpp eller blåmärke, men det skyller jag om nån frågar över på lek med barnen eller så..
En dag bröt jag näsan, och det syntes självklart mycket då jag var blå i halva ansiktet.. Det sa vi blev när vi busa och jag skulle hoppa upp på hans rygg och han slängde bak huvet...
Sen svartsjukan, kontrollbehovet, spioneriet osv självklart med.
Allt jag inte får göra, alla jag inte får träffa... Anklagelser, hot, förnedring....
Det värsta är att 8åringen ser och hör. Gör så ont i mig.
Han är uppvuxen med detta. Han försöker skydda mig och tröstar mig även efter.
Nu även en till....
Bra dagar har vi självklart. Jättebra dagar där allt är perfekt och vi planerar framtiden. Också dagligen.. Bergochdalbana nästan varje dag.
Det är så sjukt detta. Jag vet vad jag MÅSTE göra för mina barns skull. Men det går inte..
Jag älskar ju honom. Jag vill ju vara en familj. Det är ju vi och blabla..
Vad fan ska man göra. Får panik på allt detta.
Panik över mina barns barndom. Gråter bara jag tänker på det. Allt jag förstör för dom.
Alla saker som vi planerat som skiter sig för att pappa är arg, eller att mamma är ledsen och pappa sticker mitt i all kaos
Såå mycket jag kan skriva, tar aldrig slut. men att bara skriva detta gör att jag skäms ihjäl och bara vill sudda ut allt för det är så sjukt stört!!!!!!!!!
Håller med Mamma #70 ovan; hoppas verkligen dom tar barnen ifrån dig/er! För det verkar inte finnas nån vilja att gå här, bara gråt gråt gråt och har gett upp liksom ("det går inte").
Stackars, stackars 8-åringen som måste se o höra allt detta. Och 1-åringen, båda barnen kanske växer upp till blivande kvinnomisshandlare.
Vad fan man ska göra frågar du? Man söker stöd hos en kurator, kvinnojour eller psykolog. Börjar där helt enkelt. Du behöver ju inte säga till mannen att det är pga honom som du gör det, utan för att du är deppig i största allmänhet.
Men det är klart, du kanske bor i HANS hus, beroende av hans inkomst, är arbetslös o har gett upp med det mesta.
Nej du ska inte skämmas för att han är dum, däremot borde du skämmas om du aldrig tar tag i situationen. Men du vill väl inte detta för du tror väl att detta är kärlek, du ääälskar ju honom.
