1½-åring i trotsåldern, lämplig konsekvens?

Vill du att dina barn ska göra saker för andra för att få uppskattning fast barnet egentligen inte alls vill göra sakerna i fråga?

Eller vill du att barnet gör saker för att barnet faktiskt vill göra saken. Förutsättningslöst. Även om tack och beröm uteblir.

Vill du bli älskad för den du är, eller för vad du gör?

Okej...så nu var barnet plötsligt 1 år och inte 6 månader..? Du ändrar dig hela tiden. Lite svårt att föra en vettig diskission då...
Sen inledde du med att avfärda alla som skrivit i tråden som "curlingmorsor"...så om du tycker att du ibland blir otrevligt bemött...så kanske du har svaret där...

Jaa...bättre går det nog inte att förklara...

Då vill jag absolut det första. När barnet blir äldre kan hen börja tänka på varför hen gör vissa saker, och om hen vill göra vissa saker, men inte under barndomen. Mina barn ska äta. Dom ska sova. Dom ska bada. Dom har inga val i vissa saker, men gör dom det dom ska under en vecka tex så kan dom få någon belöning. Tex att vi åker och badar eller att vi går till en djurpark. Är man snäll och duktig så får man ett roligt liv helt enkelt. Samma som i vuxenlivet. Jobbar du hårt och SKÖTER dig på ditt jobb så går det bra för dig och du kan göra roliga saker under ditt liv. Jag uppskattar mina barn både för deras personligheter och för det dom gör för varandra, för sig själva och för andra människor. Jag uppskattar dom och lär dom att älska sig själva, ingen behöver oroa sig.

Både och. Jag vill att folk gillar mig för min personlighet, men även för allt jag gör för dom.

Men om man ser curlingmorsa som något negativt, och inte tycker att man är det, varför ta åt sig? Jag kallade dom som gick på TS stenhårt för curlingmorsor.

Vilket barn? Jag pratade om en hypotetisk person, och om när mina barn var yngre. Jag skrev 6 månader, men nu när jag tänkte efter lite så insåg jag att det nog var runt 1 år egentligen. Hela dom första åren var jag i lyckorus, det är lite blurrigt och jag har inte stenkoll på vad jag gjorde och vad dom gjorde i vilken ålder. Jag minns dom saker jag skrev upp, och jag minns inte direkt när min dotter slog mig i ansiktet och jag sa åt henne att det gjorde ont osv?

 

Risken med belöningar är ju att barnets egen vilja sätts ur spel. Barnet slutar tänka själv och styrs av belöningar. Om Anna ber Stina slänga Pelles mössa i toaletten om hon får en glass...är sannolikheten ganska stor att Stina gör det om hon är van vid belöningar...
Barnet vill hela tiden tjäna något på att göra saker.

Om barnet t.ex. diskar för att föräldrarna ber om det så får barnet träna sin empatiska förmåga och sin förståelse för andra familjemedlemmars behov.

Om barnet diskar för att få spela en halvtimme på IPad'en eller få en glass så tränar barnet istället upp sin förmåga att se möjligheten till egen personlig vinning i olika situationer.

Jag ser ju hellre ett samhälle med de barn som har empati och fötrståelse, och som kan tänka självständigt, än de som bara ser sin egen personliga vinning.

Jag tog inte åt mig. Jag bara förklarade varför du eventuellt inte blir bemött med silkeshandskar.

Men inte vill du väl ha ögontjänare? Jag vill att mina barn ska låta bli att vara taskiga mot andra för att det är en del av deras värdegrund, inte för att de då får en klapp på axeln av den som ser och sedan ger tjuvnyp både här och där då ingen ser och därmed varken kan bestraffa eller belöna.

Ett så litet barn skulle jag bara ta bort från situationen och tala om att man inte för göra så.

De lärde sig antagligen vid ungefär samma ålder som mina. Jag sade inte i från åt dem förrän de var stora nog att begripa. Innan dess hindrade jag dem bara lite försiktigt. När de väl var tillräckligt stora, så fattade de direkt.

Vad betyder ögontjänare? Aldrig hört det förr. Jag vill att mina barn ska förstå att det lönar sig att vara snäll, osjälvisk och att jobba för det men vill. Mina barn är genuint snälla, och det både för att dom har empati och vet hur dom själva känner sig om någon är elak mot dom och att dom vet att det belönar sig om man är en god människa. Vi är tex kristna, så dom, och jag, tror att gud ser om dom gör något dumt. :)

Jag vill ha barn som förstår att om man gör bra saker så får man bra saker tillbaka. Behandla andra som du själv vill bli behandlad tex. Och jag har det. Jag har barn som är snälla, bryr sig om andra och vet att det lönar sig att vara hjälpsamma och inte att inte bråka. Det funkar bra för mig i alla fall, man behöver faktiskt inte välja.

Jag förespråkar positiv gränssättning, framförallt till ett så litet barn. Det innebär att man sätter gränser för barnets handlingar på ett positivt sätt genom att peka ut alternativ.

Vill din dotter t.ex. leka med saxen så kan du förklara att den är farlig men att ni tillsammans kan klippa i ett papper. Då bjuder du in din dotter till att gemensamt med dig upptäcka hur en sax fungerar.

Detta fungerar naturligtvis inte med allt barnet vill göra eller i alla situationer men då kan du ändå försöka visa barnet på ett annat alternativ. Du får inte leka med saxen som är farlig men du kan få låna spagettisleven istället.

En ögontjänare är en person som är inställsam och snäll och rar så fort personen har ögonen på sig. Men när ingen ser beter sig personen inte särskilt bra eller trevligt. En hycklare, kort och gott.

Det beror ju på vad man definierar som bra saker. Jag ser helst att mitt barn ser det som en bra sak att hjälpa till, framför att få spela på IPad'en...
...och att han gör bra saker för att han vill, och inte "för att det lönar sig".

Jag har ingen som helst uppfattning om dina barn, för jag känner dem inte. Jag reagerar dock på ditt resonemang som känns väldigt motsägelsefullt. Det ska "löna sig" att vara osjälvisk. Hela poängen med att vara just osjälvisk är ju att det är helt irrelevant om det löner sig eller inte. Man gör något för att man helt enkelt anser det vara rätt och riktigt och gör det även om det faktiskt inte lönar sig....bara för att det känns rätt i själen. Jag vill att mina barn ska ha en god värdegrund inom sig själva så att de inte behöver någon auktoritet - vare sig förälder, arbetsgivare eller gud - som belönar eller bestraffar för att göra det som är rätt.

En ögontjänare gör rätt när andra ser eftersom han/hon har lärt sig att det just "lönar sig". Varför göra något obekvämt för någon annan exempelvis när ingen ser och det därmed inte lönar sig eller inte finns hot om negativa konsekvenser?

Själv vill jag ha ett barn som är snäll och hjälpsam mot andra för att han vill göra gott, för att han blir glad av att andra blir glada, för att han har empati nog  att förstå hur både goda och onda gärningar upplevs av andra. Skulle känna mig rätt misslyckad om han bara gjorde saker för andra för att få egna fördelar, eller avstod från att göra fel, för att mamma, läraren eller gud "ser"....